Den bästa tiden är nu

Min (och skomakarens, om det nu finns någon riktig sådan längre) bästa tid är nu, den mellan hägg och syren. När grönskan fortfarande är så där oskuldsfullt ljus och skir, just innan liljekonvaljerna och studenterna har slagit ut. Sedan djupnar och mognar den bladgröna färgen (dock inte alltid de nybakade studenterna, åtminstone inte i samma takt), och strax därpå är det midsommar. Och sen är allt över, nja, inte riktigt, men fort går det, alldeles för fort och jag önskar att man kunde gripa tag i tiden, just där i brytningen mellan vår och försommar, och hålla kvar den bara ett litet, litet tag till. Men jag är lyckligt lottad eftersom jag får uppleva allt detta underbara på nytt när jag nu flyttar norrut till stugan, där våren ligger ett par veckor efter.

Naturen formligen svämma över av gullvivor just nu och jag tror aldrig att jag har sett sådana mängder av dem tidigare. Höga och ståtliga lyser de upp ängar och slänter med sina solgula blommor. Ja, till och med dikena, som normalt känns som tussilagons revir, är fulla av dem.

Och att det där vita dunet, som just nu flyger runt i luften innan det landar som dammråttor på gator och trottoarer, är frön från aspar är inte heller något jag hört talas om eller upplevt tidigare. Själv trodde jag det var maskrosens “fjäderpennor”, och den villfarelsen är jag säkert inte ensam om.

Jag kan inte låta bli att fundera på om de här små avvikelserna kan ha att göra med den extrema torka som naturen utsattes för förra sommaren. Kan torka, precis som skogsbränder, kanske förändra, föröka eller väcka saker i naturen till liv….?

Ett mossbelupet gammalt äppelträd på en sommarstugetomt blommar så vackert och kanske kommer det att bära frukt även i år tack vare en flitig humlas idoga arbete.

Stararna är många just nu som flyger ut och in i holkar och bohålor i gamla träd.

“Matkassar” levereras på löpande band och på utvägen tas soporna med och slängs, det vill säga de vita bajspåsarna.


Ibland verkar det som att även delar av bohaget slängs ut, kanske börjar det bli trångt där inne nu med “huset fullt av ungar”.

Att gå in i en hage full med kor kan ibland vara en skräckblandad upplevelse, särskilt när alla kvigorna på een och samma gång kommer rusande med sådan fart att de nästan sätter sig på rumpan när de tvärnitar en meter framför mig.

De här kvigorna är bara några av ett stort antal kor som “anställts” av länsstyrelsen, det vill säga bönderna som äger djuren får betalt för att de under sommarhalvåret ska hålla strandängarna runt Angarnssjön öppna.

Och kor är otroligt nyfikna. När jag lade ifrån mig kameraryggsäcken och gick iväg bort för att fotografera mina gullvivor dröjde det inte många sekunder innan hela skocken försiktigt närmade sig väskan. Ungefär som om de tillhörde nationella bombskyddet med uppdrag att undersöka (och eventuellt oskadliggöra) ett övergivet föremål på Angarnssjöängen.

För en kort stund låg också Makens kamera illa till. Här gällde det att inte lämna något åt slumpen, tycktes de tänka, utan noggrant undersöka allt som såg det minsta misstänkt ut. Det kunde ju kanske vara om en kamouflerad AK4 eller en kalashnikov.

Utanför fönstret hemma har den vackra kastanjen åter tänt alla sina ljus och låter oss nu för några månader slippa se kommunhusets trista gavel.

 

Naturmorgon i Angarn

Det blev en fin och upplevelserik morgon och förmiddag vid Angarnssjöängen idag.

En sävsparv satt elegant och tålmodigt i över tre timmar på ett vasstrå och försökte göra sin vackra stämma hörd genom ljudkulissen av grågässens, måsarnas och sothönornas kackel och skrän.

 

På andra sidan vattnet gjorde kråkor och måsar sitt bästa för att köra iväg den bruna kärrhöken som cirklade över ängen.

Attraktionen för dagen var annars den lilla svarthakedoppingen som låg och fiskade nedanför Byksberget. Tyvärr på alltför långt avstånd för min kamera.

Förutom svarthakedoppingen och den bruna kärrhöken kunde jag också bocka av järnsparv och fiskgjuse som nya årskryss.

På hemvägen blev det en extra sväng via Åkersberga. I november förra året såg vi en kattuggla sitta i ett hål i en gammal ek invid Åkersberga kanal. Under vintern har det fortsatt att komma rapporter om den och nu ville vi se om den fortfarande var kvar.

Tyvärr var hålet där ugglan suttit nu tomt. Istället hade ett par nyförälskade, men bostadslösa kajor tydligen upptäckt att det fanns en ledig lägenhet i den gamla eken och höll nu på att flytta in med sitt pick och pack. De flög ut och in i hålet och efter varje ny vända återkom de med näbbarna fulla av “täcken och madrasser” och vad som nu kan tänkas behövas för ett skönt och ombonat hem.

Vi önskar lycka till i det nya hemmet och antar att de kommer att ha huset fullt av ungar om/när vi återkommer senare i vår.

 

Bland gulärlor och grönbenor

Tidig morgon vid Angarnssjöängen i slutet av förra veckan. Kyligt men soligt. Ett femtiotal brushanar hade rapporterats här de senaste dagarna och det var vår förhoppning att få se dem spela.

Över hela sjöängen låg en ljudmatta av kackel i olika tonarter och hundratals grågäss promenerade fram och tillbaka över gärdena med sina avkommor, allt från nykläckta dunbollar till sådana som redan tycktes ha hunnit bli mer som kaxiga och orädda tonåringar.

Någon uppvisning av spelande brushanar fick vi aldrig se den här morgonen. Endast fyra stycken var på plats men lyfte när vi närmade oss och flög iväg bort mot Lundbydiket. Det var först när jag kom hem och gick igenom mina bilder, som jag upptäckte att ett svart “bylte”, längst ut i högerkanten på bilden av en grågåsfamilj, vid uppförstoring visade sig vara en ensam brushane.

 

Gulärlan hittar man ofta sittande på någon stör eller stängselstolpe i beteshagarna. Och just Angarnssjöängen lär vara ett av de gulärlerikaste områdena i länet. Kanske den här gulärlan kände sig litet extra skyddad och trygg på just den här stolpen.

En något mindre iögonfallande fågel var stenskvättan, som just här nästan blev ett med stenen den satt på.

 

Eftersom det inte blev något spel av brushanarna och Makens mobil plingade i ett med rapporter om en häckande pungmes i Hjälstaviken, bestämde vi oss att istället göra en utflykt dit.

Hjälstaviken är en sjö och våtmark ett par mil utanför Enköping och vi var många som var på jakt efter pungmesen den där dagen. På smala spänger trängdes vi med såväl rejält välhängda skådare, åtminstone vad gällde ryggsäckar, tubkikare och värstingkameror, som stavgående damer. Vid varje möte gällde det att dra in både rumpa och mage och be en stilla bön att staketet inte var murket och skulle ge vika när man tryckte sig mot det.

Hade aldrig hört talas om pungmesen tidigare och jag vet inte riktigt hur jag föreställde mig att den egentligen såg ut. Men nu vet jag att den har fått sitt namn av att boet liknar en pung. Tyvärr visade det sig att just det här boet i Hjälstaviken hade blåst sönder och att fågeln troligen redan gett sig av.

Spängerna ledde oss genom ett gigantiskt hav av vass. Där inne syntes inte några fåglar, men det hördes desto fler. Rördromen, som blåste i sin flaska, ja, den låter så. Nära, nära. Den syns inte, men finns ändå skulle man kunna nynna för att travestera Olle Adolphson. Sävsångaren sjöng så vackert och långt där inne bland vassrören körde vassångaren sin symaskin. Som en enda lång raksöm som aldrig blev klar. I ett träd på andra sidan vassväggen satt en sävsparv lugnt och spanade på oss.

 

Vår del av spången slutade vid ett väl tilltaget gömsle. Vattnet utanför var fullt av skäggdoppingar, gräsänder och grågässfamiljer och på gungflyn närmare stranden promenerade grönbenorna omkring. Ovanför cirklade skränande fisktärnor runt och gjorde störtdykningar ned mot vattenytan i jakt på fisk, medan några hade tagit en paus på gömslets mossbelupna tak.

 

 

Söndagsvandring runt Angarnssjöängen

Angarnssjöängens naturreservat i Vallentuna var målet för dagens vandring med vännerna M och V. Start och mål vid Skästra hage. Angarnssjön är länets förnämsta fågelsjö och ett eldorado för fågelskådare. Runt sjön ligger vackra enebackar och hagar där korna fortfarande går ute på bete.

Halvvägs runt sjön ligger en fin grillplats med två stora vindskydd och där hade vi i förväg bestämt att stanna och bjuda vännerna på lunch med nygräddade kolbullar med lingonsylt. Sedan maken fått fyr på grillen kunde vi slå oss till ro och värma oss med lingonglögg och pepparkakor med ädeloskräm medan vi väntade på att värmen skulle bli den rätta för att sätta igång med gräddningen av kolbullarna.

Kolbullar är, som jag skrivit tidigare, ett slags mäktig fläskpannkaka från tiden när männen låg ute på arbete långt hemifrån och där det gällde att ha middagsingredienser som klarade lång förvaring utan att bli dåliga – som till exempel mjöl, vatten och salt fläsk.

Hur som helst, maken skötte gräddningen med den äran. Efter tre kolbullar stod magen i fyra hörn (undrar var det uttrycket kommer ifrån?) och det var nästan svårt att få plats med den goda pumpapajen till kaffet. Som tur var hade vi fortfarande en bra bit att gå innan vandringen var över för den här dagen och vi var tillbaka till parkeringen och våra bilar.