Backsippor och måsinvasion

Maken, som har ett genuint fågelintresse, går nästan dagligen sina turer med tubkikaren och kameran. Mitt eget engagemang däremot är väl av det mer ordinära slaget och inskränker sig mest till att det är trevligt och rogivande, och ibland litet spännande, att sitta vid fönstret och titta på hur fåglarna beter sig vid matstationerna. Men det händer ändå att jag då och då följer med honom på hans utflykter, framför allt vår och sommar när det också finns så mycket annat att förundras över i naturen. Varje gång lär jag mig alltid något nytt, och ju mer man kan, desto roligare blir det.

Ibland har naturupplevelserna till och med resulterat i något som nästan gränsar till besatthet. Som tornfalksparet till exempel, som en påsk för några år sedan slog sig ner i en av tallarna på tomten och som vi kunde följa från deras kärleksakt i en grantopp till ungarnas flygövningar över tomten, innan det var dags för dem att dra vidare till nya jaktmarker. Eller smålomsparet i den lilla skogstjärnen, där vi från första parkett vid strandkanten kunde dokumentera familjelivet från häckning till flygfärdiga ungar.

De upplevelserna kommer för alltid att ha en alldeles särskild plats i våra hjärtan, och bland det första vi numera gör när vi kommer upp till landet i maj är att lyssna av skogen runt stugan efter tornfalkens karaktäristiska läte och besöka den lilla skogstjärnen för att se om smålommen återvänt ännu en gång.

Nu har jag blivit ”besatt”, igen. Ja, så har det känts ända sedan jag för några dagar sedan helt på egen hand lyckades leta upp och ta några bilder på den där ringtrasten, som gästat kommunen under mer än en veckas tid. Och nu har även den fått en plats i mitt hjärta. Varför den plötsligt känns så speciell kan jag inte riktigt förklara, men Maken har sin egen teori. Han tror att jag gjort ett slags tävling av att det är just JAG, och inte han, som lyckats ta bilderna av vad som ändå verkar vara något av en raritet i våra trakter. Och kanske har han litet rätt. Jag gillar att tävla och tävlar nästan jämt. Det är bara det att dem jag tävlar mot, sällan vet om att det är tävling som gäller.

Efter de första mötena med ringtrasten har jag fortsatt att flera gånger om dagen vandra runt på kyrkogården och de omgivande ängarna i hopp om att få syn på den ännu en gång. Att plötsligt upptäcka en vit haklapp på någon av alla de vanliga svarta koltrastarna, som sprätter omkring och drar upp mask ur gräsmattan. Tidiga morgnar och sena eftermiddagar, i solsken och hagelstormar, vardag som helgdag har jag varit på plats och spejat och spanat. Svurit över stojande skolbarn och deras lärare som förlagt klassutflykten till helt fel plats de här dagarna. För att inte tala om hundägare, som trots häckningstider låter sina hundar springa lösa, och förmodligen, precis som barnen, skrämt iväg den lilla fågeln.

Även om jag till slut tvingats inse att ringtrasten nu har fortsatt sin resa norrut mot häckningsplatserna i fjällkedjan har det funnits mycket annat att glädjas åt i naturen under dessa spaningsrundor.

Som Vallentunas vackra – och fridlysta! – backsippor. Just den här tidiga morgonen ser de mest ut som blöta tröttmössor efter nattens regn, men så fort solens strålar tinat upp dem, piggnar de till och öppnar upp sig mot omvärlden igen.

 

Och så den där allra första vackra, skira grönskan som förstärks, när solljuset letar sig ner genom skogens grenverk.

 

På håll hörs då och då locklätet från kyrkans egen fasantupp, ett skrällande och metalliskt läte. Låter litet som om den ropar i en plåtburk. Jag ser den inte, men vet precis vart jag ska gå för att få mina bilder. I en björk bakom kyrkogårdsförvaltningens hus hänger en fågelmatare med solrosfrön  och där går den ståtliga tuppen och pickar i sig av det som småfåglarna tappat på marken. Inget ska förfaras tycks den tänka.

 

Under veckan har tusentals måsfåglar av olika slag legat och skränat ute i sjön, och bara väntat verkar det som. Väntat på ljudet av traktorn, när bonden äntligen ska ge sig ut på åkern för att plöja. Och vips är luften vit av måsar i bästa Hitchcockstil.

Varje gång traktorn passerar lyfter alla fåglar samtidigt för att i nästa stund landa på rad i den nyplöjda fåran. Det är en lustig syn som får mig att associera till utplacerade sättpotatisar, som bara väntar på att myllas ner i jorden.

 

Och precis som i vår egen värld tycks vissa kunna sitta orubbade på sina positioner, oavsett hur mycket det blåser runt omkring, medan andra får kämpa hårt för att hålla sig kvar i toppen.

Gammal är äldst, eller….?

Gammal, äldre, äldst. Ja, så böjs ju adjektivet gammal. Samtidigt undrar jag vad som egentligen är äldst av gammal och äldre. För mig låter äldre yngre jämfört med gammal. Själv skulle jag nog hellre säga att jag är (litet) äldre, lite ”+” sådär, men långt ifrån gammal. Så kanske stämmer det gamla talesättet ”gammal är äldst”.

Hur som helst, det är ingen lek att bli vare sig äldre eller gammal. För att travestera en Per Gessle-låt skulle man kunna säga att ”här kommer alla krämporna på en och samma gång”. Jag märker det både hos mig själv och bland vänner och bekanta runt omkring. En åker i skytteltrafik mellan hemmet och sjukhuset för hjärtflimmer, en annan har magproblem och äter medicin som ger ännu mer problem och en tredje har svårt att sova då vågskvalpet i lungorna stör sömnen. Som sagt, det är ingen lek.

För egen del har de reumatiska besvären, som tacksamt nog hållit sig lugna i flera år nu, börjat ge sig till känna igen med värk i handleder och axlar och senare i april väntar två gråstarrsoperationer. Det känns inte så roligt, snarare oroligt, även om alla jag pratat med säger att det är ”a piece of cake” och åtgärdat på en kafferast.

Det var också med chock och sorg jag i veckan kunde ta del av anhörigas tillkännagivande på FB att en väninna sedan många år plötsligt avlidit under en rundresa i England och Skottland. I flera veckor har jag följt reseberättelserna på FB från hennes och väninnans långa road trip som var tänkt att pågå under några månader. Så plötsligt en morgon small det. En massiv hjärnblödning och samtidig hjärtinfark. Bara så där, out of the blue. Jag har fortfarande inte riktigt kunnat ta in det ofattbara som skett. Vi fann varandra när våra söner som sex, sjuåringar började spela fotboll tillsammans och vi mammor stod där vid sidan av planen och hejade i ur och skur under träningar och matcher. Senast vi sågs var på en fest för att fira att hon hade gått i pension. Det var nu ”livet” skulle börja på nytt.

Maken, som ofta säger kloka saker, brukar påminna oss om att vi ska uppkatta och glädjas över det vi har här och nu och inte vara bittra över sådant vi inte har eller kan få.

Även om livet känns litet svart just nu finns det en läkande och helande kraft i naturen. Maken och jag har börjat en ny morgonrutin, att promenera varje dag en timme före frukost. Det är en lisa för själen att se hur marken vaknar till liv och att dra in doften av fuktig jord, se den spirande grönskan på buskar och fält, njuta av fåglarnas kvillrande, flöjtande och drillande i alldeles egna vårkonserter och se hur nya blommor slår ut allt eftersom.

Det känns som att det är tidigt, men vid fågelmatningen är marken redan täckt av de fridlysta backsipporna och vid kyrkomuren  för vinden med sig doften från mattan av luktvioler som breder ut sig nedanför.

Luktviol

Sjön är full av sjöfåglar, mest gräsänder, knipor och knölsvan. I luften skränar måsar och tärnor.

Soldyrkare

Längre ut från sjön hörs ett kraxande läte, som från en kråka men jag ser ingen. Det är ett skäggdoppingpar som uppvaktar varandra. Skäggdoppingen har ett karaktäristiskt kråkliknande läte och kallas därför ibland även för sjökråka.

Skäggdopping

Gräsandshanen bevakar noga sin utvalda eftersom det finns ytterligare en aspirant i närheten som nog gärna vill vara med och leka.

Gräsänder

Den här tiden på året verkar de flesta fåglar vara helt upptagna av varandra och tycks inte alls bry sig särskilt mycket om oss människor. Det gör det lättare komma dem litet närmare, som den här orädda kajan. Fast kanske just kajan är av den orädda sorten mest hela tiden.

Kaja