Den långa flytten från Afrika

En morgon för några veckor sedan hörde jag på nyheterna hur Öland formligen invaderats av tistelfjärilar. Några timmar senare satt jag och Maken på förstutrappen och drack vårt förmiddagskaffe, när jag plötsligt kände ett svagt vinddrag mot min kind, som en lätt smekning. Något som fladdrade till, och så igen, och igen.

Jag tittade upp och såg att syrenen vid stugknuten var full av orange-brunmönstrade fjärilar som tycktes få hela busken att vibrera. De flög runt, runt bland blomklasarna, aldrig stilla många sekunder. Bytte plats med varandra innan några flög vidare till rönnen, som också stod i blom, medan nya anslöt.

Ser man på, sa Maken, invasion av tistelfjärilar även här uppe, åtminstone i vår syrenbuske. Det måste jag genast rapportera in. Var på han reste sig upp, tog kaffekoppen och gick in och började knappra på datorn.

Nu har både syren och rönnen blommat över sedan ett bra tag, och av tistelfjärilarna finns knappt någon kvar.


När jag hämtade posten häromdagen låg där ett brev med Lunds universitets emblem på, mitt Alma mater. Oj, vad är detta, vad kan de vilja mig? En inbjudan till något tjusigt jubileum, eller kanske en återträff hann jag tänka, medan jag börja riva upp den självhäftande fliken på kuvertets baksida. Halvvägs såg jag plötsligt att det stod Biologiska institutionen som avsändare, ett ställe jag aldrig satt min fot på, och att brevet inte alls var adresserat till mig utan till Maken.

Tur med självhäftande kuvert, då går de att återförsluta igen, åtminstone så pass att man alltid kan skylla på posten eller brevbäraren om någon skulle bli misstänksam och börja undra vem som försökt tjuvkika på innehållet.

Brevet innehöll ett informationsblad från Svensk Dagfjärilsövervakning och handlade om just tistelfjärilen och dess fantastiska flytt från så långt söderut som Afrika söder om Sahara.

Det flyttar alltid tistelfjärilar och amiraler norrut på våren, men det är inte så ofta som några större mängder når vårt land. I år fanns det dock redan i slutet av april och början av maj tecken på att vi kanske rent av skulle kunna få en invasion av dem. Vilket vi alltså fick!

De flesta tistelfjärilar genomför flytten successivt norrut, en generation i taget, men ny forskning tyder på att enstaka fjärilar faktiskt klarar att flyga hela sträckan upp till Sverige.

Kanske är denna fjäril med sina fransiga och slitna vingar en av dem som lyckats med bedriften att ta sig ända hit i ett svept.

 

Nu under juni och juli kommer tistelfjärilarna att dö efter hand och en ny generation kläcks fram. Om inget oväntat sker räknar man med ett stort antal tistelfjärilar när den nya generationen blir flygfärdig fram emot juli, och kanske kommer man att kunna se många av dem på sydsträck i Falsterbo i slutet av juli månad.

 

Den som tycker om och är intresserad av fjärilar och skulle vilja vara med och räkna dem, t ex hemma på tomten eller i närområdet, kan läsa mer om hur det går till på http://www.dagfjarilar.lu.se

 

Advertisements

Litet bo vi sätta vill…

Vårtecknen står som spön i backen just nu. På FB och bloggar sprider sig tussilago och nyutslagna blåsippor sakta upp genom landet, och snart kommer vitsipporna efter. Och härom natten gick isen på Vallentunasjön upp. Allt som var kvar på morgonen var drivor av iskärvor, tunna som glas, som vinden föst framför sig in mot stranden. Nu cirklar måsarna högt där uppe, skränande av lycka över fritt och öppet vatten. Ett säkert vårtecken det också.

I naturen är det bråda tider. Holkar rensas på gammalt skräp av nya hyresgäster; kvistar, löv och mossa singlar i en jämn ström till marken. En koltrast stretar fram jämsides med mig en stund med ett rejält risknippe i näbben innan den viker av och försvinner in under ett buskage. Pilfinkar, blåmesar, talgoxar och en ensam entita pilar ut och in i grenverken och upp och ner för trädstammarna. Inte stilla en sekund. Ingen som tar sig tid att stanna upp och lyssna till den ståtliga bofinken som bröstar upp sig i toppen på en kal björk och drillar arior som den värsta Caruso.

Det är då jag plötsligt får syn på dem, de söta, vita snöbollarna med sina långa stjärtar. Stjärtmesarna.

Idogt jobbar de med bygget av sitt bo i klykan mellan stammen på en gammal ask och en gren som gått av. Med blixtens hastighet gör de utflykter till omgivande träd, pickar bort torra små flagor av grå lav på grenarna och sedan lika snabbt tillbaka till boet igen. 



Stadigt växer sig väggarna allt högre, men jag kan ändå inte låta bli att undra hur de ska få plats där inne, bägge två samtidigt. Och hur gör de med de långa stjärtarna?

När stjärtmesen sticker upp sitt lilla huvud ur boet får den mig att tänka på en liten hermelin. Så bedårande söt.

Ingen rast och ingen ro, än är vi inte klara, tycks den säga när den ger sig iväg på jakt efter mer bomaterial.

Tre nya livskryss

Veckan före jul plingade det ovanligt mycket i Makens telefon. Några sms var julhälsningar, men mest handlade det om larm om fåglar som normalt sett inte är så vanliga att träffa på i vårt land, åtminstone inte den här tiden på året.

Först ut var en härfågel som höll till i Gottröra i Norrtälje kommun. En märklig och exotisk fågel som kan skrämma slag på vem som helst när den reser upp plymen på huvudet och fräser till.

Eftersom jag var tvungen att stanna hemma för att grava laxen och förbereda saffranspannkakan som beställts till julaftonens knytkalas hos yngste sonen, gav sig Maken iväg ensam för att kunna kryssa av ännu en fågel på sin lista.

Ungefär samtidigt kom larmet om en rostsparv som navigerat helt fel på sin resa mot Afrika och istället landat vid fågelmatningen i en villaträdgård i Skutskär. En verklig raritet eftersom den endast setts två gånger tidigare i Sverige, vilket orsakade ett verklig halabaloo bland alla fågelentusiaster och -skådare som kom farande från hela landet för att invadera trädgården. Och den generösa familjen röjde ut möblerna ur köket, satte på kaffepannan och bjöd in alla som ville att titta och fotografera i lugna och ro genom köksfönstret. Vilken julklapp! Under nyårshelgen har familjen nu stängt sitt hus, men om fågeln är kvar nästa vecka sägs man vara välkommen igen.

För vår del blev det ingen resa till Skutskär. Vi har bestämt oss att försöka att inte slita på vare sig klimatet eller den gamla bilen i onödan och åker nu bara till platser dit SL-kortet tar oss. Som till exempel till en soptipp ute på Lidingö. Den här gången var det en berglärka som rapporterats spankulera omkring högst uppe på toppen av Trolldalstippen.

Som tur var såg vi varken till eller kände lukten av några sopor, istället verkade det vara en tipp för sten- och schaktmassor med många höga och branta kullar. Och överst på en av topparna tronade en liten skara entusiaster, alla med blicken riktad åt samma håll samtidigt som de ropade ut vartåt vi skulle titta.

Vi försökte hänga med i anvisningarna så gott det gick men det var inte lätt. Den lilla berglärkan var i ständig och snabb rörelse, ömsom kamouflerad i gruset, ömsom uppflugen på en sten eller nedanför, eller försvunnen bakom någon buske. Men till slut visade den ändå upp sig tillräckligt länge för att jag skulle hinna få några bilder.

Med sin speciella teckning i svart och gult på huvudet skiljer berglärkan ut sig bland de övriga lärkorna. Den kan väl inte sägas vara någon riktig raritet, den häckar norrut och flyttar sedan söderut under vintern till södra Sverige, Danmark och sydöstra Storbritannien. Därför är det ovanligt att få se den här den här tiden på året.

Kanske den här gynnaren hade kommit ifrån sin flock och sedan tappat både kartan och kompassen.


När vi kom hem igen och jag gick igenom mina bilder upptäckte jag att en av gråsiskorna jag plåtat inte var någon gråsiska, utan en snösiska.

Så med berglärka, snösiska och en trädlärka, som också flög runt där uppe på toppen, blev det tre nya livskryss för min del. Det kändes som att resan med tåg, två byten på tunnelbanan och som avslutning buss betalat sig väl.


Nu önskar jag alla bloggvänner som brukar titta in här ett gott slut och ett GOTT NYTT ÅR!

Gotcha there, darling!

Men älskling, vad hände? Snavade du? Och hur gick det, har du gjort dig illa?

– Kom, så ska jag hjälpa dig upp. Nähä, inte det, du kan själv. OK då.

Så här långt kan man ju undra om det här är ett inlägg om konsten att falla rätt, eller vad som händer om man ramlar fel. En fallstudie i fall helt enkelt.

Nej, det handlar bara om hur det kan se ut ibland, när vi är ute i skog och mark och Maken utan förvarning plötsligt kastar sig ner i mossan, på stigen eller mitt i vägen. Då har han oftast fått ögonen på något pyttelitet kryp, kanske en fjäril, någon märklig stekel eller larv som funnit nåd inför hans macro-objektiv.

Den här gången kom jag på honom med en larv som befann sig i mellanstadiet av mindre påfågelspinnare och som under lupp mer påminde om en vass rotborste och som det var svårt att tänka sig att den en dag skulle förvandlas till en vacker fjäril.

Men den hade ju de rätta färgerna. Svart och gult som i AIK! Gotcha there, baby!

Tjo vad det är livat i holkarna nu

Nu sjuder det av liv i naturens barnkammare. Det visslas, väsnas och varnas överallt där man rör sig. Många av skogens djur och fåglar har fått fram sina ungar, hos andra råder fortfarande väntans tider.

Men det är inte alla det slutar lyckligt för, som den här björktrasten, som byggt sitt bo på taket till en av fågelholkarna. Föräldrarna turades om att ruva, men så en dag var de borta. Någon dag senare hittade vi tre trasiga björktrastägg på gräsmattan. Maken tog en stege och klättrade upp för att titta i boet och kunde bara konstatera att det var tomt. Någon hade plundrat det.

Kanadagässen rör sig i skydd av vassen med sina ungar, medan knipan morskt drar iväg i rask fart genom vågorna med sina elva dunbollar på släp.

Det här är herr och fru Flugsnappares favorithäng mellan matningarna av ungarna, som hela tiden piper efter mer där inne i holken.

Så här års är det heller inte ovanligt att man då och då stöter på villrådiga fjolårskalvar som vinglar omkring längs skogsvägarna, bortstötta av älgkon som nu ofta har en ny kalv att ta hand om.

 

 

Nedslag i naturen

Upp flyger tanken, orden stilla står, tankar utan ord aldrig läsaren når för att travestera kungen i Shakespears pjäs Hamlet. Jag har visserligen många både tankar och ord, men just nu är det stiltje i huvudet och jag får inte riktigt ihop dem, tankarna och orden. Därför är jag så imponerad av alla bloggare som mäktar med att publicera inlägg i stort sett varje dag, ja, ibland till och med flera om dagen. Och som om det inte vore nog skriver många dessutom på fler än ett språk samtidigt. Kan bli avis för mindre.

Men eftersom jag ändå har samlat på mig en del bilder, till ingen nytta alls kan tyckas, får det därför bli bilderna mer än orden som talar för sig i dagens inlägg. Ett litet bildspel över några av de senaste veckornas naturupplevelser som gjort stort avtryck.

En lördag i slutet av april

Det var en av de allra första dagarna då man till slut äntligen vågade tänka tanken att NU ÄR DET VÅR på riktigt. Vi var ute på den dagliga långpromenaden (så där en tre timmar) med vår bonushund, den danskasvenska gårdshunden Milla. Hon brukar överlämnas i vår vård lite då och då, när hennes riktiga matte och husse vill ut och röra på sig lite.

De allra första vitsipporna hade just slagit ut och solljuset, som strålade genom skogens grenverk, gav en alldeles särskild lyster till allt det gröna i naturen.

Vi passerar den stora hästhagen där ett tjugotal djur gick och betade fridfullt. På håll såg jag hur en av hästarna tycktes stå och klia buken mot något som liknade en avbarkad trädstam eller påle. När vi närmade oss stängslet insåg jag plötsligt att den där ljusa pålen inte alls var någon påle utan benen på ett litet föl som höll sig gömt bakom sin mamma.

Vi gissade att fölet bara var någon timme gammalt med tanke på hur ostadigt och vingligt det sökte sig fram för att dia, men också för att efterbörden fortfarande hängde kvar under svansen på mamman.

Fantastiskt hur djurvärlden klara av att föda fram sina avkommor. Ingen lustgas, ingen epiduralbedövning, ingen assisterande “barnmorska” så långt vi kunde se och inte verkade någon av de andra nitton hästarna bry sig heller. Ännu ett av naturens under.


E
n fredagsförmiddag på Norra Djurgården i början av maj

Vid Uggleviken på Norra Djurgården står ruinerna av en gammal ek som blixten slagit ner i, förmodligen för ganska länge sedan. Den hålighet som bildades vid nedslaget tjänar idag som bostad åt ett stationärt kattugglepar. Första gången vi träffade på dem var strax före jul förra året, när de satt som två egyptiska stenstoder på sin balkong och blickade ut över sitt mangroveträskliknande revir. Det var ett mycket högtidligt ögonblick att få stå öga mot öga med dessa stora fåglar och kunna betrakta dem utan att ens behöva använda kikaren.

Under våren har vi varit tillbaka vid några tillfällen för att titta till dem. Då har endast en av ugglorna suttit på plats, oftast till synes sovande men av och till ändå hållit koll på oss med ett öga. Och kanske låg honan nere i hålan och ruvade.

För ett par dagar sedan var jag på plats igen, nu nyfiken om det hade blivit några ungar. Medan jag satt där och spanade passerade två ridande poliser på sina hästar. De stannade och frågade om jag hade sett ugglan, en mamma med två ungar som tittar fram ibland om man har tur.

Den informationen gjorde att jag blev sittande kvar på en gammal mossbelupen ikullblåst trädstam i ett par timmar i hopp om att få se en skymt av de små trollungarna. Men förgäves.


E
n tisdagskväll i maj vid Kyrksjön i Bromma

Kyrksjön, en liten och grund sjö omgiven av bladvass och fuktlövskog, är häckningsplats för många olika fågelarter och en populär lokal för fågelskådare. Här finns bland annat sothönor, vigg, skäggdopping och smådopping, rörhöna, brunand och den ganska sällsynta svarthakedoppingen.

Två bryggor med badstege som löper ut i vattnet på vardera sida sjön gör den också omtyckt bland de som ibland vill ta sig ett dopp. Och här kan det plötsligt bli kollision mellan två gruppers intressen med sura miner som följd.

Som när vi satt där den där ljumma tisdagskvällen och njöt av värmen, stillheten, brunanden som lugnt gled förbi och smådoppingens läte någonstans i vassen. I kikarna kunde  vi följa hur två av de fem svarthakedoppingar, som vi räknat till i sjön, sakta kom simmande mot oss. Kamerorna låg bredvid på bänken.

I detta känsliga ögonblick brakade plötsligt två unga män in på bryggan med sina cyklar. De kastade ifrån sig cyklarna tillsammans med kläderna och dök sedan med ett rejält plask ner i vattnet. Dök gjorde dessvärre även svarthakedoppingarna.

När de kom upp igen och såg onda ögat som jag gav dem, insåg de vad de hade gjort och bad skamset om ursäkt för att ha skrämt iväg vårt fotoobjekt.

Lyckligtvis verkade svarthakingarna inte vara alltför lättskrämda och när svallvågorna lagt sig efter badgästerna var de strax tillbaka igen. Nu riktigt nära, så att även jag äntligen kunde få några bra bilder.

 

 

Historien om hasselmusen

Den som söker, den skall finna, sägs det. Men inte sjutton har jag funnit det jag sökt, trots att jag letat i drygt två veckor nu. Flera gånger om dagen har jag vandrat runt i kyrkans omgivningar i hopp om att få syn på kärleken från i fjol. Han i den svarta dräkten med den vita kragen eller haklappen.

Nej, jag pratar inte om prästen eller om någon förklädd gud, utan om den söta lilla ringtrasten som jag träffade förra våren, när vi båda besökte den muslimska delen av kyrkogården. Jag blev störtförälskad direkt, och vi träffades faktiskt flera gånger, innan den var tvungen att flyga vidare norrut. Men tyvärr var nog inte kärleken ömsesidig, eftersom den inte verkar ha lagt ner någon större energi på att försöka leta rätt på MIG.

Under en av dessa vandringar hittade jag dock något annat, som gjorde mig nog så upphetsad. På hemväg upp för trapporna från Minneslunden hörde jag hur det prasslade inne i buskaget vid sidan av trappen och jag såg hur något rörde sig bland löven. Jag stirrade stint in i dunklet under buskarna. Inte hade den väl äntligen kommit, min älskling – ringtrasten?

Till slut upptäckte jag den lilla varelsen, väl kamouflerad bland de torra löven. En hasselmus! Var inte det väldigt ovanligt, en riktig raritet, eller….?

Försiktigt lirkade jag fram kameran och hann få några bilder, innan den skrämdes iväg av en koltrast som landade i buskarna.

Medan jag snabbt sprintade hemåt för att delge Maken min upptäckt, såg jag plötsligt en havsörn cirkla över område. Jag hoppades att hans spejande örnögon inte skulle upptäcka den lilla hasselmusen, för jag antog att örnar inte känner till att hasselmusen faktiskt är fridlyst.

Hemma i lägenheten var det tomt, och i väntan på att Maken skulle dyka upp granskade jag mina nytagna bilder i datorn. Därefter googlade jag på bilder av hasselmus och tyckte nog att den såg ut precis som musen jag fotograferat.

Insåg snabbt att det var högst ovanligt, ja, faktiskt snudd på omöjligt, att hitta en hasselmus i Norra förorten, eftersom den endast förekommer i Närke (och är utsedd till dess landskapsdjur) samt på vissa platser i Götaland. Dessutom stod det att det var väldigt få förunnat att faktiskt få se den. Och nu var alltså jag en av dessa få förunnade!

Till slut kom Maken äntligen hem. Efter att jag berättat om min upplevelse bad jag honom hjälpa mig att bli medlem på artportalen.se, så att jag kunde rapportera mitt unika fynd till gagn för flera.

Det tog mindre än tre minuter efter publiceringen innan det landade en kommentar, som påpekade att min hasselmus inte alls var någon hasselmus, utan bara en helt vanlig skogsmus.

Jäkla besserwisser! Jag tyckte jag alldeles tydligt hörde hur någon sa just så, men det var inte jag. Jag skulle ALDRIG uttrycka mig så.

Så tillbaka till hasselmusen på Google. Nu läste jag litet noggrannare och jämförde på nytt min bild med den på nätet. Tyckte fortfarande att de var väldigt lika, men nu upptäckte jag ändå en liten skillnad mellan de bägge mössen. Min mus hade den för skogsmusen typiskt kala, det vill säga hårlösa svansen, medan hasselmusens var snudd på långhårig.

Tänk att det ska hänga på en mussvans! Aldrig får man vara riktigt glad!!!!!