Nedslag i naturen

Upp flyger tanken, orden stilla står, tankar utan ord aldrig läsaren når för att travestera kungen i Shakespears pjäs Hamlet. Jag har visserligen många både tankar och ord, men just nu är det stiltje i huvudet och jag får inte riktigt ihop dem, tankarna och orden. Därför är jag så imponerad av alla bloggare som mäktar med att publicera inlägg i stort sett varje dag, ja, ibland till och med flera om dagen. Och som om det inte vore nog skriver många dessutom på fler än ett språk samtidigt. Kan bli avis för mindre.

Men eftersom jag ändå har samlat på mig en del bilder, till ingen nytta alls kan tyckas, får det därför bli bilderna mer än orden som talar för sig i dagens inlägg. Ett litet bildspel över några av de senaste veckornas naturupplevelser som gjort stort avtryck.

En lördag i slutet av april

Det var en av de allra första dagarna då man till slut äntligen vågade tänka tanken att NU ÄR DET VÅR på riktigt. Vi var ute på den dagliga långpromenaden (så där en tre timmar) med vår bonushund, den danskasvenska gårdshunden Milla. Hon brukar överlämnas i vår vård lite då och då, när hennes riktiga matte och husse vill ut och röra på sig lite.

De allra första vitsipporna hade just slagit ut och solljuset, som strålade genom skogens grenverk, gav en alldeles särskild lyster till allt det gröna i naturen.

Vi passerar den stora hästhagen där ett tjugotal djur gick och betade fridfullt. På håll såg jag hur en av hästarna tycktes stå och klia buken mot något som liknade en avbarkad trädstam eller påle. När vi närmade oss stängslet insåg jag plötsligt att den där ljusa pålen inte alls var någon påle utan benen på ett litet föl som höll sig gömt bakom sin mamma.

Vi gissade att fölet bara var någon timme gammalt med tanke på hur ostadigt och vingligt det sökte sig fram för att dia, men också för att efterbörden fortfarande hängde kvar under svansen på mamman.

Fantastiskt hur djurvärlden klara av att föda fram sina avkommor. Ingen lustgas, ingen epiduralbedövning, ingen assisterande “barnmorska” så långt vi kunde se och inte verkade någon av de andra nitton hästarna bry sig heller. Ännu ett av naturens under.


E
n fredagsförmiddag på Norra Djurgården i början av maj

Vid Uggleviken på Norra Djurgården står ruinerna av en gammal ek som blixten slagit ner i, förmodligen för ganska länge sedan. Den hålighet som bildades vid nedslaget tjänar idag som bostad åt ett stationärt kattugglepar. Första gången vi träffade på dem var strax före jul förra året, när de satt som två egyptiska stenstoder på sin balkong och blickade ut över sitt mangroveträskliknande revir. Det var ett mycket högtidligt ögonblick att få stå öga mot öga med dessa stora fåglar och kunna betrakta dem utan att ens behöva använda kikaren.

Under våren har vi varit tillbaka vid några tillfällen för att titta till dem. Då har endast en av ugglorna suttit på plats, oftast till synes sovande men av och till ändå hållit koll på oss med ett öga. Och kanske låg honan nere i hålan och ruvade.

För ett par dagar sedan var jag på plats igen, nu nyfiken om det hade blivit några ungar. Medan jag satt där och spanade passerade två ridande poliser på sina hästar. De stannade och frågade om jag hade sett ugglan, en mamma med två ungar som tittar fram ibland om man har tur.

Den informationen gjorde att jag blev sittande kvar på en gammal mossbelupen ikullblåst trädstam i ett par timmar i hopp om att få se en skymt av de små trollungarna. Men förgäves.


E
n tisdagskväll i maj vid Kyrksjön i Bromma

Kyrksjön, en liten och grund sjö omgiven av bladvass och fuktlövskog, är häckningsplats för många olika fågelarter och en populär lokal för fågelskådare. Här finns bland annat sothönor, vigg, skäggdopping och smådopping, rörhöna, brunand och den ganska sällsynta svarthakedoppingen.

Två bryggor med badstege som löper ut i vattnet på vardera sida sjön gör den också omtyckt bland de som ibland vill ta sig ett dopp. Och här kan det plötsligt bli kollision mellan två gruppers intressen med sura miner som följd.

Som när vi satt där den där ljumma tisdagskvällen och njöt av värmen, stillheten, brunanden som lugnt gled förbi och smådoppingens läte någonstans i vassen. I kikarna kunde  vi följa hur två av de fem svarthakedoppingar, som vi räknat till i sjön, sakta kom simmande mot oss. Kamerorna låg bredvid på bänken.

I detta känsliga ögonblick brakade plötsligt två unga män in på bryggan med sina cyklar. De kastade ifrån sig cyklarna tillsammans med kläderna och dök sedan med ett rejält plask ner i vattnet. Dök gjorde dessvärre även svarthakedoppingarna.

När de kom upp igen och såg onda ögat som jag gav dem, insåg de vad de hade gjort och bad skamset om ursäkt för att ha skrämt iväg vårt fotoobjekt.

Lyckligtvis verkade svarthakingarna inte vara alltför lättskrämda och när svallvågorna lagt sig efter badgästerna var de strax tillbaka igen. Nu riktigt nära, så att även jag äntligen kunde få några bra bilder.

 

 

Advertisements

Historien om hasselmusen

Den som söker, den skall finna, sägs det. Men inte sjutton har jag funnit det jag sökt, trots att jag letat i drygt två veckor nu. Flera gånger om dagen har jag vandrat runt i kyrkans omgivningar i hopp om att få syn på kärleken från i fjol. Han i den svarta dräkten med den vita kragen eller haklappen.

Nej, jag pratar inte om prästen eller om någon förklädd gud, utan om den söta lilla ringtrasten som jag träffade förra våren, när vi båda besökte den muslimska delen av kyrkogården. Jag blev störtförälskad direkt, och vi träffades faktiskt flera gånger, innan den var tvungen att flyga vidare norrut. Men tyvärr var nog inte kärleken ömsesidig, eftersom den inte verkar ha lagt ner någon större energi på att försöka leta rätt på MIG.

Under en av dessa vandringar hittade jag dock något annat, som gjorde mig nog så upphetsad. På hemväg upp för trapporna från Minneslunden hörde jag hur det prasslade inne i buskaget vid sidan av trappen och jag såg hur något rörde sig bland löven. Jag stirrade stint in i dunklet under buskarna. Inte hade den väl äntligen kommit, min älskling – ringtrasten?

Till slut upptäckte jag den lilla varelsen, väl kamouflerad bland de torra löven. En hasselmus! Var inte det väldigt ovanligt, en riktig raritet, eller….?

Försiktigt lirkade jag fram kameran och hann få några bilder, innan den skrämdes iväg av en koltrast som landade i buskarna.

Medan jag snabbt sprintade hemåt för att delge Maken min upptäckt, såg jag plötsligt en havsörn cirkla över område. Jag hoppades att hans spejande örnögon inte skulle upptäcka den lilla hasselmusen, för jag antog att örnar inte känner till att hasselmusen faktiskt är fridlyst.

Hemma i lägenheten var det tomt, och i väntan på att Maken skulle dyka upp granskade jag mina nytagna bilder i datorn. Därefter googlade jag på bilder av hasselmus och tyckte nog att den såg ut precis som musen jag fotograferat.

Insåg snabbt att det var högst ovanligt, ja, faktiskt snudd på omöjligt, att hitta en hasselmus i Norra förorten, eftersom den endast förekommer i Närke (och är utsedd till dess landskapsdjur) samt på vissa platser i Götaland. Dessutom stod det att det var väldigt få förunnat att faktiskt få se den. Och nu var alltså jag en av dessa få förunnade!

Till slut kom Maken äntligen hem. Efter att jag berättat om min upplevelse bad jag honom hjälpa mig att bli medlem på artportalen.se, så att jag kunde rapportera mitt unika fynd till gagn för flera.

Det tog mindre än tre minuter efter publiceringen innan det landade en kommentar, som påpekade att min hasselmus inte alls var någon hasselmus, utan bara en helt vanlig skogsmus.

Jäkla besserwisser! Jag tyckte jag alldeles tydligt hörde hur någon sa just så, men det var inte jag. Jag skulle ALDRIG uttrycka mig så.

Så tillbaka till hasselmusen på Google. Nu läste jag litet noggrannare och jämförde på nytt min bild med den på nätet. Tyckte fortfarande att de var väldigt lika, men nu upptäckte jag ändå en liten skillnad mellan de bägge mössen. Min mus hade den för skogsmusen typiskt kala, det vill säga hårlösa svansen, medan hasselmusens var snudd på långhårig.

Tänk att det ska hänga på en mussvans! Aldrig får man vara riktigt glad!!!!!

 

Spanarna på Folkskolegatan 2

– Det sitter en berguv på Karolinska Institutet, ropade Maken inifrån sitt arbetsrum häromdagen.

– Jaha. Tänker du åka dit?

– Nää.

– Nähä. End of conversation.

Idag hade samme make bestämt att litet senare på eftermiddagen stråla samman med några gamla arbetskamrater på en pub någonstans vid Odenplan.

– Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska åka in redan nu och gå på stan och plåta lite, sa han med en viss beslutsångest i rösten, medan han travade runt några varv i hallen. Jomen, så gör jag. Nu har jag bestämt mig, jag åker in, ska bara kolla när tågen går.

– 13.23, sa jag efter att ha kastat en blick på klockan, men det hinner du inte med. Nästa går 13.38, då har du 18 minuter på dig eller så kan du åka 13.53 eller 14.08.

– Åååh, är det lilla fröken SL jag pratar med? Här kunde jag tydligt höra hur imponerad han var över mitt rappa och precisa svar.

– Ja, det man inte har i mobilen får man ha i huvudet, svarade hon som oftast lämnar hemmet utan att komma ihåg att ta med telefonen.

Maken försvann in i arbetsrummet men var snart tillbaka i hallen med kamerautrustningen och började snöra på sig skorna.

– Såg just att berguven har flyttat från KI till Folkskolegatan 2, så jag åker dit nu och ser om jag kan få några bilder.

– Va, ska du åka och spana på berguven? Jamen, jag då?

Utan att avluta svaret till barnbarnet på hans sms slog jag igen telefonen (och kom faktiskt ihåg att stoppa ner den i fickan!). Ett snabbesök på toaletten, kamera och bok ner i ryggsäcken och kappa på, sedan var även jag med i matchen. Det var först när vi stod på perrongen och väntade på tåget, som jag ändå ställde frågan om det var OK att jag hängde på. Och det var det!

Från det att vi steg på Roslagsbanan tills vi hade korsat Långholmsgatan på Södermalm och börjat vandringen uppför Folkskolegatans backe hade det förflutit ganska exakt 48 minuter. Vi rundade Högalidskolan, där Maken gått som barn, och fortsatta Folkskolegatan ända bort till slutet. Eller rättare sagt dess början, eftersom vi kom från fel håll.

Ett tjugotal spanare och nästan lika många teleobjektiv, riktade mot hustaket på andra sidan gatan, gjorde det omöjligt att missa var föremålet för allas blickar satt.

Där, till synes sovande, satt berguven på något slags takventil utanför en av vindskuporna.

 

Emellanåt vred den litet lojt på huvudet när de skränande kråkorna, som cirklade runt den, blev alltför närgångna.

Sedan återgick den till sin slummer.

Söders höjder tyckes vara inne bland ugglor just nu. Kanske är det extra gott om råttor just här. Undrar just vad de boende inne i vindskupan tyckte och tänkte när de tittade ut och fick se denna mäktiga fågel på nära håll. Här kan man verkligen tala om ” fåglar in på knuten”.

På jakt efter en tallbit

– Vill du följa med mig ut i skogen i morgon och leta efter en tallbit, frågade Maken när vi precis avslutat söndagsmiddagen bestående av kokt köttkorv, potatismos och  rårivna morötter.

?????

Frågorna jag dock aldrig ställde var varför han skulle ut och leta efter en tallbit när hela verkstan är full av avsågade bitar av furuplank i varierande storlekar. Eller var det barkbitar han var ute efter? Kanske tänkte han tälja små barkbåtar som julklappar till den manliga delen av barnbarnsskaran. Fast finns det pojkar som leker med barkbåtar nu för tiden?

Jag nöjde mig bara med att nicka jakande till svar. Klart jag ville följa med.

I morse tog vi bilen och rattade i lätt duggregn norrut längs gamla E4:an mot Uppsala. Jag hade i och för sig trott att vi bara skulle gå ut i vår egen närbelägna skog, men här var det tydligen exklusivt virke som gällde.

I höjd med Sunnersta några kilometer före Uppsala stannade vi vid något som såg ut som ett friluftsområde och vi hann inte ta många steg innan jag insåg att en tallbit kan vara så mycket mer än bitarna av ett gammalt träd. Den kan också vara en alldeles fantastisk liten roströdfärgad fågel, som tydligen älskar att smaska i sig av de sura rönnbären så att saften skvätter vida kring.

Att vi båda fick ett nytt livskryss måste naturligtvis firas, så det blev lunch med gravad lax, senapssås och potatis på IKEA i Uppsala. Det är inte många, om ens någon, som kan tävla med den lunchen om man även tar i beaktande själva priset, 55 kr för en rejäl portion. Självklart blev det en runda genom varuhuset också och några nya vardagsglas och -kaffekoppar innan vi styrde hemåt igen efter en upplevelserik och givande dagsutflykt.

Slagugglan på Reimersholme

Rapporterna om att en slaguggla uppehöll sig på Reimersholme hade duggat tätt de senaste dagarna, så i söndags morse tog Maken Roslagsbanan in till huvudstaden och sedan T-banan till Hornstull på Södermalm. Själv valde jag att stanna hemma och genomföra ett träningspass under ledning av yngste sonen, som jobbar hårt med att få sin mamma i form.

När Maken kom hem och berättade om sin upplevelse och visade sina bilder blev jag faktiskt lite avundsjuk, när jag insåg vad jag missat. Så med lite lock och pock lyckades jag övertala honom att dagen därpå följa med mig till Reimers och hjälpa till att leta efter den.

Enligt rapporter på artportalen samma morgon skulle slagugglan sitta i poppeln till höger om hotellet. Visste inte ens att det fanns ett hotell på Reimersholme. Men hotellet fanns, och i poppeln till höger satt ugglan, nu tre timmar senare, fortfarande kvar. Och försökte sova, åtminstone med ett öga som det såg ut.

Uppmaningen på artportalen var “följ trastarna så hittar ni den”. Nu hittade vi den ändå, men trastar, skator och en hysterisk nötskrika som oavbrutet skrek i falsett gjorde sitt bästa för att jaga iväg den och, när det inte lyckades, åtminstone störa dess sömn.

Efter en häftig upplevelse och ett nytt kryss på artlistan kunde vi nöjda ta tunnelbanan och tåget tillbaka hem till norra förorten igen.

Tack min käre Make för att du följde med och visade vägen, så jag kunde få ta mina egna bilder och inte behövde låna dina!

Same same, but different

– Varför tror jag fortfarande att det är sparvhöken som kommer varje gång svärmen av småfåglar lyfter från matningen? Jag vet ju att den är död och att det bara är nötskrikorna som skrämmer iväg dem när de sveper förbi som attackplan ute på viktigt uppdrag. Visst är det konstigt!?

Vi satt  vid frukostbordet och Maken, som höll på att googla dagens väderrapport i mobilen, hummade något som eventuellt kunde tolkas som ett instämmande.

– Jag har verkligen mixed feelings kring det där med hökens vara eller icke vara. Även om det är tur för de andra fåglarna känns det ändå litet sorgligt, fortsatte jag och reste mig och gick fram till fönstret.

-Men what the h….! Den är ju tillbaka igen, nästan skrek jag och trodde knappt mina ögon.

Ni som även brukar besöka Makens blogg känner kanske redan till historien om vad som hände sparvhöken. För er andra kommer här en kortversion.

*****

Under tre, fyra veckor hade vi alltså en sparvhök som insett att vår fågelmatning var den perfekta restaurangen även för honom/henne. Flera gånger om dagen slog den sina lovar runt matbordet och naturligtvis kändes det stort och mäktigt att kunna sitta där med våra kameror och betrakta den på ibland inte mer än någon meters avstånd med bara en glasruta emellan. I början var vi väldigt försiktiga och vågade knappt prata eller röra oss av rädsla att skrämma iväg den så att vi inte skulle hinna få några bilder.

Efter ett tag insåg vi att den inte alls verkade bry sig om att vi väsnades och rörde oss inne i stugan. Den bara satt lugnt på sin gren i rönnen eller på någon av pinnarna, där frömatarna hängde, och tittade. Nästan som hypnotiserad.

Och fåglarna, som skrämdes iväg vid dess ankomst, återvände allt snabbare för varje nytt besök. Som invaggade i något slags falsk tilltro till att den där höken nog inte var så farlig som den såg ut. Och höken själv bara fortsatte att titta på alla gobitarna som pickade runt på backen och påminde mest om någon som desperat står i baren strax före stängningsdags och smygkollar brudarna.

När jag så en dag tyckte att småfåglarna ändå levde lite väl farligt, öppnade jag fönstret för att schasa iväg höken. Men hur jag än skrek och hötte med näven, reagerade den inte. Det var först när en motorbåt körde förbi längs stranden som motorljudet tycktes väcka den ut dess hypnos och den flög iväg.

Det var någonting i fågelns beteende som inte kändes rätt. En rovfågel blir på kort tid inte så här orädd. Det var till och med så att jag började fantisera om att kunna tämja den och bli en falkenerare. Jag såg för mitt inre hur den snällt skulle sitta där på min kragbehanskade arm, ståtlig och med en sådan där liten hjälm på det högburna huvudet, spejandes ut över nejden efter lämpligt byte.

Men tillbaka till verkligheten. Det skulle snart visa sig att intuitionen, att något inte stod rätt till, var riktig. Redan morgonen därpå hittade Maken sparvhöken död på gräsmattan nedanför verandan. Det fanns inga tecken på yttre skada, så antingen var den sjuk eller så dog den av ålder.

*****

Under fem dagar hade allt varit lugnt utan några rovfågelsattacker. Och gästerna vid fågelbordet var fler än någonsin, bland annat beroende på ett stort gäng bergfinkar som anslutit. De brukar alltid stanna till så här års för att äta upp sig innan de fortsätter resan söderut.

Men nu satt  alltså höken där igen på sitt vanliga ställe och en massa lösryckta fragment började plötsligt virvla runt i huvudet. Det är en liten egenhet jag har, att vissa händelser och skeenden ofta får mig att associera till en replik ur en film eller en versrad i en sång eller dikt. Alltid sådant som är välkänt för de flesta, ibland rakt av, ibland lätt förklätt som nu.

….död på gräsmattan och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på femte dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppflugen till fågelmataren,
sittande på dess högra sida för att därifrån ha utsikt över småfåglar och ekorrar att döda….

Utan att häda är det kanske så att rovfåglar har sin alldeles egna lilla trosbekännelse anpassad till just deras roll här på jorden. Eller så fick de en nu.

Eller vi ska kanske istället utropa Sparvhöken är död, leve Sparvhöken. Kungen är död, nu har arvtagaren anlänt för att inleda en ny era på den gamles jaktmarker.

Same same, but different.

Hur som helst, den nye sparvhöken tog sin uppgift på fullaste allvar. Småfåglarna insåg att den här härskaren inte var att leka med och satte sig snabbt i säkerhet, medan ekorrarna intet ont anande fortsatte att äta och jaga varandra.

Eftersom ekorrarna nu var det enda tillgängliga bytet gick höken till anfall direkt, och nu blev det annat ljud i skällan. En sprang snabbt upp i närmaste tall och satte sig på en liten gren, tätt tryck mot stammen, och började gråta av rädsla. Ja, det lät i alla fall så, ett svagt men litet gnälligt, inande ljud. En annan tog sin tillflykt till en av matlådorna, kröp ner och drog igen locket om sig. Först efter en lång stund vågade den kika ut för att se om kusten var klar. Och med sparvhöken hack i häl började den tredje ekorren en ringdans runt en annan tall. Höken försökte hänga med i svängarna, men vingarna fick inte något flaxutrymme i det täta grenverket, så den tröttnade snabbt och försvann till mer lättjagade marker. I alla fall har vi inte sett den sedan dess, och det är både vi och våra vänner ekorrarna och småfåglarna bara glada för.