Ingen sommar utan björn

Nu är den meteorologiska hösten här, det var väderrapportörens statement på radion härom morgonen. När dygnsmedeltemperaturen är över noll men under tio grader. Mitt väderkänsliga och -kräsna jag skulle snarare säga att hösten (eller åtminstone ett förstadium till densamma) faktiskt avlöste midsommaren. Inte en enda högtrycksdag har vi haft här i Paradiset, temperaturen har mest pendlat mellan 13 – 17 grader med regn var och varannan dag. Och de gånger solen visat sig har det istället ofta blåst halv storm. Så låt er inte förledas att tro att jag överdriver när ni ser den här bilden av en vacker höstmorgon. Vid lunchtid kom regnet. IGEN.

Eftersom vi bor sjönära är vår sjö också vårt badkar. Vänner som kommer på besök brukar ibland litet försynt fråga hur vi fixar det där med dusch och tvätt när vi bor här nästan halvårsvis. Tvättar gör vi på den närbelägna campingen där det finns tillgång till tvättmaskin och vad gäller duschen brukar jag svara med professor Elias Bengtssons käpphäst.

Professor Bengtsson var chef för det numera nedlagda Roslagstulls infektionssjukhus och han hävdade alltid med en dåres envishet att vi duschar alldeles för mycket. Att duscha varje dag, ja, kanske till och med flera gånger om dagen, är vansinne eftersom vi då tvättar bort kroppens naturliga försvar mot sjukdomar och infektioner. En, två gånger i veckan är fullt tillräckligt för dem som inte har väldigt smutsiga jobb, däremellan räcker det att tvätta av sig under armarna och mellan benen. Allt enligt sagda profet alltså.

Den här sommaren har det 15-gradiga vattnet dock inte lockat till att ligga några längre stunder i sjön och löga sig. Det har mest handlat om att få hela tvättproceduren överstökad så fort som möjligt. Snabbt ut i vattnet tills det når knäna, blaska av sig och sedan ännu snabbare doppa sig för att skölja av tvålen. Och de dagar solen behagar visa sig kan man faktiskt duscha varmt genom att lägga ut trädgårdsslangen på gräsmattan under några timmar.

När termometern visade fem grader i luften och nio, tio i vattnet insåg vi att det nu var slutbadat i sjön för i år. Istället blev det en tur till badhuset i Färila. Vilken lyx att kunna stå “hur länge som helst” i den varma duschen och sedan avsluta med en bastu klockan elva en förmiddag i ett tomt badhus.

I bilen hem frågade jag Maken om vi, istället för att köra raka vägen hem, kunde ta en liten extra viltspaningstur upp mot våra hjortronmyrar. Vi åker ofta runt på skogs- och grusvägarna i våra sjumilaskogar på jakt efter den ultimata upplevelsen. BJÖRNEN. Hittills i år har resultatet varit magert. Ett par älgtjurar i början på sommaren, ganska ofta orrar och tjädertuppar och så några harpaltar. C’est tout.

Men nu började det bli ont om tid. Ingen björn än, och om ett par veckor går flyttlasset hem till norra förorten igen. Vi har visserligen haft turen, eller förmånen ska jag kanske säga, att träffa på björn varje sommar de senaste fem åren, men det är alltid lika spännande. Och mycket vill ha mer som bekant.

Under sommaren har olika skogsbolag avverkat på flera ställen längs den nio kilometer långa vägen upp till våra myrar. Nu ligger timret prydligt travat längs vägrenarna i väntan på transport till närmaste timmerterminal. Den skövlade naturen är inte någon vacker syn, men om några år har förhoppningsvis såren läkt och då kan vi kanske istället njuta av härliga söta vildhallon här.

Regnet hängde i luften under turen upp till myren och skogen verkade helt död på allt liv. Inte ens den minsta fågel syntes till. Och framför allt inte någon älg eller björn. Vid jaktlagets slaktstuga vände vi och körde sakta samma väg tillbaka, ivrigt spanande in bland granar och ut över kalhyggen.

Och så plötsligt, bakom nästa krök, lufsade den obekymrat vägen fram. Björnen vi väntat på hela sommaren.

När den hörde bilen vände den sig om samtidigt som den vek av ner i diket och försvann bakom ett buskage. Maken stannade och stängde av motorn och efter en stund tittade björnen nyfiket fram igen. Utan att hinna fokusera ordentligt tryckte jag bara av några bilder för att ha som bevis på detta mäktiga ögonblick.

Men när Maken försiktigt öppnade dörren började signalen, som påminde om att nyckeln fortfarande satt kvar i tändningslåset, att tjuta. Och då var det kört …..

Björnen sprang bort, nu var titten förbi.
– Å, varför skrämde du undan min vän?
Rolf lille, be honom komma igen.

Vi fortsatt upp mot ett närbeläget kalhygge i hopp om att kunna genskjuta den där, men icke. Istället fick vi nöja oss med en ståtlig tjädertupp som kryssade fram längs vägen. Från den ena vägkanten till den andra innan den med mäktiga vingslag till slut lyfte och flög iväg.

Hur många blåbär finns det i Sverige?

Lugnet har sänkt sig över stugan här i Paradiset. Barn och barnbarn har lämnat oss för den här sommaren och Maken har börja jobba igen och tar bussen hem på söndagarna och sedan tillbaka upp igen på onsdagarna. Och hur fördriver jag då mina dagar i ensamhet? Med min älsklingssyssla naturligtvis, den att plocka bär.

Hjortronsäsongen är över sedan ett par veckor, nu är det blåbärens och skogshallonens tur. Just nu är det hallon som gäller eftersom de har kortare “livslängd” än blåbär.

Landet Sverige svämmar över av blåbär enligt media och det sägs vara det bästa blåbärsåret på tretton år. Och allra mest lär det finnas här i södra Norrland.

Man räknar med ett det produceras cirka 600 miljoner kg bär i våra skogar och av dessa ruttnar 95 procent bara bort (till ett värde av 15 miljarder kronor!). Mest för att vi svenskar är för fina, för lata och för bekväma för att ta jobb som bärplockare och ta till vara dessa goda nyttigheter.  Vi verkar inte ens intresserade av att plocka för eget behov. Hellre köper vi matbutikernas smaklösa, amerikanska jätteblåbär.

Istället importeras arbetskraft från Östeuropa som kommer hit och skräpar ner i våra skogar. När man hittar juiceförpackningar och flaskor med etiketter med ett överskott av bokstäverna c, z, och y på, så vet man att här har polackerna hunnit före.

Annat är det med thailändarna, försynta, alltid leende och idogt plockande, och utan att lämna en massa sopor efter sig – åtminstone inga som jag sett, är det bäst att tillägga. Däremot har de ofta en liten bandspelare med sig som spelar thailändsk musik på hög volym, förmodligen för att hålla björnen på avstånd.

Det mesta av bären som plockas går på export och förvandlas till naturläkemedel, som sedan importeras tillbaka och säljs i hälsokostaffärerna som undermedel för allehanda krämpor till dyra pengar.

Blåbär

I söndags var jag med min granne på det kalhygge, där vi varje år brukar plocka hallon. Nu möttes vi av en vägg av björksly som helt verkade ha tagit över hygget.

Björksly

Det kändes som att våra hallonbuskar måste ha kvävts till döds av detta lövverk, men efter en stunds letande hittade vi dem, kraftfulla och med lika stora och fina bär som alltid.

Hallonbuske

Hallon

Hallon i hink

Efter ett par timmars plockande och cirka tre liter hallon var kände vi oss nöjda för den här gången.

Jag brukar alltid köra ganska sakta, när jag åker på de här skogsbilvägarna. Jag vill hinna skanna av skogen på båda sidor vägen i förhoppningen att jag ska få se någon älg, eller ännu hellre en björn. Plötslig upptäckte jag i backspegeln en Volvo som låg och nosade mig i baken. Eftersom vägen var så smal var det omöjligt för honom att köra om, så jag gasade på. Efter ungefär en kilometer i den hisnande hastigheten av 40 km/tim bredsladdade plötsligt en björn(unge) ut ur skogen, tvärs över vägen mitt framför bilen och in bland buskagen på andra sidan. Där var det nära att jag hade kunnat bjuda Maken på björnstek till middag.

Allt gick så fort, och några bilder hann det naturligtvis inte bli. Min teori är att det fanns en Mamma Björn någonstans i närheten och antagligen var hon och Baby Björn (som dock verkade mer gänglig tonåring än baby) på var sin sida om vägen. När mamman hörde bilen, ropade hon till sig ungen och det var då den kom ut ur skogen som skjuten ur en kanon.

Jag är glad och tacksam att björnen inte kom till skada och att Volvon lyckades undvika att braka in i mig när jag tvärbromsade. Och litet spännande var det…..

PS Idag har jag hittat årets första trattkantareller. Det är tidigt men inget unikt för just det här kantarellstället. Här brukar de alltid titta upp den 10 augusti, men med tanke på storlek och mängd har de nog stått där en vecka redan. Så nytt rekord kanske.

Trattkantareller

Björnmöte nr 2

Vädergudarna har varit ganska så brutala den senaste tiden. Först blev det höst över en natt i slutet av augusti och temperaturen sjönk som en sten med drygt tio grader i både luften och vattnet. Sedan ångrade sig visserligen sommaren och återkom, om än i en litet svalare variant. Varje morgon har sjön legat insvept i mjölkvit dimma, men när solen äntligen lyckats bryta igenom har vi haft underbara dagar hela september. Knappt en droppe regn heller, även om det skulle ha behövts.

Dimma över sjön

Dimman lättar

Så igår kom nästa väderomslag, från vacker höst till kall vinter på bara ett dygn. Vaknade upp till en morgon där termometern visade minus fem grader. Inget vatten i kranarna och vi såg genast tusenlapparna fladdra iväg eftersom vattenpumparna naturligtvis måste ha frusit sönder. Maken fick snabbt montera ner dem och ta in dem i värmen för närmare inspektion. Som tur var hade de klarat sig, det var i slangarna som vattnet hade frusit.

Efter en helt fantastisk sommar är vi nu inne på vår sista vecka här i Paradiset och det är mycket som ska ställas i ordning inför vintern. Växthuset ska städas ur och tvättas rent och blomkrukor och blomlådor tömmas och diskas och till det behövs det vatten. Jag inser nu vilken lyx det är att få rinnande sjövatten direkt ur kökskranen och hur mycket jag älskar Maken som varje vår och höst utan knot kliver ner i den kylslagna sjön och kopplar ihop (eller i sär) några slangar med vattenpumparna. Nu blir det att hinka upp vatten från sjön de sista dagarna istället.

Maken stänger av vattnet

Elva grader i vattnet, då är det skönt att det i år är så lågt vattenstånd i sjön att det går bra att ta upp slangarna från kanadensaren.

De senaste veckorna har vi också tillbringat mycket tid med att morgon, middag och kväll köra runt på skogsvägarna och spana ut över myrar och upp längs kalhyggen i hopp om att få se en älg som är villig att posera för några bilder.

Maken har till och med införskaffat ”einen Elchlocker”, en älglockare i form av en liten burk innehållande en brunstig älgko. Ja, inte själva kon förstås, men lätet av en. Man vickar på den med lämpliga intervaller varvid det uppstår ett slags råmande läte som ska locka till sig hugade tjurar.

Älglockare

Hittills har vi inte lyckats locka fram en endaste älg, men de håller sig väl undan, medvetna om att det just nu råder älgjaktstider. Eller så kanske vi ska reklamera ljudburken, för den låter faktiskt litet märklig. Å andra sidan har jag aldrig hört en brunstig ko, så vem är jag att ha synpunkter.

Det närmast vi kommit en älg var en död en, som låg och skramlade bak på en släpkärra när vi igår mötte en bilkaravan med jägare på väg hem efter avslutad jakt.

Nej, inga älgar men däremot ännu ett björnmöte härom eftermiddagen. Som så ofta körde vi grusvägen upp till vår myr. En väg som vi vid det här laget nästan kan köra med förbundna ögon, vilket gör att vi har tid att titta oss ordentligt omkring på bägge sidor om vägen. När vi passerade ett vackert solbelyst litet kalhygge stannade Maken plötsligt bilen, vevade ner rutan och pekade mot en stor grå mossbelupen sten i kanten av hygget.

– Ser du den där stenen? Ser den inte litet konstig ut, eller är det solljuset som gör det?

Björnen som sten

Mossbelupen sten eller björnrumpa?

Just då började “stenen” röra litet på sig och fram tonade plötsligt konturerna av en björn.

Stenen rör sig

Den här var betydligt större än den vi såg veckan innan. Vi satt båda beredda med kamerorna i knät och Maken började avfyra sin så att det lät som värsta verkanseld från någon AK4. Klart att nallen reagerade. Den vände sig om och reste sig sedan på bakbenen för att se vilka vi var och vad vi höll på med. Ingen brådska alls, verkade bara lagom nyfiken och undrande. Sedan vandrade den iväg en bit, stannade och tittade på oss igen och försvann sedan in bland buskagen.

Björnen reser sig

Undrar hur många sådana där “stenar” som vi har passerat när vi varit ute och plockat bär och svamp?

Snart dags för björnarna att hitta sig någon lämplig inkvartering för vintern och för oss att åka hem till vårt ide i norra förorten.

Visst är den söt! Påminner om barnens teddybjörnar som de fick när de var små, och den ler ju faktiskt mot oss.

Björnen närbild

 

Dopkalas och björnmöte

Tuppen AhmedI ett fast grepp i duvhökens klor
vår stilige tupp till himlen for

R.I.P Ahmed

En vacker röd räv med tjock yvig svans har sin lya i vår skog. Han slår dessvärre också så gott som dagligen sina lovar runt grannens hönshus och hittills har fyra hönor hamnat på hans meny. Dessutom kom en duvhök i veckan och satte klorna i tuppen, den ståtlige Ahmed, och så var hans saga all. Lämnade kvar i djupaste sorg och förtvivlan var Ahmeds syster Agda och två kycklingar.

För att återställa ordningen och glädjen i hönsgården införskaffades snabbt en ny tupp och ytterligare ett par kycklingar. I helgen var vi inbjudna på dopkalas av kycklingarna och barnbarnet Jack, som vi haft hos oss en vecka, var den som fick äran och förtroendet att välja namnen. Ida och Alva tyckte han skulle passa bra.

Alva närmast kameran, därefter Ida och det svarta som breder ut sig som en skugga i bakgrunden är den nye tupp.

Alva närmast kameran, därefter Ida och det svarta som breder ut sig som en skugga i bakgrunden är den nye tuppen.

Den nye tuppen har uppkallats efter en gammal TV-profil från trakten – Putte Kock. En gång i tiden fotbollsspelare i AIK, men för de flesta som var med på den tiden (slutet 50- och 60-talet) kanske mest känd som mannen med cigarren som satt som tipsexpert i TV-rutan och försökte hjälpa oss att få 12 rätt på stryktipset (möjligheten till 13 rätt kom först 1969). Fast kanske ska namnet stavas Putte Coq eftersom coq är franskans ord för just tupp.

I övrigt bjöd veckan på mycket fiske, där Jack bidragit till lunch- och middagsmaten med bravur. Jack drog upp abborrarna medan morfar tog hand om rensningen.

Jacks abborrar

Men veckans höjdpunkt blev nog ändå nedanstående nalle som vi mötte när vi var ute och spanade efter älg. Den kom gående emot oss i diket, där jag antar att han/hon gick och letade efter något att äta. Den tog ingen notis om oss och efter en stund gick den över vägen och försvann bort i nästa dike. Mäktigt. Även om den var en bit bort var det ändå svårt att vara helt stadig på handen.

Nalle i dike

Nallen

Jakten på björn har börjat

Idag gick startskottet för björnjakten. I årets licensjakt kommer 319 björnar totalt i landet att få skjutas fram till den 15 oktober, varav 40 stycken i Gävleborgs län. Därutöver får ytterligare åtta björnar fällas i de björntäta områdena i nordvästra delen av länet (Bollnäs, Ljusdals och Ovanåkers kommuner).

Klockan 5 i morse samlades ett 40-tal jägare på Letsboberget, en knapp mil från oss, och en timme senare hade den första björnen fällts, en hane på cirka 160 kg. Den senaste veckan rapporteras att man sett två honor i området, den ena med fyra ungar och den andra med tre. Dessa är dock fredade i årets jakt. Och visst är det så att man ser sig litet extra omkring när man går i skogen just nu, både med tanke på djur och jägare, och man pratar och sjunger gärna litet högre än vanligt. Att komma emellan en hona och hennes ungar är inget man önskar.

Jag tänker ofta på vårt äventyr i Hamra nationalpark en vacker natt i juli och den björn jag och Maken då fick uppleva och jag hoppas att han klarar sig och får leva ytterligare ett år.

Lång natts färd mot dag eller när Meggie möter björn

Åh, vilken natt det blev för Maken och mig igår, och två gånger samma natt dessutom! Nej, inte så……

Så här var det; varje sommar när vi är här uppe i Paradiset står samma önskan överst på önskelistan, nämligen att få möta en livs levande björn ute i naturen. Visserligen en något tveeggad önskan eftersom jag varje gång vi är ute i skog och mark alltid öppnar med en mycket falsk version av ”Mors lilla Olle” så fort vi kliver ur bilen, så att Nalle ska veta att vi kommer och att han helst bör hålla sig borta. Låter ju litet tvärt emot och knäppt, ja, jag vet….

Hur som helst, i natt skulle det kanske ändå ske. Iklädda mer eller mindre moderiktiga myggnätshattar och insmorda i djungelolja, Mygga och med en halv gul lök i reserv, ifall det övriga inte skulle räcka i kampen mot moskiter och moscoviter (knott, kallar dem så eftersom det rimmade så bra), har Maken och jag i natt suttit halvt dubbelvikta i ett minimalt gömsle mitt ute i ingenstans i förhoppningen att äntligen få uppleva en björn på riktigt och på nära håll i guds fria natur.

Gömslet, som tillhör Hamra Konferens- och Vildmarkscenter, är en lätt kamouflerad liten barack på ungefär fyra kvadratmeter, belägen i kanten av en myr och en liten tjärn. Här steg vi in, helt på egen risk, vid halv åttatiden på kvällen. Inte helt enkelt för oss långskånkar att få plats med både oss själva och ryggsäckar med varma kläder, kikare, kamerautrustning, stativ, matsäck och en hink ifall nöden skulle bli för stor. Vi hade blivit ordentligt förmanade att vi inte under några omständigheter fick lämna gömslet under natten, och behövde vi hjälp måste vi ringa Vildmarkscentret.

Förutom vi själva och vår packning fanns här två mycket smala, galonklädda britsar, ett litet bord och två stolar, som bara de tog upp hela den fria golvytan. På den långvägg som vätte ut mot myren satt tre små öppningsbara fönster med rökfärgat, repigt plexiglas (för att försvåra för djur och fåglar att se rörelser inne i gömslet). Runt två av fönstren satt ett slags påsar av galon fastnitade. I påsarnas andra ände fanns en resåröppning, där man kunde stoppa in sitt teleobjektiv eller kikare. Antar att det är för att minska risken för djuren att känna lukten av oss och kanske också för att knott och mygg inte ska kunna ta sig in så lätt.

Tanken var ju att man skulle röra sig tyst där inne i baracken och helst inte prata alls, vilket var lättare sagt än gjort, åtminstone det där att röra sig tyst. Så fort vi ändrade ställning prasslade och gnisslade det om kläder, stövlar och stolar, och så fort vi flyttade på oss gungade hela baracken. Frågan var om någon björn verkligen skulle våga sig fram i det oväsendet?

Det var en vacker kväll och den lilla tjärnen låg blank och stilla i kvällssolen. Tyst, inte det minsta ljud eller rörelse, om man bortser från det vi själva åstadkom, bröt stillheten. Klockan nio var det dags för den första koppen kaffe. En timme senare hade solen försvunnit bakom grantopparna och fortfarande var allt alldeles stilla.

Och så, kl 22.10, var ögonblicket äntligen där. Vi hade spanat genom de repiga plexiglasen så ögonen nästan blödde och ändå märkte vi inte när han dök upp. Plötsligt stod han bara där och rev och slet i några gamla benknotor bakom en tallstam. En stor mäktig hane med skandinaviska björnprojektets GPS-halsband runt nacken.

Trots att han säkert hörde hur vi rumsterade om där inne i gömslet, för att få till det med kameror och kameravinklar, verkade han inte bry sig utan fortsatt med sitt gnagande på benen han hittat. Benen kom från slaktavfall som lagts ut, så kallad åtel, för att fototuristerna skulle vara något så när garanterade att få valuta för sina utlagda pengar.

Efter ett tag tycktes björnen dock ha fått nog av Makens oavbrutna klickande på kameran och lufsade iväg en bit bort, där han slog sig ner på rumpan och satt och blängde surt på oss.

Nu satt ju vi skyddade i gömslet (litet fusk kanske någon tycker), men det är ändå lätt att förstå att man kan drabbas av den så kallade björnfrossan om man skulle möta en sådan här bjässe utan skyddsnät.

Så förflöt ytterligare ett par timmar utan någon som helst aktivitet där ute på myren. Kände hur jag plötsligt började nicka till emellanåt, så där som man kan göra framför TVn på fredagskvällen efter arbetsveckans slut och ett par glas vin till middagen. Då stod han åter där igen, kl 00.35, bakom samma tallstam som tidigare. Kanske litet mer vaksam nu mot vad som verkade pågå där inne i gömslet. Varje gång jag försökte sticka in mobilen i galonpåsen för att få en bild att smsa till sönerna reagerade han och stack iväg en bit bort. Detta upprepades tre gånger innan vi båda, björnen och jag, gav upp på var sitt håll. Tror det var ljuset från mobilens display som oroade honom.

Så fortsatte natten, en timme i taget. Maken, som inte har så stora pretentioner på sovkomfort, tog sig en tupplur på den smala britsen men vaknade precis så att han hann se det sista av en jättelik, vacker räv som skuttade runt på myren, drack ut tjärnen och trådde en dans med älvorna innan han försvann ut till vänster bland granarna.

Så småningom insåg vi att björnen nog inte skulle dyka upp fler gånger den här natten och klockan fem bestämde vi oss för att avbryta det hela. Under en knapp timme förde vi ett ordentligt oväsen där inne i gömslet, precis som vi hade blivit tillsagda, sjöng och pratade högt med frukosten i munnen, medan vi packade ihop våra tillhörigheter. Öppnade dörren försiktigt för att kika ut och förvissa oss om att kusten var klar och att ingen nalle lagt sig att sova utanför. Vi lyckades få med oss alla ryggsäckar, påsar, liggunderlag och hinken i en vända och gick med lätt darrande steg och flackande blick de cirka 75 metrarna bort till bilen.

En spännande natt var till ända och vi hade äntligen fått uppleva vår björn på riktigt. Och även om det nu inte var alldeles på riktigt ”riktigt”, hade vi ändå fått se hur vaksam och skygg björnen är och att han lär upptäcka oss där ute i skogen långt innan vi ser honom.

Man ska alltid ha respekt för djuren, men farligast är nog de situationer som kan uppstå om man kommer emellan en hona och hennes ungar (gäller nog oavsett vilket djur) eller om en hund får upp ett spår och sedan blir rädd och springer tillbaka till husse eller matte med björnen efter sig.

PS Alla björnbilder är tagna av Maken och publiceras med hans benägna tillstånd!

Skogens skafferi

Den gångna helgen blev en riktig bär- och svampplockarhelg. Så snart Rs dotter och lille J vinkat adjö för den här gången och styrt mot hemmet i förorten tog maken och jag bilen och for till skogs. Med viss tvekan ska sägas, eftersom björnjakten är i full gång sedan en vecka tillbaka. Maken iklädde sig sina citrongula, självlysande arbetarbyxor och jag en knallröd jacka så att vi skulle synas ordentligt. Eftersom vi inte såg skymten av vare sig jeepar med ljusramper både fram och på taket (jägare brukar ha sådana, det har jag sett i filmen ”Jägarna”) eller några jägare, och inte några björnar heller för den delen, vågade vi oss på ett sista ryck på hallonhygget. Tre timmar och fyra liter stora, fina hallon senare var vi nöjda och fortsatte i stället mot svampskogen. Även om det fortfarande är litet tidigt blev det ändå en korg trattkantareller som nu ligger på tork.

Helgen har också inbringat tre kg rönnbär, som ligger i frysen i väntan på att få smaksätta julsnapsen och bli till gelé till höstens kalkonmiddag, liksom tre liter röda krusbär. Äntligen ska maken få det han längtat så länge efter, nämligen krusbärskräm. På resten kommer jag att koka krusbärsmarmelader med olika smaksättningar.