Same same, but different

– Varför tror jag fortfarande att det är sparvhöken som kommer varje gång svärmen av småfåglar lyfter från matningen? Jag vet ju att den är död och att det bara är nötskrikorna som skrämmer iväg dem när de sveper förbi som attackplan ute på viktigt uppdrag. Visst är det konstigt!?

Vi satt  vid frukostbordet och Maken, som höll på att googla dagens väderrapport i mobilen, hummade något som eventuellt kunde tolkas som ett instämmande.

– Jag har verkligen mixed feelings kring det där med hökens vara eller icke vara. Även om det är tur för de andra fåglarna känns det ändå litet sorgligt, fortsatte jag och reste mig och gick fram till fönstret.

-Men what the h….! Den är ju tillbaka igen, nästan skrek jag och trodde knappt mina ögon.

Ni som även brukar besöka Makens blogg känner kanske redan till historien om vad som hände sparvhöken. För er andra kommer här en kortversion.

*****

Under tre, fyra veckor hade vi alltså en sparvhök som insett att vår fågelmatning var den perfekta restaurangen även för honom/henne. Flera gånger om dagen slog den sina lovar runt matbordet och naturligtvis kändes det stort och mäktigt att kunna sitta där med våra kameror och betrakta den på ibland inte mer än någon meters avstånd med bara en glasruta emellan. I början var vi väldigt försiktiga och vågade knappt prata eller röra oss av rädsla att skrämma iväg den så att vi inte skulle hinna få några bilder.

Efter ett tag insåg vi att den inte alls verkade bry sig om att vi väsnades och rörde oss inne i stugan. Den bara satt lugnt på sin gren i rönnen eller på någon av pinnarna, där frömatarna hängde, och tittade. Nästan som hypnotiserad.

Och fåglarna, som skrämdes iväg vid dess ankomst, återvände allt snabbare för varje nytt besök. Som invaggade i något slags falsk tilltro till att den där höken nog inte var så farlig som den såg ut. Och höken själv bara fortsatte att titta på alla gobitarna som pickade runt på backen och påminde mest om någon som desperat står i baren strax före stängningsdags och smygkollar brudarna.

När jag så en dag tyckte att småfåglarna ändå levde lite väl farligt, öppnade jag fönstret för att schasa iväg höken. Men hur jag än skrek och hötte med näven, reagerade den inte. Det var först när en motorbåt körde förbi längs stranden som motorljudet tycktes väcka den ut dess koma och den flög iväg.

Det var någonting i fågelns beteende som inte kändes rätt. En rovfågel blir på kort tid inte så här orädd. Det var till och med så att jag började fantisera om att kunna tämja den och bli en falkenerare. Jag såg för mitt inre hur den snällt skulle sitta där på min kragbehanskade arm, ståtlig och med en sådan där liten hjälm på det högburna huvudet, spejandes ut över nejden efter lämpligt byte.

Men tillbaka till verkligheten. Det skulle snart visa sig att intuitionen, att något inte stod rätt till, var riktig. Redan morgonen därpå hittade Maken sparvhöken död på gräsmattan nedanför verandan. Det fanns inga tecken på yttre skada, så antingen var den sjuk eller så dog den av ålder.

*****

Under fem dagar hade allt varit lugnt utan några rovfågelsattacker. Och gästerna vid fågelbordet var fler än någonsin, bland annat beroende på ett stort gäng bergfinkar som anslutit. De brukar alltid stanna till så här års för att äta upp sig innan de fortsätter resan söderut.

Men nu satt  alltså höken där igen på sitt vanliga ställe och en massa lösryckta fragment började plötsligt virvla runt i huvudet. Det är en liten egenhet jag har, att vissa händelser och skeenden ofta får mig att associera till en replik ur en film eller en versrad i en sång eller dikt. Alltid sådant som är välkänt för de flesta, ibland rakt av, ibland lätt förklätt som nu.

….död på gräsmattan och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på femte dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppflugen till fågelmataren,
sittande på dess högra sida för att därifrån ha utsikt över småfåglar och ekorrar att döda….

Utan att häda är det kanske så att rovfåglar har sin alldeles egna lilla trosbekännelse anpassad till just deras roll här på jorden. Eller så fick de en nu.

Eller vi ska kanske istället utropa Sparvhöken är död, leve Sparvhöken. Kungen är död, nu har arvtagaren anlänt för att inleda en ny era på den gamles jaktmarker.

Same same, but different.

Hur som helst, den nye sparvhöken tog sin uppgift på fullaste allvar. Småfåglarna insåg att den här nye härskaren inte var att leka med och satte sig snabbt i säkerhet, medan ekorrarna intet ont anande fortsatte att äta och jaga varandra.

Eftersom ekorrarna nu var det enda tillgängliga bytet gick höken till anfall direkt, och nu blev det annat ljud i skällan. En sprang snabbt upp i närmaste tall och satte sig på en liten gren, tätt tryck mot stammen, och började gråta av rädsla. Ja, det lät i alla fall så, ett svagt men litet gnälligt, inande ljud. En annan tog sin tillflykt till en av matlådorna, kröp ner och stängde locket om sig. Först efter en lång stund vågade den kika ut för att se om kusten var klar. Och med sparvhöken hack i häl började den tredje ekorren en ringdans runt en annan tall. Höken försökte hänga med i svängarna, men vingarna fick inte något flaxutrymme i det täta grenverket, så den tröttnade snabbt och försvann till mer lättjagade marker. I alla fall har vi inte sett den sedan dess, och det är både vi och våra vänner ekorrarna och småfåglarna bara glada för.

 

 

 

Annonser

Celebert besök

Idag fick vi finfrämmande vid fågelmatningen – en vacker gröngöling.

Även om gröngölingen svischat förbi vid några tillfällen när vi varit ute i skogen är det första gången vi har sett den på tomten.

Och den här gröngölingen tycktes finna ekorrarnas matlådor högst intressanta, så det blev några underhållande minuter medan den på olika sätt försökte klura ut hur den skulle komma åt innehållet i dem.

Hm, undrar hur det är tänkt att man ska få tag i dom där läckra nötterna?

Kanske ska man ta sig in underifrån? 

Nähä, det gick inte heller. Jag tror jag testar den andra lådan istället….

Nä, nu ger jag upp. Kanske finns det istället lite go’saker i den där gamla granstammen där borta. Den verkar ju dessutom redan avbarkad och klar att hugga in i. Börjar bli hungrig nu, så så får det bli.

Ingen sommar utan björn

Nu är den meteorologiska hösten här, det var väderrapportörens statement på radion härom morgonen. När dygnsmedeltemperaturen är över noll men under tio grader. Mitt väderkänsliga och -kräsna jag skulle snarare säga att hösten (eller åtminstone ett förstadium till densamma) faktiskt avlöste midsommaren. Inte en enda högtrycksdag har vi haft här i Paradiset, temperaturen har mest pendlat mellan 13 – 17 grader med regn var och varannan dag. Och de gånger solen visat sig har det istället ofta blåst halv storm. Så låt er inte förledas att tro att jag överdriver när ni ser den här bilden av en vacker höstmorgon. Vid lunchtid kom regnet. IGEN.

Eftersom vi bor sjönära är vår sjö också vårt badkar. Vänner som kommer på besök brukar ibland litet försynt fråga hur vi fixar det där med dusch och tvätt när vi bor här nästan halvårsvis. Tvättar gör vi på den närbelägna campingen där det finns tillgång till tvättmaskin och vad gäller duschen brukar jag svara med professor Elias Bengtssons käpphäst.

Professor Bengtsson var chef för det numera nedlagda Roslagstulls infektionssjukhus och han hävdade alltid med en dåres envishet att vi duschar alldeles för mycket. Att duscha varje dag, ja, kanske till och med flera gånger om dagen, är vansinne eftersom vi då tvättar bort kroppens naturliga försvar mot sjukdomar och infektioner. En, två gånger i veckan är fullt tillräckligt för dem som inte har väldigt smutsiga jobb, däremellan räcker det att tvätta av sig under armarna och mellan benen. Allt enligt sagda profet alltså.

Den här sommaren har det 15-gradiga vattnet dock inte lockat till att ligga några längre stunder i sjön och löga sig. Det har mest handlat om att få hela tvättproceduren överstökad så fort som möjligt. Snabbt ut i vattnet tills det når knäna, blaska av sig och sedan ännu snabbare doppa sig för att skölja av tvålen. Och de dagar solen behagar visa sig kan man faktiskt duscha varmt genom att lägga ut trädgårdsslangen på gräsmattan några timmar innan.

När termometern visade fem grader i luften och nio, tio i vattnet insåg vi att det nu var slutbadat i sjön för i år. Istället blev det en tur till badhuset i Färila. Vilken lyx att kunna stå ”hur länge som helst” i den varma duschen och sedan avsluta med en bastu klockan elva en förmiddag i ett tomt badhus.

I bilen hem frågade jag Maken om vi, istället för att köra raka vägen hem, kunde ta en liten extra viltspaningstur upp mot våra hjortronmyrar. Vi åker ofta runt på skogs- och grusvägarna i våra sjumilaskogar på jakt efter den ultimata upplevelsen. BJÖRNEN. Hittills i år har resultatet varit magert. Ett par älgtjurar i början på sommaren, ganska ofta orrar och tjädertuppar och så några harpaltar. C’est tout.

Men nu började det bli ont om tid. Ingen björn än, och om ett par veckor går flyttlasset hem till norra förorten igen. Vi har visserligen haft turen, eller förmånen ska jag kanske säga, att träffa på björn varje sommar de senaste fem åren, men det är alltid lika spännande. Och mycket vill ha mer som bekant.

Under sommaren har olika skogsbolag avverkat på flera ställen längs den nio kilometer långa vägen upp till våra myrar. Nu ligger timret prydligt travat längs vägrenarna i väntan på transport till närmaste timmerterminal. Den skövlade naturen är inte någon vacker syn, men om några år har förhoppningsvis såren läkt och då kan vi kanske istället njuta av härliga söta vildhallon här.

Regnet hängde i luften under turen upp till myren och skogen verkade helt död på allt liv. Inte ens den minsta fågel syntes till. Och framför allt inte någon älg eller björn. Vid jaktlagets slaktstuga vände vi och körde sakta samma väg tillbaka, ivrigt spanande in bland granar och ut över kalhyggen.

Och så plötsligt, bakom nästa krök, lufsade den obekymrat vägen fram. Björnen vi väntat på hela sommaren.

När den hörde bilen vände den sig om samtidigt som den vek av ner i diket och försvann bakom ett buskage. Maken stannade och stängde av motorn och efter en stund tittade björnen nyfiket fram igen. Utan att hinna fokusera ordentligt tryckte jag bara av några bilder för att ha som bevis på detta mäktiga ögonblick.

Men när Maken försiktigt öppnade dörren började signalen, som påminner om att nyckeln sitter kvar i tändningslåset, att tjuta. Och då var det kört …..

Björnen sprang bort, nu var titten förbi.

– Å, varför skrämde du undan min vän?

Rolf lille, be honom komma igen.

Vi fortsatt upp mot ett närbeläget kalhygge i hopp om att kunna genskjuta den där, men icke. Istället fick vi nöja oss med en ståtlig tjädertupp som kryssade fram längs vägen. Från den ena vägkanten till den andra innan den med mäktiga vingslag till slut lyfte och flög iväg.

Den blomstertid nu kommer…

Idag tänkte jag skifta fokus från fåglar till blommor. Det är inte för inte som förväntansfulla skolbarn i sina nya examenskläder just nu sjunger ‘den blomstertid nu kommer’, både i kyrkor och skolsalar. Utanför hägrar det efterlängtade sommarlovet.

Varje dag slår nya blommor ut och trädgårdar prunkar i palettens alla färger. Häggen har blommat över, men än doftar kärlek. Och nu kommer liljekonvalj och syren, smörblommor, prästkragar och midsommarblomster.

När jag var barn brukade vi säga att rött e sött, blått e flott, grönt e skönt och gult e….. Nej, gult är verkligen inte alls fult. Hur kan något vara fult som lyser så värmande som solen. Och vilka är det som är först ut, så fort snön börjar smälta bort, och talar om att våren är i antågande? Jo, de små tussilagoknapparna som färgar dikesrenarna gula. Sedan dröjer det inte länge innan smörblommorna kommer på bred front, redo för leverans till Bregott-fabriken. Men däremellan kommer maskrosen, den vi älskar och hatar så på en och samma gång.

Åar, bäckar och vattenfyllda diken kantas just nu av den kraftfullt lysande kabblekan.

Vår hjortronmyr är redan alldeles prickig av hjortronblommor, visserligen vita, men det som så småningom kommer när blomningen är över är däremot gult, gult som i skogens guld.

Gott om idogt arbetande humlor och andra insekter som flyger från blomma till blomma. Blir det inte något bakslag i form av frost, slagregn eller felaktig fördelning mellan han- och honblommor ser det ut som att vi kan se fram emot ett gott, och det i mer än ett avseende, hjortronår.

 

 

Sorgeliga saker hända….

Söndagen den 21 maj fick Maken och jag vara med om något som, efter vad vi förstått, var unikt och väldig väldigt få förunnat, nämligen att vara på plats i just den sekund som en fågel värper sitt ägg. Och känslan och storheten i detta magiska ögonblick, när ett nytt liv är på väg att ta sin början, är svår att beskriva.

Dagen därpå, på måndagen, var vi tillbaka för att kontrollera att allt var okej. Orrarna var på plats och spelade den här kvällen också, smålomshannen hade återvänt och simmade sakta runt grästuvan där honan låg och ruvade. Och vi kunde andas ut.

Vid ett snabbt besök på onsdagen kunde vi däremot konstatera att det vi oroat oss för nu hade hänt ännu en gång. Boet var tomt, häckningen hade misslyckats och lommarna var borta.

Vad som egentligen hade hänt kunde vi bara spekulera kring, men vi var ändå tvungna att åka upp till tjärnen även på torsdagen för att förvissa oss om ifall lommarna bara hade varit iväg och fiskat eller om de nu hade lämnat tjärnen för gott. Kvällen var tyst och stilla, vattnet spegelblankt och färgat av det intensivt grönskande strandgräset och där och då insåg vi att steget mellan pastoral idyll och naturens grymhet kan vara väldigt kort. Ändå tändes ett litet hopp, när vi fick se smålomsparet ligga och vila en bit ut i vattnet. Kanske finns det fortfarande tid för en omhäckning.

 

På fredagsmorgonen upptäckte vi dessa två tranor som gick och åt på täkten i närheten av vår stuga. Och utan att ha något riktigt belägg för tanken den här gången, kunde jag ändå inte hjälpa att ordet SMÅLOMSMÖRDARE – och just det, med versaler – for genom huvudet.

Orrspel och äggläggning

Det var med både spänning och ett visst mått av nervositet som vi gick den stig, vi själva trampat upp under två somrar, ner mot den lilla skogstjärnen. Skulle vårt smålomspar ha återvänt för familjebildning ännu en sommar?

Mellan träden skymtade vi grästuvan en bit ut i vattnet där honan och hannen brukade turas om att ruva, men redan där på håll kunde vi konstatera att den var tom.

Efter en stund upptäckte vi en ensam smålom som låg och sov i mitten av sjön. Vi blev både förbryllade och oroliga. Vad hade hänt? Varför var den ensam? Och varför låg den inte på ägg?

 

Medan vi funderade på alternativa svar till våra frågor flög ett gluttsnäppepar över tjärnen och slog sig ner en bit bort på myren, där de nästan omgående ställde sig att sova, de också.

 

Vid strandkanten mitt emot utbröt plötsligt ett rejält tumult. Tunga vingslag i luften innan fem stora orrtuppar landade på myren, fällde upp stjärtfjädrarna och visade upp den vita gumpen. Det flaxades med vingarna, hoppades och gjordes utfall, allt till ackompanjemang av ett intensivt kuttrande. Orrspel i slutet av maj hade vi aldrig varit med om tidigare.

Vet inte om de plötsligt blev medvetna om vår närvaro och kände sig störda, men rätt som det var upphörde spelandet abrupt och alla fem tupparna flög upp och satte sig i varsin tall- eller grantopp. Där satt de länge och avtecknade sig mot himlen som svarta siluettbilder.

 

Under tiden som orrspelet pågick vaknade vår smålomshona till liv. Att det var just honan skulle snart visa sig. Hon började simma bort mot grästuvan, sedan runt den och tillbaka mot mitten av tjärnen igen. Efter en stund gav hon till ett par höga skrik och satte på nytt kurs mot tuvan. Först på andra försöket lyckades hon komma upp och ålade sig in mot mitten och sjönk ner i gräset. Smålommens ben sitter så långt bak på kroppen att de har svårt att gå och får på land mest ta sig fram via ålning medelst hasning.

Efter en stund lyfte hon litet på baken och i kikaren kunde vi se att hon började göra några krystliknande rörelser innan hon lade sig ner igen. Strax därpå reste hon på sig, vände sig åt andra hållet och upprepade proceduren med krystningarna innan hon på nytt lade sig ner. Och den här gången blev hon liggande kvar.

Vi var övertygade om att vi just fått bevittna en äggläggning. Men upplevelsernas tid var inte förbi än. Nu hade även gluttsnäppeparet vaknat till liv och vi skulle strax även få uppleva ett ägg (eller kanske fyra, som är det vanliga bland gluttsnäpporna) bli till. Av respekt för privatlivets helgd stängdes dock kamerorna av här.

Att under en dryg timme på nära håll ha fått uppleva tre av naturens alla under känns som en oerhörd ynnest och rikedom. Nu håller vi bara tummarna för att hannen snart kommer att återvända med mat till den blivande modern. Vi antog nämligen att han var iväg och fiskade i någon närbelägen sjö, eftersom det sällan finns fisk i häckningstjärnarna. Och att den elaka tranan, som förra sommaren satte P för familjelyckan genom att äta upp smålommens ägg, nu håller sig borta.

Bland gulärlor och grönbenor

Tidig morgon vid Angarnssjöängen i slutet av förra veckan. Kyligt men soligt. Ett femtiotal brushanar hade rapporterats här de senaste dagarna och det var vår förhoppning att få se dem spela.

Över hela sjöängen låg en ljudmatta av kackel i olika tonarter och hundratals grågäss promenerade fram och tillbaka över gärdena med sina avkommor, allt från nykläckta dunbollar till sådana som redan tycktes ha hunnit bli mer som kaxiga och orädda tonåringar.

Någon uppvisning av spelande brushanar fick vi aldrig se den här morgonen. Endast fyra stycken var på plats men lyfte när vi närmade oss och flög iväg bort mot Lundbydiket. Det var först när jag kom hem och gick igenom mina bilder, som jag upptäckte att ett svart ”bylte”, längst ut i högerkanten på bilden av en grågåsfamilj, vid uppförstoring visade sig vara en ensam brushane.

 

Gulärlan hittar man ofta sittande på någon stör eller stängselstolpe i beteshagarna. Och just Angarnssjöängen lär vara ett av de gulärlerikaste områdena i länet. Kanske den här gulärlan kände sig litet extra skyddad och trygg på just den här stolpen.

En något mindre iögonfallande fågel var stenskvättan, som just här nästan blev ett med stenen den satt på.

 

Eftersom det inte blev något spel av brushanarna och Makens mobil plingade i ett med rapporter om en häckande pungmes i Hjälstaviken, bestämde vi oss att istället göra en utflykt dit.

Hjälstaviken är en sjö och våtmark ett par mil utanför Enköping och vi var många som var på jakt efter pungmesen den där dagen. På smala spänger trängdes vi med såväl rejält välhängda skådare, åtminstone vad gällde ryggsäckar, tubkikare och värstingkameror, som stavgående damer. Vid varje möte gällde det att dra in både rumpa och mage och be en stilla bön att staketet inte var murket och skulle ge vika när man tryckte sig mot det.

Hade aldrig hört talas om pungmesen tidigare och jag vet inte riktigt hur jag föreställde mig att den egentligen såg ut. Men nu vet jag att den har fått sitt namn av att boet liknar en pung. Tyvärr visade det sig att just det här boet i Hjälstaviken hade blåst sönder och att fågeln troligen redan gett sig av.

Spängerna ledde oss genom ett gigantiskt hav av vass. Där inne syntes inte några fåglar, men det hördes desto fler. Rördromen, som blåste i sin flaska, ja, den låter så. Nära, nära. Den syns inte, men finns ändå skulle man kunna nynna för att travestera Olle Adolphson. Sävsångaren sjöng så vackert och långt där inne bland vassrören körde vassångaren sin symaskin. Som en enda lång raksöm som aldrig blev klar. I ett träd på andra sidan vassväggen satt en sävsparv lugnt och spanade på oss.

 

Vår del av spången slutade vid ett väl tilltaget gömsle. Vattnet utanför var fullt av skäggdoppingar, gräsänder och grågässfamiljer och på gungflyn närmare stranden promenerade grönbenorna omkring. Ovanför cirklade skränande fisktärnor runt och gjorde störtdykningar ned mot vattenytan i jakt på fisk, medan några hade tagit en paus på gömslets mossbelupna tak.