Naturmorgon i Angarn

Det blev en fin och upplevelserik morgon och förmiddag vid Angarnssjöängen idag.

En sävsparv satt elegant och tålmodigt i över tre timmar på ett vasstrå och försökte göra sin vackra stämma hörd genom ljudkulissen av grågässens, måsarnas och sothönornas kackel och skrän.

 

På andra sidan vattnet gjorde kråkor och måsar sitt bästa för att köra iväg den bruna kärrhöken som cirklade över ängen.

Attraktionen för dagen var annars den lilla svarthakedoppingen som låg och fiskade nedanför Byksberget. Tyvärr på alltför långt avstånd för min kamera.

Förutom svarthakedoppingen och den bruna kärrhöken kunde jag också bocka av järnsparv och fiskgjuse som nya årskryss.

På hemvägen blev det en extra sväng via Åkersberga. I november förra året såg vi en kattuggla sitta i ett hål i en gammal ek invid Åkersberga kanal. Under vintern har det fortsatt att komma rapporter om den och nu ville vi se om den fortfarande var kvar.

Tyvärr var hålet där ugglan suttit nu tomt. Istället hade ett par nyförälskade, men bostadslösa kajor tydligen upptäckt att det fanns en ledig lägenhet i den gamla eken och höll nu på att flytta in med sitt pick och pack. De flög ut och in i hålet och efter varje ny vända återkom de med näbbarna fulla av “täcken och madrasser” och vad som nu kan tänkas behövas för ett skönt och ombonat hem.

Vi önskar lycka till i det nya hemmet och antar att de kommer att ha huset fullt av ungar om/när vi återkommer senare i vår.

 

Lång dags färd mot kväll

Vaknade trött och med fötter som fortfarande ömmade efter gårdagens vandring på Roslagsleden. En vandring som skulle bli den första träningsturen inför sommarens och höstens planerade fjällvandringar.

Start tillsammans med vännerna kl 10 vid Karby gård (i Täby kyrkby) och målgång fem och en halv timme senare vid Össebygarn.

När vi steg upp på morgonen visade termometern minus fyra grader. Himlen var täckt av svarta åskmoln, flaggorna på torget nedanför stod rätt ut och lätt snö yrde i luften. Inte alls lockande för en lång vandring. Men lagom till start avtog vinden och moln och yrsnö ersattes av strålande sol.

Det blev en fantastisk vandring om än strapatsrik på sina ställen. Bitvis var leden väldigt stenig med isfläckar dolda under det lätta snölagret, vilket gjorde att man fick vara noga med var man satte ner fötterna. Andra delar låg under vatten efter det myckna regnandet och vi fick gå omvägar bland ris och omkullblåsta träd för att ta oss fram. Tyvärr hade V oturen att snubbla två gånger på det hala undertaget och gjorde sig ordentligt illa i ansiktet. Vid Angarns kyrka tog hon och mannen dock det kloka beslutet att avbryta vandringen och ta bussen hem.

Vid grillplatsen vid Angarnsjöängen blev det ett kort sista stopp för att vila, åtminstone mina, ömma fötter och värma oss med en kopp kaffe. Där på första parkett kunde vi betrakta en fjällvråk som seglade över ängen i jakt på något byte och ett sträck med tiotalet trumpetande sångsvanar. I övrigt inte så mycket fågelliv så här års, i alla fall inte för ett otränat öga, men vi mötte flera fågelskådare med tunga tubkikare över axeln som säkert ändå sett ett och annat.

Att gå över ängarna här blev plågsamt. Avtrycken efter djur och människor medan marken ännu var våt och lerig hade nu frusit till hårda, kullriga spår som gjorde ordentligt ont i fötterna att gå på. Som tur var gick de sista kilometrarna på slät landsväg. När vi kom fram till Norrtäljevägen för att ta bussen lyste månen, snart full, redan klart och när vi bytte till tåget i Roslags Näsby var det ordentligt mörkt. En lång dags färd mot kväll var till ända.