The eagle has landed

Kvart över fem på morgonen ringde klockan. Time to rise and shine och göra oss i ordning för dagens äventyr. Beckmörkt ute och termometern visade -14 grader när vi lämnade Mattöns B & B i Gysinge, Gästrikland och med bilen körde efter mannen som skulle visa vägen ut till myren och gömslet, där vi bokat in oss för en dag.

Kanske det här var dagen det äntligen skulle ske, vårt möte med havsörnarna. Tredje gången gillt i så fall.

När vi steg ur bilen hade temperaturen fallit ytterligare, nu -17 grader och det var fortfarande mörkt. Rimfrostkristallerna på grässtrån och buskar glittrade som diamanter i ficklampornas sken när vi med kameraryggsäckar och väskor halkade fram längs den upptrampade stigen. Gamla fotspår som avsatts i snömodd hade under natten frusit till is och blivit farligt knöliga.

Vår vägvisare tände gasolkaminen i det lilla skjulet och visade hur den fungerade. Önskade sedan lycka till och gav sig iväg. Vi installerade oss, kontrollerade inställningarna på våra kameror och såg till att ISO-talet var tillräckligt högt innan vi trädde in objektiven i de svarta tygstrutarna. Drog åt dragskon så att inte ljuset inifrån skulle sippra ut och avslöja oss, och skruvade till sist fast kameror och stativhuvuden på de vridbara metallarmarna. Nu var vi beredda.

Ute var det vitt och stilla, det enda som bröt tystnaden var några korpar som ropade på långt håll. Att stint stirra ut genom de smala fönstergluggarna försatte oss i ett nästan meditativt tillstånd, som endast bröts när vi emellanåt måste torka bort imman på de tonade plexiglasskivorna. Eller titta i sökaren och provta en bild bara för att testa att kamerorna fortfarande fungerade.

Där ute i det vita havet hände absolut ingenting, det enda var att vi börja frysa om tårna, och att fötter och ben blev allt stelare av kylan som svepte in genom golvet och springorna i väggen. Det var svårt att tro på termometern på väggen som faktiskt visade +20, men den satt å andra sidan högt och nära kaminen.

Men så till slut, på en gammal torr gren på perfekt fotoavstånd från gömslet, slog sig två korpar ner.  Kanske var det signalen för att fler nu skulle våga sig fram.

Plötsligt var det ett kraxande och flaxande utan dess like både i luften och på backen, där en hel del tjuvnyp delades ut av hårda näbbar.

Det kändes mäktigt att kunna betrakta korpen på så nära håll. En fågel, som det vilade något ödesmättat och olycksbådande över i allt det svarta och som förde tankarna till en annan stor svart fågel, skarven.

I flykt, med sina fransiga vingar mot den vita snön, fick den mig att tänka på de där svarta siluettbilderna som förr ofta prydde väggarna i äldre hem.


Utanför stugknuten dök tre rådjur upp. Med de spetsiga nosarna djupt nere i snön på jakt efter något ätbart plöjde de sig lugnt och metodiskt fram över myren.

Havsörnarna lyste fortfarande med sin frånvaro och en lätt otålighet började sprida sig inne i gömslet. Klockan var i alla fall halv elva, så var höll de hus? Då puttade Maken på mig och pekade bort mot granskogen på andra sidan myren. Och där i en av grantopparna satt två stycken, visserligen på alldeles för långt fotoavstånd för våra kameror, men nu hade vi i alla fall med egna ögon sett att de fanns, och att de var på plats.

Efter en stund dök ytterligare två upp, och där satt de sedan som fyra orörliga väktare som höll uppsikt över sina domäner medan timmarna gick. Tur att vi åtminstone hade korparna att titta på.

En bra bit ut på myren låg ett stort “buffébord” av fryst slaktavfall uppdukat, så kallad åtel. Lite fusk kan kanske tyckas, men det är vad turistnäringen gör för att tillfredsställa såväl hungriga fåglar och djur som fågelskådare och fotografer som är villiga att betala en slant för häftiga upplevelser.

När vi efter drygt fem timmar började inse att bilder av något suddigt i en grantopp förmodligen var allt vi skulle få med oss hem, såg vi plötsligt hur en av örnarna i trädtoppen började röra på vingarna, lyfte och strax efter tog mark i myrkanten.

Finally, the eagle has landed!

Sedan dröjde det inte länge innan de övriga tre följde efter.

Det är inte alltid man vet vad man fångar på bild när kameramotorn får rulla på. Den här bilden såg jag aldrig komma – en havsörn med fripassagerare på ryggen – den upptäckte jag först när vi var hemma igen.

Här har en av örnarna lagt beslag på en lös klump av fruset kött, samtidigt som en korp ser ut som den försöker rycka en av örnens stjärtfjädrar.

” Det här är min mat, bara så du vet! Och förresten ska du låta bli att nypa mig i rumpan”, tycks örnen säga.

Även örnarna verkade uppskatta den så kallade sittpinnen, och först upp var den ståtliga gammelörnen. Det är den vita stjärten som visar att det är en äldre/gammal fågel. Men det dröjde inte länge innan den både bokstavligt och brutalt blev bortknuffad av en yngre förmåga. Gammal är tydligen inte alltid äldst. 

Visst, korparna hackade lite på varandra, men mellan korp och örn tycktes det råda enighet och samförstånd. Inget kurr där vad vi kunde se.

Vi hade i förväg sagt att vi skulle lämna gömslet senast klockan tre, men när det vid tvåtiden började yra lätt av snö i luften bestämde vi oss för att avsluta. Vi kände oss rikt belönade, hade fått de bilder vi ville ha och var mer än nöjda med vår dag. Vi visste också att det hade utfärdats en varning för snöoväder under eftermiddagen och ville gärna hinna hem innan ett eventuellt trafikkaos utbröt.

Så vi släckt kaminen, packade ihop, stängde bakom efter oss och vandrade den knaggliga stigen mot bilen. Betydligt lättare nu när man såg var man satte fötterna.

Advertisements

I väntans tider, eller…?

Smålom närbild

Det är ungefär tre veckor sedan vi konstaterade att smålomsparet, som vi hade förmånen att få följa på nära håll förra sommaren – från ruvning till flygfärdiga ungar – var tillbaka i den lilla skogstjärnen. Smolket i bägaren var dock en trana som slagit sig ner på den grästuva som förra gången var lommarnas bo. Var skadan redan skedd genom att tranan förstört äggen, eller hade de inte hunnit lägga några?

När vi för en knapp vecka sedan var tillbaka vid tjärnen hoppades vi ju att få se smålomshonan ligga och ruva på den lilla grästuvan. Men tyvärr var den tom och öde och vi kunde bara upptäcka EN fågel i vattnet. Vi sökte av sjön med kikarna utan att hitta den andra lommen. Plötsligt såg jag något mörkt i gräset på en helt annan tuva och med kikarens hjälp kunde vi konstatera att det var honan. Yes, en ruvande hona.

Lyckokänslan var stor när vi lämnade tjärnen. Då blir det kanske ungar även i år.

Men som sagt, kort är den lycka som varar beständigt. När vi var tillbaka ett par dagar senare låg båda smålommarna stilla mitt i sjön. Vad hade hänt? Hade de blivit störda på nytt, eller var det bara så att en av fåglarna tagit sig upp på gungflyet för att vila en stund?

Även om tiden höll på att rinna ut för vårt smålomspar, hade vi ändå svårt att ge upp tanken om ett par dunbollar den här sommaren också.

Två kvällar senare var lommarna fortfarande kvar. Honan låg och sov medan hannen simmade runt henne och “pratade” högt och bestämt. Verkade trött på att honan bara sov och tycktes säga åt henne att ta sig samman och “hoppa upp och simma och umgås litet”.

Smålomsparet

Till slut kvicknade hon till, men trots hannens fortsatta tjat lyckades han inte att få henne att hänga med på hans dykövningar.

Smålomsparet 1

Efter ett tag simmade de tillsammans bort mot det gamla boet och för ett ögonblick kändes det som att det nu var dags. Nu skulle hon klättra upp på tuvan och lägga sina ägg.

Smålomsparet vid grästuva

Men så blev det inte. Istället låg hon kvar invid strandkanten,. medan hannen fortsatte att i högt tonläge tjata på henne mellan sina dyk. Hon, däremot, lät mest som en mjuk liten katt när hon svarade.

Smålomshona

Deras beteende kändes bekant på något vis och påminde om det mellan mamman och ungen (Morsgrisen) förra sommaren, när hon försökte få den ointresserade sonen/dottern att lära sig dyka och flyga.

Plötsligt satte hannen högsta fart bort mot ena änden av tjärnen och lämnade en rand av “svallvågor” efter sig.

“Det känns som att han tänker ge sig av”, sa jag till Maken, samtidigt som lommen vände upp mot vinden och började springa på vattnet.

Han lågsniffade några varv över sjön och landade sedan, alltjämt skrikande till honan.

Smålom 1

Detta upprepades några gånger och för varje gång steg han allt högre. Så cirklade han ett sista varv över sjön och försvann kacklande över grantopparna. Kvar låg honan, som nu vaknat till liv, och började skrika ut sin klagan.

 

Vi har funderat mycket på varför paret stannar kvar i den lilla tjärnen om nu häckningen misslyckats. Där finns ju ingen mat. Någon som vet?

 

 

Sjöorrar och smålom

Där låg de i vattnet strax utanför bryggan, som om de väntade på att vi skulle komma. Tre av våra många storlommar. Det karaktäristiska lockrop ljöd över sjön. Aoåååm, aoåååm. Vi pratade en stund, lommarna och jag, och hälsade varandra välkomna till ännu en sommar i Paradiset och dess vackra sjö, innan de försvann under vattnet för att en halvminut senare dyka upp igen hundra meter bort.

Trots att det var kallt, regnet strilade ner och tomten såg brun, vissen och orensad ut, var det ändå härligt att vara tillbaka i vårt Paradis, om än bara för några dagar den här gången och för att lasta av en del av all den packning som behövs för sommarens boende och projekt.

Lompar

 

Under tiden som vi höll på att packa ur bilen drog plötsligt något över himlen som ett stort mörkt moln, eller en svärm av jättebin. Efter några varv över sjön sänkte sig hela svärmen ner och lade sig till rätta på vattnet. Vad var det för fåglar som kom i sådan mängd?

När man nu har en egen fågelexperten i sin närhet måste man ju utnyttja detta. Så Maken fick omedelbart order att avbryta kånkandet av verktyg och väskor och istället montera upp storkikaren och se om han kunde säga vad det var som invaderat sjön.

Efter att ha studerat flocken några minuter var experten ganska så övertygad om att det rörde sig om sjöorrar, runt femtio, sextio stycken. För säkerhets skull hämtade han fågelboken och visade på de kännetecken som är karaktäristiska för sjöorren. Den gula fläcken på hannarnas näbb och honornas ljusa kinder och de ljusa yttre delarna på vingarna. Allt stämde med det vi såg i kikaren. Nog var det sjöorrar alltid!

Sjöorren är en havsfågel, visserligen inte helt ovanlig, men att få besök av så många samtidigt i vår sjö var nog ändå något av en sensation.

Sjöorrar i flykt

De hade slagit sig ner långt ut i sjön, på rad som ett långt pärlband, kanske för att vila en stund och äta innan de fortsatte vidare mot havet. Trots att min zoom inte är tillräckligt stark för att ge bra bilder på det här avståndet och att det inte gick att få med alla på samma bild vill jag ändå visa upp dem här.

Sjöorrar 2_redigerad-1

 

Det var vid den här tiden förra året som Maken av en slump upptäckte ett häckande smålomspar i en av våra många skogstjärnar och där vi sedan hade förmånen att på nära håll få följa den lilla familjen och ungarnas utveckling från små dunbollar till flygfärdiga “tonåringar”.

Spänningen var nu stor när vi satt i bilen på väg upp till tjärnen. Skulle paret ha kommit tillbaka för en ny häckning och låg honan redan på ägg?

Stigen, som vi själva trampat upp, var kvar, men vi kände ändå inte riktigt igen oss. Allt var så kalt, brunt och visset, precis som hemma på tomten, och det var ännu ett tag kvar till lummig grönska. På håll hörde vi kurrande duvor och en korp flög över grantopparna. Kanske samma, som emellanåt höll oss sällskap förra sommaren.

Vi tittade bort mot grästuvan en bit ut i vatten vid motsatta stranden och såg något som vilade i det gamla redet. Men det var något som inte stämde. Färgen. Det som nu låg där var ljust grått, smålommen är betydligt mörkare. Och mitt i våra funderingar började det ljusgrå röra på sig, vecklade ut ett par stora vingar, lyfte och flög bort. En trana!

Tjärnen

I samma ögonblick fick vi syn vi dem, herr och fru Smålom. De var tillbaka. Alldeles stilla låg de i vattnet, en bit ifrån varandra. Endast den nästan andäktiga stillheten hindrade oss från att göra en high five, men det var ungefär så vi kände oss när vi upptäckte dem. Tranans närvaro kändes dock oroande och förtog något av glädjen. Tranor äter nämligen ägg.

Smålomspar_redigerad-1

 

Smålom

Plötsligt flög en gök över sjön, slog sig ner i skogen på andra sidan och började hoa. För mig var det den första för i år.

Duvorna hade återupptagit sitt kurrande och kuttrande och Maken och jag tittade plötsligt på varandra. Men det där är inte duvor, sa vi med en röst. Det måste vara orrar. Inte sjöorrar den här gången, utan helt vanliga landorrar. Maken plockade fram telefonen. Hur var det med täckningen, jo, en plupp. Tillräckligt för att kunna lyssna till riktigt orrspel, och som bekräftade våra aningar om det som pågick bortom skogsranden. Orrspel klockan halv tolv på dagen i slutet av maj. Det var ju sånt vi brukade ge oss ut i gryningen i mars, början av april för att få se och höra. Ur led är tiden.

Ur led tycks tiden också vara vad gäller hjortronblomningen. Den brukar vi börja vaka över som en hök så där några veckor in i juni, oroliga för att slagregn, kyla och försenade frostnätter ska sätta käppar i hjulen för myrens guld. Här var myren redan full av de vita blommorna.

Gott tecken eller dåligt omen?

Hjortronblom

 

Tur och retur Småland

 Så har vi varit ute och rört på oss igen! Fick i helgen följa med Maken som skulle göra ett fotojobb i Jönköping åt en antikhandlare. Resa, hotell och mat, som även inkluderade medföljande hustru, betald. Och ett par nätter på tjusigt hotell och goda hotellfrukostar är ju inte vardagsmat och inte något som åtminstone jag tackar nej till, även om jag kanske borde eftersom man alltid äter alldeles för mycket vid sådana här tillfällen.

Eftersom jag kände stor tacksamhet över detta generösa erbjudande hade jag svårt att bara glida in på en räkmacka och ta allt för givet, så jag hoppade över den planerade shoppingen i down town Jönköping på lördagen och erbjöd istället mina tjänster så gott jag kunde till detta uppdrag. Innan fotograferingen skulle vikt, längd, bredd och höjd på de drygt 400 föremålen noteras på små lappar. Antikhandlaren bar fram sakerna, jag och hans sambo mätte, vägde och skrev varefter Maken plåtade och tillsammans fick vi till ett sådant flyt i vårt teamarbetet att all fotografering klarades av redan under lördagen. Ett riktigt roligt jobb var det, där jag faktiskt också fick lära mig en hel del om alla vackra föremål liksom om tillverkning, tekniker och konstnärer.

 

Maken och jag hade bestämt att på hemvägen ta omvägen runt Växjö och hälsa på gamla vänner från studenttiden i Lund. Vi hade inte setts på jag vet inte hur många år, men det är märkligt hur snabbt man hittar tillbaka till varandra, plötsligt kändes det som det var igår. Underbart återseende och en verkligt trevlig kväll med god mat, goda ostar, massor med gott vin och massor med nostalgi och härliga minnen! Tack allra käraste Eva, Perra och Zappo!

Innan hemresan på måndagen blev det en liten rundtur i Växjö. Första stoppet var domkyrkan med all dess vackra glaskonst i form av bland annat Bertil Valliens underbara altarskåp liksom ”Livets och kunskapens träd” av glaskonstkonstnären Erik Höglund och konstsmidaren Lars Larsson. Därefter ett besök vid Växjö vattentorn, även kallat Ekotemplet. Genom vattentornets konkava reservoarbottnen får rummet därunder ett kupol­format tak,  som gör att ljudet studsar på ett mycket märkligt sätt med ett fantastiskt eko som följd. Detta har blivit en riktig ”hörvärdhet” i Växjö, så pass att man fått lov att bygga en ordentligt stor parkeringsplats i anslutning för alla nyfikna turister.

 

När jag på lunchen på jobbet idag berättade om vår lilla utflykt och att vi bland annat blivit bjudna på den gamla sjuttiotalsklassikern ”Flygande Jakob” (som jag faktiskt fortfarande gillar lika mycket nu som då) förlorade vi oss alla i minnen kring olika maträtter, vad de betytt för oss och vilka årtionden vi förknippar dem med. Det blev en lång lunch kan jag säga. Vem minns inte Kreolskans söndagsgryta och päron med smält After Eight, även de klassiska 70-talsrätter.

Trender kommer och går. Har ni någon speciell rätt som hör ihop med en viss tid i livet, något som ni kanske gillade då men aldrig skulle kunna tänka er bjuda på idag, eller något som förblivit en favorit genom åren. Berätta!