Finkexpressen, avgång 14.23

Ska man verkligen hålla på och mata sina småfåglar på sommaren, när det ändå finns gott om mat i naturen? Nej, det kanske man inte ska, men vi gör det i alla fall, för det är så himla trevligt att ha dem nära inpå knuten.

Här samsas – nåja, för det mesta i alla fall – stora skaror av grönfinkar och bofinkar med fyra busiga ekorrar och tre skränande nötskrikor (sex, när maten tagit slut vid grannens matning) nötväckor, en hackspett samt några talltitor och svartmesar. En och annan talgoxe har dykt upp ibland, annars har de av någon anledning mest lyst med sin frånvaro. Kanske har de inte tyckt att det varit mödan värd att behöva sitta i kö i väntan på en ledig sittplats vid något av rören med solrosfrön. Och har de någon gång väl kommit till, ja, då har maten oftast varit slut. Det är som att det inte finns någon botten i de små liven och det känns som att de bildligt talat äter oss ur huset. Men det är det värt.

Jag har min datorplats framför fönstret som vetter ut mot matningen, och att emellanåt lyfta blicken från datorskärmen och följa ekorrarna som jagar varandra i en ringdans upp och ner längs tallstammarna eller se hur de bulliga fågelungarna, som är dubbelt så stora som sina utmärglade föräldrar och både kan flyga och äta själva, ändå envisas med att bli matade, är som att gå in och ut ur en never ending naturfilm.

 

I början av september brukar det vara dags för nästa stora grupp att ansluta, men när första tåget norrifrån anlände i år var det bara en passagerare som steg av vid Aspviken södra. En ensamkommande bergfink, som de första dagarna mest höll sig i bakgrunden och nöjde sig med smulorna som hamnade på backen.

Lite avvaktande satt den i sin gran och betraktade de kaxiga grönfinkarna, som verkligen uppträdde som om de ägde stället. De skuffades och kivades om maten så den skvätte vida kring och hoppade och flaxade med vingarna i olika positioner, vissa något mer elegant än andra, ungefär som om de vore en skock elever från Balettakademin på turné för att visa upp alla piruetter de lärt sig.

Och för en ensam bergfink var det inte helt lätt att försöka slå sig in i gemenskapen kring matbordet.


Ett par dagar senare anlände så resten av bergfinkskompisarna. Och plötsligt de var många, väldigt många, och en utmaning för grönfinkarna att ta sig an. Efter lite sedvanligt gruff hade de stora gängen ändå delat upp territoriet mellan sig; grönfinkarna höll sig mestadels till rören med fröerna i, bergfinkarna tog hand om det som låg på backen och bofinkarna flög tur och retur där emellan.

 

Så en dag i förra veckan var matningen plötsligt helt tom. Utrymd. Inte en endaste fågel eller ekorre så långt ögat nådde.

– Jag undrar om sparvhöken har varit på besök, sa jag när Maken en stund senare kom in. Alla fåglar är borta, ekorrarna likaså. Bara så där. Gone, weg, partis, helt utan förvarning.

– Tyckte jag såg dom borta vid Aspviken södra nyss. Tror dom väntade på Finkexpressen, som skulle avgå 14.23 för vidare färd söderut.

– Klart dom var tvungna att ta tåget. Så mycket som dom har ätit den här sommaren var dom väl alldeles för baktunga för att kunna flyga själva, muttrade jag lite surt. Men dom kunde väl ändå ha sagt tack och hej och inte bara dra så där. Dom har ju faktiskt ätit gratis på den här restaurangen i fyra månader nu.

Nästa gång jag tittade ut genom fönstret var alla sittplatser i restaurangen upptagna igen. Det var talgoxarna som nu äntligen såg sin chans. Och på backen nedanför struttade två akterseglade bergfinkar omkring.

Advertisements