Same same, but different

– Varför tror jag fortfarande att det är sparvhöken som kommer varje gång svärmen av småfåglar lyfter från matningen? Jag vet ju att den är död och att det bara är nötskrikorna som skrämmer iväg dem när de sveper förbi som attackplan ute på viktigt uppdrag. Visst är det konstigt!?

Vi satt  vid frukostbordet och Maken, som höll på att googla dagens väderrapport i mobilen, hummade något som eventuellt kunde tolkas som ett instämmande.

– Jag har verkligen mixed feelings kring det där med hökens vara eller icke vara. Även om det är tur för de andra fåglarna känns det ändå litet sorgligt, fortsatte jag och reste mig och gick fram till fönstret.

-Men what the h….! Den är ju tillbaka igen, nästan skrek jag och trodde knappt mina ögon.

Ni som även brukar besöka Makens blogg känner kanske redan till historien om vad som hände sparvhöken. För er andra kommer här en kortversion.

*****

Under tre, fyra veckor hade vi alltså en sparvhök som insett att vår fågelmatning var den perfekta restaurangen även för honom/henne. Flera gånger om dagen slog den sina lovar runt matbordet och naturligtvis kändes det stort och mäktigt att kunna sitta där med våra kameror och betrakta den på ibland inte mer än någon meters avstånd med bara en glasruta emellan. I början var vi väldigt försiktiga och vågade knappt prata eller röra oss av rädsla att skrämma iväg den så att vi inte skulle hinna få några bilder.

Efter ett tag insåg vi att den inte alls verkade bry sig om att vi väsnades och rörde oss inne i stugan. Den bara satt lugnt på sin gren i rönnen eller på någon av pinnarna, där frömatarna hängde, och tittade. Nästan som hypnotiserad.

Och fåglarna, som skrämdes iväg vid dess ankomst, återvände allt snabbare för varje nytt besök. Som invaggade i något slags falsk tilltro till att den där höken nog inte var så farlig som den såg ut. Och höken själv bara fortsatte att titta på alla gobitarna som pickade runt på backen och påminde mest om någon som desperat står i baren strax före stängningsdags och smygkollar brudarna.

När jag så en dag tyckte att småfåglarna ändå levde lite väl farligt, öppnade jag fönstret för att schasa iväg höken. Men hur jag än skrek och hötte med näven, reagerade den inte. Det var först när en motorbåt körde förbi längs stranden som motorljudet tycktes väcka den ut dess hypnos och den flög iväg.

Det var någonting i fågelns beteende som inte kändes rätt. En rovfågel blir på kort tid inte så här orädd. Det var till och med så att jag började fantisera om att kunna tämja den och bli en falkenerare. Jag såg för mitt inre hur den snällt skulle sitta där på min kragbehanskade arm, ståtlig och med en sådan där liten hjälm på det högburna huvudet, spejandes ut över nejden efter lämpligt byte.

Men tillbaka till verkligheten. Det skulle snart visa sig att intuitionen, att något inte stod rätt till, var riktig. Redan morgonen därpå hittade Maken sparvhöken död på gräsmattan nedanför verandan. Det fanns inga tecken på yttre skada, så antingen var den sjuk eller så dog den av ålder.

*****

Under fem dagar hade allt varit lugnt utan några rovfågelsattacker. Och gästerna vid fågelbordet var fler än någonsin, bland annat beroende på ett stort gäng bergfinkar som anslutit. De brukar alltid stanna till så här års för att äta upp sig innan de fortsätter resan söderut.

Men nu satt  alltså höken där igen på sitt vanliga ställe och en massa lösryckta fragment började plötsligt virvla runt i huvudet. Det är en liten egenhet jag har, att vissa händelser och skeenden ofta får mig att associera till en replik ur en film eller en versrad i en sång eller dikt. Alltid sådant som är välkänt för de flesta, ibland rakt av, ibland lätt förklätt som nu.

….död på gräsmattan och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på femte dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppflugen till fågelmataren,
sittande på dess högra sida för att därifrån ha utsikt över småfåglar och ekorrar att döda….

Utan att häda är det kanske så att rovfåglar har sin alldeles egna lilla trosbekännelse anpassad till just deras roll här på jorden. Eller så fick de en nu.

Eller vi ska kanske istället utropa Sparvhöken är död, leve Sparvhöken. Kungen är död, nu har arvtagaren anlänt för att inleda en ny era på den gamles jaktmarker.

Same same, but different.

Hur som helst, den nye sparvhöken tog sin uppgift på fullaste allvar. Småfåglarna insåg att den här härskaren inte var att leka med och satte sig snabbt i säkerhet, medan ekorrarna intet ont anande fortsatte att äta och jaga varandra.

Eftersom ekorrarna nu var det enda tillgängliga bytet gick höken till anfall direkt, och nu blev det annat ljud i skällan. En sprang snabbt upp i närmaste tall och satte sig på en liten gren, tätt tryck mot stammen, och började gråta av rädsla. Ja, det lät i alla fall så, ett svagt men litet gnälligt, inande ljud. En annan tog sin tillflykt till en av matlådorna, kröp ner och drog igen locket om sig. Först efter en lång stund vågade den kika ut för att se om kusten var klar. Och med sparvhöken hack i häl började den tredje ekorren en ringdans runt en annan tall. Höken försökte hänga med i svängarna, men vingarna fick inte något flaxutrymme i det täta grenverket, så den tröttnade snabbt och försvann till mer lättjagade marker. I alla fall har vi inte sett den sedan dess, och det är både vi och våra vänner ekorrarna och småfåglarna bara glada för.

 

 

 

Vem har häckat i holken?

Strax innan vi flyttade hem från landet tidigare i höst hade vi en inventering och städdag av Makens alla fågelholkar som är uppsatta på tomten och i skogarna runt om. Resultatet var tyvärr inte särskilt lyckosamt. Flera av holkarna hade inte haft någon inflyttning alls. Varför vet vi inte, kanske berodde det på att många av dem var alldeles nytillverkade.

I en av holkarna hade dock en svartvit flugsnapparfamilj bott. Redet var ovanligt stort och högt och när Maken lyfte på det översta lagret låg där nio okläckta talgoxeägg. Den rackarns flugsnapparen hade helt enkelt kört ut talgoxeparet och annekterat bostaden för egen del. Tydligen inte ett alldeles ovanligt beteende.

agg-2

agg-3

 

Och nu var det dags igen. Dags att infria ett sedan tidigt i våras avgivet löfte om att hjälpa till och rensa holkarna hemma hos Makens kusin. Så där ett 25-tal hade det sagts oss.

Hösten låg som en fuktig grå filt över hela länet den här dagen och ett lätt regn tvingade vindrutetorkarna till ett konstant arbete, medan vi körde 73:an söderut i riktning mot Nynäshamn. Ungefär halvvägs svängde vi av mot Söderby brygga och det vackra Hästhagen där Kusinen med fru bor.

Hästhagen är en förunderlig plats, ett ställe “där själen kan få ro” för att citera Makens favoritpoet. Så fort man öppnar grinden och stiger in på trädgårdsgången är det som att tiden tar paus en stund och man fylls av ett inre lugn. Jag blir lika lycklig varje gång jag kommer hit.

Själva huset, omgivet av en vacker naturtomt, var ursprungligen ett gammalt torp, som blev till sommarstuga, som blev ett permanentboende efter varsam renovering och tillbyggnad. Inomhus råder värme och trivsel och en ständigt närvarande känsla av ett slags lantligt Provence, inte minst i form av dofter och den fantastiska mat som alltid bjuds.hasthagen

 

Men åter till dagens projekt. I samlad tropp tågade vi ut i trädgården med stegar i olika längd, såg och diverse verktyg. Och samtliga verktyg kom till användning. Alla holkar var nämligen byggda med mer eller mindre sinnrika lösningar för hur de ska öppnas, smarta såväl som inte så smarta.

klattring-pa-stege

Vissa träd var också lättare att ta sig upp i än andra, där det ibland krävdes både handräckning och en stöttande hand.

assistans

grenverk

 

Men vad gör ni, tycktes blåmesen i rönnen intill ängsligt undra, när han plötsligt såg hur hela bohaget lyftes ut ur holken.

blames

Ja, här har det bott en mes, blåmes eller talgoxe, konstaterade Maken efter att ha inspekterat det lilla boet.

I ett av träden satt en holk med ett mycket mindre ingångshål än i övriga holkar och där inne låg ett bo som verkligen fick oss fundera och börja bläddra i fågelböckerna. Vad kunde det vara för liten fågel med nästan rovfågelsmönstrade fjädrar som hade häckat här? Kanske en sparvuggla? Knappast, även om den är liten och nätt skulle den nog inte kunna trycka sig in genom den här lilla  öppningen.

holk-med-litet-hal

 

När vi nästan gått tomten runt och rensat 18 holkar, kunde vi konstatera att det tycktes ha varit en fin sommar för familjebildning. Bosättningar i samtliga utom en. Två med starar och tre med svartvit flugsnappare, i övrigt mest mesar. I en holk hittade vi sorgligt nog tre döda talgoxeungar, kanske hade en eller båda föräldrarna råkat ut för någon rovfågel och ungarna på så vis blivit utan mat. Helt enkelt svultit ihjäl.

Nu återstod endast två uggleholkar, innan uppdraget var fullbordat. I den första fanns rejält med bomaterial, så vi tolkade det som en lyckad häckning av kattuggla.

Hur det hade gått i den andra fick vi aldrig veta. Just som Maken skulle resa stegen mot tallstammen, tittade plötslig en liten ekorre ut, nyfiken på vilka det var som kom på oväntat besök. Den var så söt att vi kapitulerade och beslöt att inte göra den hemlös, nu när vintern närmar sig.

ekorre

 

PS. När vi kom hem skickade Maken bilder på det märkliga “fjäderboet” till Naturhistoriska riksmuséet och till en känd expert på fågelfjädrar. Nu har vi fått svar och båda experterna menar att det inte är ovanligt att småfåglar bygger sina bon av hemsläpat dun och fjädrar från tamhöns och sjöfåglar (både höns och hav finns i närheten).