Fågelräkning 2020

Alla som har ett fågelbord, antingen i den egna trädgården eller någonstans ute i naturen, har den gångna helgen (fredag till måndag) uppmanats att räkna sina matgäster.

För mig och Maken betydde den här helgen som vanligt ett besök hos vännerna i Roslagen. Solen lyste förföriskt över byn Vemlinge vid sjön Erkens strand, men en kall och hård nordanvind drev upp vita gäss över vattnet, som så här års vanligtvis brukar ligga stilla och fruset under ett täcke av snö.

Inne i stugan var det varmt och skönt och doften av doften av nykokt kaffe slog emot oss när vi kånkade in med kikare, kameraryggsäckar och en nybakad toscakaka i bagaget för att genomföra den årliga räkningen av vinterfåglar inpå knuten.

Utanför nästan varje fönster vajade välfyllda rör med jordnötter, solroskärnor och hampfrön tillsammans med hållare fulla av talgbollar. Här fanns något för alla smaker. Gott om mat, men mindre gott om fåglar kändes det som. Kanske är det den milda vintern som gjort att de inte behövt söka sig till matningarna i samma utsträckning som när det är minusgrader och djup snö.

Räkningen går till så att man räknar antalet fåglar av en viss art som vid ett givet tillfälle uppehåller sig samtidigt vid fågelborden.

Efter att ha gått igenom resultaten från tidigare års räkningar riggade vi upp kameror och kikare och slog oss ner framför det stora vardagsrumsfönstret med utsikt över tre olika matstationer. Med pennorna vässade och fågelboken nära tillhands för den händelse några rariteter skulle dyka upp var vi så redo.

En domherre hade noterats redan innan vi kom. I övrigt var det glest på fågelfronten så när som på fyra koltrastherrar som sprätte runt och kråmade sig för en koltrastdam. Hon verkade dock inte särskilt imponerad över uppvaktningen, eller så spelade hon bara svårflörtad.

När vi efter en dryg halvtimme bara kunnat anteckna en domherre och fem koltrastar började det äntligen röra sig i buskagen runt matningarna. Pilfinkar, blåmesar och talgoxar. Och plötsligt kryllade marken nedanför frörören av “pyttesmå gröna saker” som kilade runt, runt och pickade i sig av sånt som andra matgäster tappat ner på backen.

De pyttesmå gröna sakerna var grönsiskor, som också skulle visa sig bli den överlägsne vinnaren i vår räkning.

Vad blev då resultatet? Jo, 56 fåglar fördelade på 11 arter under vår drygt timslånga spaning. Något sämre än förra året, men det näst bästa resultatet under de sex år som vi hållit på och räknat.

Vemlinge Tio i topp 2020

  1. Grönsiskan (16)
  2.  Blåmes (8) / Pilfink (8)
  3.  Talgoxe (6)
  4.  Koltrast (5)
  5.  Större hackspett (4)
  6. Grönfink (3)
  7. Nötvecka (2) / Entita (2)
  8. Domherre (1) / Steglits (1)

Vem har häckat i holken?

Strax innan vi flyttade hem från landet tidigare i höst hade vi en inventering och städdag av Makens alla fågelholkar som är uppsatta på tomten och i skogarna runt om. Resultatet var tyvärr inte särskilt lyckosamt. Flera av holkarna hade inte haft någon inflyttning alls. Varför vet vi inte, kanske berodde det på att många av dem var alldeles nytillverkade.

I en av holkarna hade dock en svartvit flugsnapparfamilj bott. Redet var ovanligt stort och högt och när Maken lyfte på det översta lagret låg där nio okläckta talgoxeägg. Den rackarns flugsnapparen hade helt enkelt kört ut talgoxeparet och annekterat bostaden för egen del. Tydligen inte ett alldeles ovanligt beteende.

agg-2

agg-3

 

Och nu var det dags igen. Dags att infria ett sedan tidigt i våras avgivet löfte om att hjälpa till och rensa holkarna hemma hos Makens kusin. Så där ett 25-tal hade det sagts oss.

Hösten låg som en fuktig grå filt över hela länet den här dagen och ett lätt regn tvingade vindrutetorkarna till ett konstant arbete, medan vi körde 73:an söderut i riktning mot Nynäshamn. Ungefär halvvägs svängde vi av mot Söderby brygga och det vackra Hästhagen där Kusinen med fru bor.

Hästhagen är en förunderlig plats, ett ställe “där själen kan få ro” för att citera Makens favoritpoet. Så fort man öppnar grinden och stiger in på trädgårdsgången är det som att tiden tar paus en stund och man fylls av ett inre lugn. Jag blir lika lycklig varje gång jag kommer hit.

Själva huset, omgivet av en vacker naturtomt, var ursprungligen ett gammalt torp, som blev till sommarstuga, som blev ett permanentboende efter varsam renovering och tillbyggnad. Inomhus råder värme och trivsel och en ständigt närvarande känsla av ett slags lantligt Provence, inte minst i form av dofter och den fantastiska mat som alltid bjuds.hasthagen

 

Men åter till dagens projekt. I samlad tropp tågade vi ut i trädgården med stegar i olika längd, såg och diverse verktyg. Och samtliga verktyg kom till användning. Alla holkar var nämligen byggda med mer eller mindre sinnrika lösningar för hur de ska öppnas, smarta såväl som inte så smarta.

klattring-pa-stege

Vissa träd var också lättare att ta sig upp i än andra, där det ibland krävdes både handräckning och en stöttande hand.

assistans

grenverk

 

Men vad gör ni, tycktes blåmesen i rönnen intill ängsligt undra, när han plötsligt såg hur hela bohaget lyftes ut ur holken.

blames

Ja, här har det bott en mes, blåmes eller talgoxe, konstaterade Maken efter att ha inspekterat det lilla boet.

I ett av träden satt en holk med ett mycket mindre ingångshål än i övriga holkar och där inne låg ett bo som verkligen fick oss fundera och börja bläddra i fågelböckerna. Vad kunde det vara för liten fågel med nästan rovfågelsmönstrade fjädrar som hade häckat här? Kanske en sparvuggla? Knappast, även om den är liten och nätt skulle den nog inte kunna trycka sig in genom den här lilla  öppningen.

holk-med-litet-hal

 

När vi nästan gått tomten runt och rensat 18 holkar, kunde vi konstatera att det tycktes ha varit en fin sommar för familjebildning. Bosättningar i samtliga utom en. Två med starar och tre med svartvit flugsnappare, i övrigt mest mesar. I en holk hittade vi sorgligt nog tre döda talgoxeungar, kanske hade en eller båda föräldrarna råkat ut för någon rovfågel och ungarna på så vis blivit utan mat. Helt enkelt svultit ihjäl.

Nu återstod endast två uggleholkar, innan uppdraget var fullbordat. I den första fanns rejält med bomaterial, så vi tolkade det som en lyckad häckning av kattuggla.

Hur det hade gått i den andra fick vi aldrig veta. Just som Maken skulle resa stegen mot tallstammen, tittade plötslig en liten ekorre ut, nyfiken på vilka det var som kom på oväntat besök. Den var så söt att vi kapitulerade och beslöt att inte göra den hemlös, nu när vintern närmar sig.

ekorre

 

PS. När vi kom hem skickade Maken bilder på det märkliga “fjäderboet” till Naturhistoriska riksmuséet och till en känd expert på fågelfjädrar. Nu har vi fått svar och båda experterna menar att det inte är ovanligt att småfåglar bygger sina bon av hemsläpat dun och fjädrar från tamhöns och sjöfåglar (både höns och hav finns i närheten).