Fågelräkning 2020

Alla som har ett fågelbord, antingen i den egna trädgården eller någonstans ute i naturen, har den gångna helgen (fredag till måndag) uppmanats att räkna sina matgäster.

För mig och Maken betydde den här helgen som vanligt ett besök hos vännerna i Roslagen. Solen lyste förföriskt över byn Vemlinge vid sjön Erkens strand, men en kall och hård nordanvind drev upp vita gäss över vattnet, som så här års vanligtvis brukar ligga stilla och fruset under ett täcke av snö.

Inne i stugan var det varmt och skönt och doften av doften av nykokt kaffe slog emot oss när vi kånkade in med kikare, kameraryggsäckar och en nybakad toscakaka i bagaget för att genomföra den årliga räkningen av vinterfåglar inpå knuten.

Utanför nästan varje fönster vajade välfyllda rör med jordnötter, solroskärnor och hampfrön tillsammans med hållare fulla av talgbollar. Här fanns något för alla smaker. Gott om mat, men mindre gott om fåglar kändes det som. Kanske är det den milda vintern som gjort att de inte behövt söka sig till matningarna i samma utsträckning som när det är minusgrader och djup snö.

Räkningen går till så att man räknar antalet fåglar av en viss art som vid ett givet tillfälle uppehåller sig samtidigt vid fågelborden.

Efter att ha gått igenom resultaten från tidigare års räkningar riggade vi upp kameror och kikare och slog oss ner framför det stora vardagsrumsfönstret med utsikt över tre olika matstationer. Med pennorna vässade och fågelboken nära tillhands för den händelse några rariteter skulle dyka upp var vi så redo.

En domherre hade noterats redan innan vi kom. I övrigt var det glest på fågelfronten så när som på fyra koltrastherrar som sprätte runt och kråmade sig för en koltrastdam. Hon verkade dock inte särskilt imponerad över uppvaktningen, eller så spelade hon bara svårflörtad.

När vi efter en dryg halvtimme bara kunnat anteckna en domherre och fem koltrastar började det äntligen röra sig i buskagen runt matningarna. Pilfinkar, blåmesar och talgoxar. Och plötsligt kryllade marken nedanför frörören av “pyttesmå gröna saker” som kilade runt, runt och pickade i sig av sånt som andra matgäster tappat ner på backen.

De pyttesmå gröna sakerna var grönsiskor, som också skulle visa sig bli den överlägsne vinnaren i vår räkning.

Vad blev då resultatet? Jo, 56 fåglar fördelade på 11 arter under vår drygt timslånga spaning. Något sämre än förra året, men det näst bästa resultatet under de sex år som vi hållit på och räknat.

Vemlinge Tio i topp 2020

  1. Grönsiskan (16)
  2.  Blåmes (8) / Pilfink (8)
  3.  Talgoxe (6)
  4.  Koltrast (5)
  5.  Större hackspett (4)
  6. Grönfink (3)
  7. Nötvecka (2) / Entita (2)
  8. Domherre (1) / Steglits (1)

Nya gäster vid matbordet

Även om det inte alls behövs så här års kan vi ändå inte låta bli att mata våra småfåglar. Det är så rogivande, spännande och underhållande att sitta och titta på dem, alla olika sorter, när de utan några större kontroverser samsas med ekorrar och hackspettar kring maten. Som att se på en film. Och så plötsligt, utan att man förstår varför och utan synbar anledning, lyfter alla hundratalet bofinkar, grönfinkar, grönsiskor, domherrar, talgoxar och blåmesar samtidig, himlen blir svart och får en osökt att tänka på Hitchcocks rysare Fåglarna. Mindre än en halv minut senare är ordningen återställd: alla är tillbaka igen och fortsätter att äta som inget har hänt.

Just nu kryllar marken av alla fågelungar. Nästan som råttor pilar de runt på backen bland skalen från solrosfröna. Alla har lärt sig flyga vid det här laget, även om en del fortfarande är litet instabila i luftrummet och emellanåt krockar med verandaräcket, husgaveln och fönstret. Två hjärnskakningar som krävde en kvarts återhämtning på “akuten”, i övrigt inga allvarligare olyckor.

Då och då händer det att det dyker upp några nya, mer oväntade gäster vid matbordet. Som de här två duvorna (ber om ursäkt för den något oskarpa bildkvaliteten, men ibland får man ta vad som ges, det vill säga plåta genom fönstret för att få några bilder alls).

Duvor

Och inte bara duvorna. Även den listige Mickel Räv verkade intresserad av vad som bjöds på buffén. Fast kanske inte så mycket av fröna och nötterna som av möjligheten att få sig ett par möra duvbröst till middag.

Men tji fick han. Fru Duva, som värnade om sina bröst, satte sig snabbt i säkerhet på taket till Makens kamouflerade fotogömsle. Här uppe kan han inte nå mig, verkade hon tänka.

Duva på tälttak

I veckan upptäckte jag plötsligt en gräsandshona som gick omkring och mumsade i sig av solrosfröna. Då var hon ensam, men när hon återkom dagen därpå hade hon sina tre nästan fullvuxna ungar (åtminstone storleksmässigt) i släptåg. Att gräsänder knaprar solrosfrön var något nytt för mig.

Talltitan är en annan besökare som vi inte brukar se så ofta. Tror att detta också är en unge eftersom den var ganska så orädd när jag gick förbi.

Grönsiskorna, de är fler än många just nu, både ungar och vuxna.

Och så favoriten, den sötaste av dem alla – lille Kalle Rödhake. Solitären, som håller sig för sig litet för sig själv.

Rödhakeunge

 

Sommaren när regnet regerar

Känns som att det är få samtalsämnen som engagerar folk så mycket som just vädret. Det kan diskuteras och analyseras ur alla möjliga synvinklar. Det är för varmt, för kallt. För vått, för torrt. För mycket snö, för litet, för halt eller för slaskigt.  Och mitt i alltihop en sommar värd namnet som varar i tre dagar.

Tredagarssommar. Smaka på ordet, det låter nästan som ännu en diagnos att lägga till raden av övriga barnsjukdomar. Tredagarsfeber, tredagarssommar. Tre dagar med trettiogradig värme som säkert på sina håll orsakat både utslag och feber.

Tre hela dagar. Är det de’ här som kallas sommar? Eller för att citera Tomas Ledin, “Sommaren är kort, det mesta regnar bort“. Den här veckan, liksom veckorna innan ‘tredagarsfebern’ och veckorna som kommer, är det utan överdrift regnet som regerar.

Regn över sjön 2

Det känns som en grå, våt filt har lagt sig över både kropp och själ och sakta håller på att kväva mig. Jag kräver inte någon trettiogradig värme, bara en normal, anständig sommar där sol och regn samsas med varandra på ett väl avvägt sätt. Där solmogna jordgubbar inte torkar bort eller blir till blötgubbar och där insekterna inte fryser utan vågar sig ut och pollinera mina hjortron. Är det för mycket begärt?

I söndags slog Pensionat Paradiset upp sina dörrar. De första gästerna att dyka upp var äldste sonen med en nioåring och en sjuåring och i dag anländer ännu en son med sina två i samma ålder. Kul för kusinerna att träffas, men att det är nio grader mitt i sommaren och att regnet bara öser ner, det blir inte kul för dem.

De enda som inte verkar bry sig om vädret är fåglarna och ekorrarna utan för fönstret. De äter oförtrutet oavsett sol eller regn. De flesta fåglarna har fått ut sina ungarna nu och dessa tycks ha gjort tomten till sitt eget övningsflygfält.  Man får huka sig när de som dödsföraktande kamikazepiloter genar över verandan och det gäller att inte ha dåligt hjärta när någon snedseglare dänger rakt in i fönsterrutan framför mig där jag sitter och skriver. Kvar blir bara en liten våt fläck på glaset av duniga fjädrar. Senast var för några timmar sedan, när Maken fick ta hand om en avtuppad liten grönsiskeunge. Efter litet omsorger och värme kvicknade den till och kastade sig iväg på nya övningar.

Skadad grönsiska 2

Skadad grönsiska 3

 

Stor underhållning bidrar de tre ekorrarna Göran, Jörgen och Tussen med. De har en egen grön liten matlåda med nötter, där de elegant öppnar locket och dyker ner och plockar åt sig så många de kan ta åt gången. Sedan springer de iväg och gräver ner dem på olika ställen i marken, kanske för att ha när det blir sämre tider.

Detta är allt för idag, nu måste jag ge mig ut. Härtill är jag nödd och tvungen, trots att raindrops keep falling on my head. And I won’t be singin’ in the rain!

En andra vår

En andra vår

Sköna Maj välkommen… Så sjöngs det runt om i landet på Valborgsmässoafton, och trots att den sköna haft en hel månad på sig verkar hon fortfarande tveka. Termometern orkar knappt över tiogradersstrecket och vindarna är isande kalla, även när de blåser från syd. Ur led är tiden – och klimatet!

Det första flyttlasset till sommarvistet har nu gått med cyklar, verktyg och alla plantor. De sistnämnda, tomater, gurka, chili, paprika och basilika, är omplanterade och på plats i växthuset, där en värmefläkt ser till att hålla nattfrosten borta. Men trots en veckas acklimatisering ser de allt hängigare ut, så kanske är det ändå för kallt för dem.

Det finns naturligtvis både för- och nackdelar med att ha sitt sommarboende längre norrut, men en av sakerna som jag särskilt uppskattar just nu är att man får njuta av vårens ankomst två gånger. Det mesta ligger ett par veckor efter här uppe jämfört med hemma i Stockholm. Vitsippsmattorna som fortfarande breder ut sig medan björkarna på vissa ställen knappt börjat skimra i grönt än utan mer ser ut som grå blyertsteckningar. Och än dröjer det ytterligare några veckor innan syrenerna slår ut.

Vitsippor 2

Vitsippor 1

Björkskog

Längs diken och porlande små rännilar breder gula kabbelekor ut sig…

…. och vid vägkanterna irrar förvirrade fjolårskalvar, bortstötta av sina mammor som just förbereder sig att ta emot ännu en generation älgkalvar. Det gäller att vara observant när man är ute och kör, så att det inte händer en olycka. Det här är två av fyra övergivna ettåringar som Maken träffade på när han for runt på skogsvägarna härom kvällen.

I öster hoar göken och ovanför våra huvuden cirklar två tornfalkar. Kanske är det paret som boade i en av våra tallar och som vi kunde följa förra sommaren som återvänt, eller deras ungar. Vi håller tummarna för att de väljer något av våra träd att sätta bo i även i år.

I övrigt är det gott om småfågel runt stugan. Så här års finns det visserligen massor av föda i naturen åt dem, men vi kan ändå inte låta bli fylla upp fågelmatarna med solrosfrön bara för nöjet att kunna studera dem på nära håll. Bofinkar, domherrar, grönfinkar och grönsiskor dominerar, men där finns också blåmesar, talgoxar, svartmesar, koltrastar och så hackspetten. Oftast samsas de fint, men rätt som det är utbryter det kris och kaos utan att man egentligen förstår varför. En grönfink tar sig ton mot bofinken och några små grönsiskor mopsar upp sig mot den pompöse domherren. Och så kommer hackspetten och visar vem som egentligen är herre på täppan och som på en given signal lyfter alla fåglar och himlen blir mörk som i Hitchcocks “Fåglarna”.