In search of a long lost friend

När jag för några veckor sedan rev runt i skåp och lådor efter ett förkommet papper hittade jag också längst in i en låda ett skrynkligt och illa medfaret brev från 60-talet. Det var från Jeanette, min engelska brevvän som då bodde i Falmouth, Cornwall i södra England.

Vår bekantskap började när jag gick i femman. Jag hade läst engelska i en och en halv termin och litet övermodigt svarat på en annons i en tidning, typ Kamratposten, där engelska ungdomar sökte svenska brevvänner. Ordförrådet var verkligen inte stort där och då i en tid när det bara fanns en kanal på TV (om man ens hade TV) och få hade varit längre bort än Norge och Danmark. Idag känns det som att barnen anglifieras redan med modersmjölken via TV, datorspel, pedagogiska filmer och resor världen runt – allt på engelska.

Hur som helst, när svaret på mitt första brev kom fick magister Gustafsson, min lärare i engelska visserligen rycka in och hjälpa mig med översättningen, men jag tror ändå att han var litet imponerad av att jag hade vågat börja brevväxla på ett främmande språk utan att egentliga kunna något.

Genom Jeanettes brev tillsammans med ett idogt slående i lexikon blev engelskan så småningom sakta bättre och breven flög i en jämn ström mellan våra länder och alltid med små presenter vid födelsedagar och jul. Jag minns att min första julklapp var en ask engelsk marmeladkonfekt rullad i florsocker (spännande att smaka något jag aldrig sett här hemma, men om sanningen ska fram inte särskilt gott) och en bok, The boy next door, av den då så populära deckarförfattarinnan för barn, Enid Blyton. Vem har inte läst hennes Fem-böcker eller Mysteriet med….-böckerna?

Jag vet inte riktigt varför vi efter sju åtta års brevväxlande tappade kontakten, men det  kanske lätt blir så när man står på tröskeln till vuxenlivet, flyttar och går vidare i studier eller arbete. Visst har jag då och då tänkt på Jeanettet under åren som gått, så där som det blir när man emellanåt djupdyker i minnenas arkiv, och sedan många år nu alltid just den 12 mars. Det var hennes födelsedag, som också kom att sammanfalla med min äldste sons födelse.

Med internets intåg i våra liv blev det plötsligt lättare att hitta igen förlorade kontakter och jag har flera gånger googlat på hennes flicknamn men utan resultat. Problemet med oss kvinnor är ju att vi ofta gifter oss och byter namn, ibland både en och två gånger.

I det nu återfunna brevet trodde jag mig ha hittat lösningen. Här kunde jag läsa att hon hade flyttat till Bristol, läste till sjuksköterska, hade träffat ”the love of her life” (här namngiven med både för- och efternamn) och att de planerade att gifta sig till sommaren samma år. Hon berättar detaljerat om det stundande bröllopet, brudklänningen och kläderna hon köpt inför bröllopsresan till Schweiz.

Nu hade jag alltså ytterligare ett namn, makens, så tillbaka till Google igen och träff direkt. Tyvärr var det en dödsruna över mannen, men av texten förstod jag att jag förmodligen ändå träffat rätt. Googlade vidare och hittade ytterligare information som bekräftade att den avlidne mannens hustru faktiskt måste vara min gamla brevvän, numera är bosatt i Edinburgh.

Som av en händelse, när jag kommit så här långt i mitt detektivarbete, skulle en god vän just åka på en weekend-resa till Edinburgh. Hon fick i uppdrag att leta efter Jean, som hon tydligen numera kallade sig, i den lokala telefonkatalogen, och kom hem med en adress.

I förra veckan  skickade jag iväg ett brev till Jean med frågan ”om hon är den jag tror att hon är” och igår fick jag ett mejl med svaret YES! So, now we have a lot of catching up to do! Ska bli så spännande!

Semlor eller pannkakor

Äntligen är dagen här när man får äta semlor på riktigt utan att det är fusk, nu och sju tisdagar framöver. Ja, jag vet, jag har också fuskat, en gång, när Maken bjöd på en liten må bättre-semla när jag var sjuk. Men det är lätt att bli litet ”schizofren” den här dagen  eftersom fettisdagen sammanfaller med pannkakans dag. Pannkakor först och semla till efterrätt, eller tvärtom…?

Firandet av pannkakan kommer ursprungligen från England och hänger även där ihop med fastan, men istället för semlor äter man just pannkakor. Av den anledningen har de infört Internationella pannkaksdagen på samma dag som fettisdagen.

I England anordnas också dagen till ära olika pannkakslopp. Här ska man med en pannkaka i stekpannan springa ett lopp samtidigt som man ska hinna vända pannkakan i luften minst tre gånger innan man går i mål.

Här hemma hos oss vann semlan över pannkakan. Det blev goda surdegssemlor från Stenungsbageriet som avnjöts med varm mjölk, som en riktig hetvägg. Semlorna levde väl upp till det höga betyg de fått i lokaltidningens smaktest. God mandelmassa, lagom stora och lagom med grädde och ett visst litet tuggmotstånd tack vare surdegen.