Spanarna på Folkskolegatan 2

– Det sitter en berguv på Karolinska Institutet, ropade Maken inifrån sitt arbetsrum häromdagen.

– Jaha. Tänker du åka dit?

– Nää.

– Nähä. End of conversation.

Idag hade samme make bestämt att litet senare på eftermiddagen stråla samman med några gamla arbetskamrater på en pub någonstans vid Odenplan.

– Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska åka in redan nu och gå på stan och plåta lite, sa han med en viss beslutsångest i rösten, medan han travade runt några varv i hallen. Jomen, så gör jag. Nu har jag bestämt mig, jag åker in, ska bara kolla när tågen går.

– 13.23, sa jag efter att ha kastat en blick på klockan, men det hinner du inte med. Nästa går 13.38, då har du 18 minuter på dig eller så kan du åka 13.53 eller 14.08.

– Åååh, är det lilla fröken SL jag pratar med? Här kunde jag tydligt höra hur imponerad han var över mitt rappa och precisa svar.

– Ja, det man inte har i mobilen får man ha i huvudet, svarade hon som oftast lämnar hemmet utan att komma ihåg att ta med telefonen.

Maken försvann in i arbetsrummet men var snart tillbaka i hallen med kamerautrustningen och började snöra på sig skorna.

– Såg just att berguven har flyttat från KI till Folkskolegatan 2, så jag åker dit nu och ser om jag kan få några bilder.

– Va, ska du åka och spana på berguven? Jamen, jag då?

Utan att avluta svaret till barnbarnet på hans sms slog jag igen telefonen (och kom faktiskt ihåg att stoppa ner den i fickan!). Ett snabbesök på toaletten, kamera och bok ner i ryggsäcken och kappa på, sedan var även jag med i matchen. Det var först när vi stod på perrongen och väntade på tåget, som jag ändå ställde frågan om det var OK att jag hängde på. Och det var det!

Från det att vi steg på Roslagsbanan tills vi hade korsat Långholmsgatan på Södermalm och börjat vandringen uppför Folkskolegatans backe hade det förflutit ganska exakt 48 minuter. Vi rundade Högalidskolan, där Maken gått som barn, och fortsatta Folkskolegatan ända bort till slutet. Eller rättare sagt dess början, eftersom vi kom från fel håll.

Ett tjugotal spanare och nästan lika många teleobjektiv, riktade mot hustaket på andra sidan gatan, gjorde det omöjligt att missa var föremålet för allas blickar satt.

Där, till synes sovande, satt berguven på något slags takventil utanför en av vindskuporna.

 

Emellanåt vred den litet lojt på huvudet när de skränande kråkorna, som cirklade runt den, blev alltför närgångna.

Sedan återgick den till sin slummer.

Söders höjder tyckes vara inne bland ugglor just nu. Kanske är det extra gott om råttor just här. Undrar just vad de boende inne i vindskupan tyckte och tänkte när de tittade ut och fick se denna mäktiga fågel på nära håll. Här kan man verkligen tala om ” fåglar in på knuten”.