Knattefotboll och slottsfika

Ännu en vacker och solig helg har passerat. Men det är något som inte stämmer, jag känner mig lurad. Eller så stämmer det väldigt väl, eftersom det känns som om fenomenet upprepar sig år från år.  Solen lyser förrädiskt och lockande, termometern i köksfönstret visar +18 grader, men när man glad i hågen går ut, iförd vårjackan som plockats fram ut malpåsen, är det nästan så att man kastas omkull av den hårda, iskalla nordan. Jag verkligen AVSKYR dom där ishavsvindarna. Fast ‘malpåse’ förresten, är det någon som använder sådana nu för tiden. Min mamma gjorde det, men nu kanske dom där malarna som käkade upp yllekappor, pälsar och liknande är utrotade. Nu är det istället silverfiskar, pälsängrar, kackerlackor och vägglöss vi behöver oroas över.

Ett säkert vårtecken vid sidan av allt som slår ut i naturen nu är fotbollarna som kommit fram. Allsvenskan drar igång om tre veckor och fram till dess spelas träningsmatcher för fullt på alla nivåer. Trots dom kalla vindarna i lördags blev vi ändå varma i hjärtat av att titta på barnbarnet och hans lag som spelade match borta i Vällingby. Ett gäng härliga åttaåringar som vill så mycket även om koordinationen inte alltid funkar. Målgesterna sitter dock som en smäck.

Coach Eleveca

Coach Eleveca and the Herminator. Och nej, tränaren säger inte “Du ser han där borta, bara rätt in med dobbarna före”. Nej, inte så, men kanske “Titta där borta, farmor Maggelita. Spring och ge henne en kram.”

 

På hemvägen svängde Maken in till Ulriksdals slott för en lunchfika på slottscaféet. Många trotsade kylan och satt utomhus med händerna hårt knäppta runt sina koppar med hett kaffe eller choklad.

Ulriksdals slottscafé uteservering

 

Själva sökte vi oss in i slottsvärmen. Jag letade upp ett bord vid fönstret där solen låg på medan Maken gick och beställde.

Ulriksdals slottscafé

 

– Det är Kajsa som bjuder, sa han när servitören kom och placerade  kaffe och två tallrikar på bordet.

Ulriksdals slottscafé 3

Och Kajsa, det blev precis som du föreslog i brevet, ”…..något läckert till Hustrun”. Getost, honung och valnötter på rostat surdegsbröd. Mycket läckert. Så TACK för en god lunch, Kajsa!

Innan vi lämnade Ulriksdal blev det en kort vandring i slottsparken. Slottet, som från början hette Jacobsdal, uppfördes vid Edsvikens strand av Jacob de la Gardie och stod färdigt i mitten av 1600-talet. Änkedrottning Hedvig Eleonora köpte slottet 1669 och gav det 1684 i faddergåva till sitt barnbarn prins Ulrik (bror till Karl XII). I samband därmed bytte slottet namn till Ulriksdal. Den lille prinsen dog sorgligt nog redan ett år senare och fick aldrig någon glädje av sitt slott, som återgick till änkedrottningen.

Ulriksdals slott

Under Karl XIV Johans tid användes slottet som invalidinrättning för krigsveteraner från bland annat finska kriget och på slottsområdet finns också en invalidkyrkogård där ett par hundra soldater ligger begravda.

På varsin sida om bron över den lilla bäcken, som rinner genom slottsparken, står två morianer som med hjälp av nät försöker fånga fisken som simmar i bäcken.

Ulriksdals slott staty

På andra sidan slottet och tvärs över Edsviken ligger det som under många år var min arbetsplats, Danderyds sjukhus.

Med viss nostalgi minns jag hur vi under varma sommardagar tog med lunchen ner till bryggan och avslutade med ett svalkande dopp, och hur vi på vintern, när isen låg, ibland tog en lunchtur på långfärdsskridskor längs den plogade slingan.

Under flera år brukade också vår chef bjuda avdelningen på vårpicknick här på Ulriksdal, då vi satt med den traditionella picknicklunchen, grillad kyckling och potatissallad från Hemköp i Mörby Centrum, och tittade bort mot dem som fortfarande var kvar och arbetade.

Sedan kom ännu en i raden av många omorganisationer och vi förflyttades in till den något mindre miljövänliga huvudstaden. Men de glada minnena finns kvar.

Danderyds sjukhus

 

Björnmöte nr 2

Vädergudarna har varit ganska så brutala den senaste tiden. Först blev det höst över en natt i slutet av augusti och temperaturen sjönk som en sten med drygt tio grader i både luften och vattnet. Sedan ångrade sig visserligen sommaren och återkom, om än i en litet svalare variant. Varje morgon har sjön legat insvept i mjölkvit dimma, men när solen äntligen lyckats bryta igenom har vi haft underbara dagar hela september. Knappt en droppe regn heller, även om det skulle ha behövts.

Dimma över sjön

Dimman lättar

Så igår kom nästa väderomslag, från vacker höst till kall vinter på bara ett dygn. Vaknade upp till en morgon där termometern visade minus fem grader. Inget vatten i kranarna och vi såg genast tusenlapparna fladdra iväg eftersom vattenpumparna naturligtvis måste ha frusit sönder. Maken fick snabbt montera ner dem och ta in dem i värmen för närmare inspektion. Som tur var hade de klarat sig, det var i slangarna som vattnet hade frusit.

Efter en helt fantastisk sommar är vi nu inne på vår sista vecka här i Paradiset och det är mycket som ska ställas i ordning inför vintern. Växthuset ska städas ur och tvättas rent och blomkrukor och blomlådor tömmas och diskas och till det behövs det vatten. Jag inser nu vilken lyx det är att få rinnande sjövatten direkt ur kökskranen och hur mycket jag älskar Maken som varje vår och höst utan knot kliver ner i den kylslagna sjön och kopplar ihop (eller i sär) några slangar med vattenpumparna. Nu blir det att hinka upp vatten från sjön de sista dagarna istället.

Maken stänger av vattnet

Elva grader i vattnet, då är det skönt att det i år är så lågt vattenstånd i sjön att det går bra att ta upp slangarna från kanadensaren.

De senaste veckorna har vi också tillbringat mycket tid med att morgon, middag och kväll köra runt på skogsvägarna och spana ut över myrar och upp längs kalhyggen i hopp om att få se en älg som är villig att posera för några bilder.

Maken har till och med införskaffat ”einen Elchlocker”, en älglockare i form av en liten burk innehållande en brunstig älgko. Ja, inte själva kon förstås, men lätet av en. Man vickar på den med lämpliga intervaller varvid det uppstår ett slags råmande läte som ska locka till sig hugade tjurar.

Älglockare

Hittills har vi inte lyckats locka fram en endaste älg, men de håller sig väl undan, medvetna om att det just nu råder älgjaktstider. Eller så kanske vi ska reklamera ljudburken, för den låter faktiskt litet märklig. Å andra sidan har jag aldrig hört en brunstig ko, så vem är jag att ha synpunkter.

Det närmast vi kommit en älg var en död en, som låg och skramlade bak på en släpkärra när vi igår mötte en bilkaravan med jägare på väg hem efter avslutad jakt.

Nej, inga älgar men däremot ännu ett björnmöte härom eftermiddagen. Som så ofta körde vi grusvägen upp till vår myr. En väg som vi vid det här laget nästan kan köra med förbundna ögon, vilket gör att vi har tid att titta oss ordentligt omkring på bägge sidor om vägen. När vi passerade ett vackert solbelyst litet kalhygge stannade Maken plötsligt bilen, vevade ner rutan och pekade mot en stor grå mossbelupen sten i kanten av hygget.

– Ser du den där stenen? Ser den inte litet konstig ut, eller är det solljuset som gör det?

Björnen som sten

Mossbelupen sten eller björnrumpa?

Just då började “stenen” röra litet på sig och fram tonade plötsligt konturerna av en björn.

Stenen rör sig

Den här var betydligt större än den vi såg veckan innan. Vi satt båda beredda med kamerorna i knät och Maken började avfyra sin så att det lät som värsta verkanseld från någon AK4. Klart att nallen reagerade. Den vände sig om och reste sig sedan på bakbenen för att se vilka vi var och vad vi höll på med. Ingen brådska alls, verkade bara lagom nyfiken och undrande. Sedan vandrade den iväg en bit, stannade och tittade på oss igen och försvann sedan in bland buskagen.

Björnen reser sig

Undrar hur många sådana där “stenar” som vi har passerat när vi varit ute och plockat bär och svamp?

Snart dags för björnarna att hitta sig någon lämplig inkvartering för vintern och för oss att åka hem till vårt ide i norra förorten.

Visst är den söt! Påminner om barnens teddybjörnar som de fick när de var små, och den ler ju faktiskt mot oss.

Björnen närbild

 

Om en vecka vet vi svaret

Varit hemma i sta’n en vecka; Maken har arbetat medan jag tagit hand om sommarens gigantiska tvättberg och hämtat barnbarn från skola och sexårsverksamhet. Och idag ska en liten åttaåring firas innan vi återvänder till Paradiset för ytterligare några veckor.

Eftersom vi inte är hemma på valdagen passade jag igår på att utnyttja jag min demokratiska och medborgerliga rättighet (och skyldighet, som jag ser det) och förtidsröstade. Blev litet förvånad när jag blev varse alla nya småpartier som dykt upp; Feministiskt initiativ och Piratpartiet känner jag naturligtvis till, men Djurpartiet, Direktdemokraterna och Kristna värdepartiet? Aldrig hört talas om. En annan sak som slog mig var att Sverigedemokraternas valsedlar var helt blanka. Inte ett enda namn på någon av dem, vare sig till riksdag, landsting eller kommun. Måste ha blivit något fel, eller så håller de på att lägga ner. Personligen kan jag bara hoppas på det senare!

Valsedlar

 

Blev också förvånad över bristen på aktivitet och intresse bland kommunens väljare. En lördag förmiddag, när folk är lediga och ute och handlar, borde det vara full rusch på torget och politikerna i de olika valstugorna ha fullt upp med att försöka övertyga med sina argument om varför man borde lägga sin röst på just deras parti. Men ingalunda. Kanske har medborgarna tröttnat på politik och slutat att bry sig när partierna börjar likna varandra allt mer och lovar ungefär samma saker. Sossarna närmar sig sakta högerflanken och moderaterna är det nya arbetarpartiet. Vad finns det egentligen att välja emellan? Alla lovar runt men när vardagen åter infinner sig blir det förmodligen som vanligt att få vallöften kommer att infrias .

Det känns också som att det börjat gå trender i hur valstugorna ska se. Förutom de traditionella friggebodarna i trä tycks nu också containrar i stål vara på frammarsch.  I vår kommun är de populära både bland socialdemokrater och miljöpartister. Men den som får högst poäng hos mig är vänsterpartiets röda valbyrå. En enkel och helt vanlig rödmålad liten byrå med utdragna lådor som är laddade med information på tio olika språk och med lokal information dessutom på finska och arabiska. För synskadade finns inläst material samt i punktskrift. Föredömligt miljövänligt och tillgängligt för alla, oavsett om man tar sig fram på vanligt sätt eller via olika hjälpmedel.

Vänsterns valbyrå

Valstuga

 

När jag förklarade för en av de till synes sysslolösa politikerna, som försökte värva min röst, att jag redan förtidsröstat, fick jag veta att det gick att ändra på. Jag visste inte att man kan ångra sig om man känner sig osäker på att man verkligen lagt sin röst på rätt parti. Då är det bara att rösta på nytt på valdagen. Alltid lär man sig något nytt. Om vi däremot får lära oss något nytt om en vecka återstår att se.

Ingen sommar utan en auktion

Auktionsfynd 1

 

Nästan hela sommaren har gått utan ett enda auktionsbesök, det som brukar höra till våra verkliga sommarnöjen. Kanske var det värmen som avhöll oss från att i onödan ge oss ut på långa bilresor runt om i länet för att sedan sitta i timmar i gassande sol och vänta på att just den lilla prylen man siktat in sig på äntligen ska ropas ut – och som man ändå inte får.

Men så i elfte timmen, när sommaren återgått till sitt normaltillstånd, hittade vi i helgen en gårdsauktion inte alltför långt bort, i Skalet i Föne. Raden av bilar längs grusvägens dikesrenar plus en stor åker fylld av bussar, skåpbilar och släpvagnar vittnade om att vi inte skulle bli ensamma.

Trädgården var fylld av mängder med möbler med många nostalgiska igenkänningsfaktorer för oss som varit med några årtionden. Lador och bodar drog till sig gubbar i kepsar och rutiga flanellskjortor eller glipande T-tröjor över stora ölmagar som med stort intresse nagelfor traktorer, vedkapar, motorsågar och hästredskap medan kvinnorna trängdes inne i boningshuset och slet och rev i dukar, lakan och hemvävda mattor och vände och vred på kaffekoppar, skålar och tallrikar i jakt på den rätta stämpeln som skulle berätta om de höll i ett fynd eller inte.

På baksidan av huset, i skuggan av äppelträd och ståtliga tallar, hade besökarna tidigt tagit plats med stolar och kaffekorgar för att ha så bra uppsikt som möjligt när “föreställningen” drog i gång.

Auktion

Auktion 1

 

En auktions underhållningsvärde är helt avhängigt dess auktionist – har han humor, kan han skoja med publiken och vilka historier kan han berätta om föremålen. Dagens auktionist Kjell Höök, en välkänd profil i trakten och kunnig på gamla ting, är kanske inte den som underhåller så mycket med roliga historier men han är snabb och effektiv och väntar inte alltför länge med att klubba ett bud.

Auktion, väggklocka

En snål antikhandlare ropar in ett väggur från 20-talet för femtilappen.

 

Gamla burkar brukar vara efterfrågade och den som köpte de här kakaoburkarna fick slanta upp 150 kronor.

Gamla burkar brukar vara efterfrågade och den samlare som köpte de här kakaoburkarna fick slanta upp 150 kronor.

 

Koppar står inte särskilt högt i kurs just nu och den som ropade in den här vackra “kaffepettern” fick den för en billig penning. Vem vet, kanske är det en investering för framtiden. Trender kommer och går och plötsligt är kanske koppar helt rätt igen.

Auktion, kaffepanna i koppar

Auktion, kaffepanna i koppar 1

 

Mitt eget fynd blev det här vackra, och felfria, keramikfatet från Järvsö av Lars Hallstan. Jag fick syn på det under visningen där det stod litet undanskymt på ett bord och bestämde mig för att det ville jag ha om priset blev rätt, det vill säga att jag ansåg mig ha råd. Och så blev det och lycklig är jag!

Auktionsfynd

Efterlysning: glastallrikar och mexikanska glas

Den här glastallriken, eller snarare fyra stycken, köpte jag på rea på Åhléns i slutet av 70-talet. Ibland bedrar snålheten visheten, även på rea, och jag ångrade ganska snart att jag inte köpt ytterligare några. Men då var det försent. Om det är någon som kanske har några av dessa tallrikar liggande bortglömda i ett skåp och vill bli av med dem, så är jag villig att ge dem ett nytt hem, dvs köpa dem. Om inte, kanske någon ändå vet vad serien heter och var den är tillverkade.

Glastallrik

De blå glasen nedan är handblåsta mexikanska glas, inköpta på El Indio i Gamla stan på 90-talet. De är mina favoritglas, som jag använder varje dag och jag har kompletterat allt eftersom de “slitits ut” under åren. Modellerna har varierat.

Affären El Indio finns visserligen kvar men har gått från att vara återförsäljare av mexikanskt hantverk till att bli en kommersiell souveniraffär och jag har inte lyckats hitta någon som säljer glasen idag. Någon som vet, eller som har några att sälja. Samma sak gäller det gröna glaset, också det populärt på 90-talet.

 

Rally i lingonskogen

Årets sista (?) sommarvecka blev intensiv. Löpsedlarnas svarta rubriker om höstens nära förestående ankomst, stora regnmängder och sjunkande temperaturer gjorde oss lätt nervösa. Det här var ju veckan när vännerna skulle komma upp för den årliga lingonplockningen och då fick det ju inte regna.

Men både måndag och tisdag morgon vaknade vi till härliga dagar. När gästerna anlände på tisdagseftermiddagen var luften varm och skön och sjön låg helt stilla och blank. Det blev en fin kväll med nygräddade kolbullar och friterad camembert på menyn och en lång sittning utomhus medan vi diskuterade strategier och drog upp planer för morgondagens plockning.

I väntan på kolbullar

I väntan på att kolbullarna skulle bli färdiga skålade vi i bubbel för M som just fyllt år.

Efter en stadig grötfrukost morgonen därpå och med kaffetermos och äggmackor i ryggsäcken och hinkar och bärplockare i högsta hugg var vi redo för rally i lingonskogen.

Klara, färdiga, gå

När jag hade lagt ut den här bilden på Facebook kom genast kommentaren att det såg ut som PRO på utflykt. Då säger jag bara: PRO skulle inte haft en chans att hänga med i vårt tempo över stock och sten!

När samtliga hinkar och lådor till slut var fyllda hade vi fått ihop 140 liter av de finaste hälsingelingon.

Lingonplockning

Nu återstod bara rensningen, men med hjälp av grannens fiffiga rensningsmaskin, och litet vitt vin i pauserna, gick det som en dans. Själv stod jag i köket och förberedde middagen, lingongravad sik och gäddqueneller – lokalproducerat genom Makens försorg – medan jag genom köksfönstret höll ett vakande öga på arbetet utanför så att inga barr och blad missades.

PS. Recept på den gravade siken och gäddquenellerna kommer i en senare post.

Ö till Ö – hjältemod eller dumdristighet?

Vaknade i morse hes och rosslig i halsen, förmodligen orsakat av tre timmar i kall blåst vid havet igår. Inget allvarligt dock, däremot undrar jag hur sonen och hans lagkompis Rikard mår i kroppen efter gårdagens brutala utmaning i Ö till Ö-loppet.

Tävlingen, där man tävlar i par, är en simma/springa-tävling över och mellan 19 (vissa uppgifter säger 26) öar i Stockholms skärgård med start i Sandhamn och målgång på Utö. Tävlingen, som rankas som en av världens tuffaste i sitt slag, går över 7,5 mil varav 6,5 mil löpning och en mil simning.

Ö till Ö, skärgård

Vi hade åkt hem från Paradiset för att vara på plats och heja. Maken, som hade ett möte han måste närvara vid på kvällen, insåg dock till sist att han inte skulle hinna hem i tid utan var tvungen att stanna hemma. Det blev istället Exmaken och jag som bildade välkomstkommitté med applåder och hurtiga tillrop som ”Nu är det bara tre kilometer kvar”, eller ”Ölen väntar” när de tävlande efter den sista simturen allt eftersom steg iland vid Krokarna på Utös norra udde.

Ö till Ö, upp på andra sidan_redigerad-1

Stilstudie

Tävlingens upplägg gör att den inte har någon publik att tala om. Kanske någon enstaka öbo tittar ut ur sin stuga och ropar något uppmuntrande, men i övrigt är man ensam med sin lagkamrat och övriga medtävlanden. Enda stället man egentligen kan få sig en titt på dessa extrematleter är just här på Utös norra udde, men jag kan inte påstå att något publikrekord slogs den här kvällen. Vi var några frusna anhöriga som i tre timmar trotsade regnet och med hjälp av åkarbrasor försökte hålla värmen i den allt mer tilltagande vinden. Tre timmar! Men vad var det mot de tävlandes 8,5 till 14,5 timmar i och upp ur 14-15-gradigt vatten och mil efter mil på grusvägar, genom skog och över skrovliga, hala berghällar.

Precis som i Vasaloppet dras repet vid särskilda tidsstationer och har man inte hunnit dit inom den uppsatta tiden tas man av banan. Grabbarna själva menade att den kritiska punkten skulle bli tidskontrollen vid södra Ornö. Skulle de hinna fram dit i tid till kl 18? Och skulle vi kanske få stå där och vänta och frysa förgäves?

Jag kunde följa deras lag via mobilen och när klockan blev halv sex började det kännas litet oroligt. Åtta minuter över halv hade fortfarande ingen passering av södra Ornö tickat in. Var höll de hus, varför kom de aldrig, hade det hänt något och hade Rikards stukade fot inte hållit för ansträngningen? Jag önskade att jag hade kunnat fråga något av de lag som ett efter ett steg i land på Utö om de visste något om lag 62, hur långt de hade kommit och hur det gick för dem.

Så äntligen kl 17.40 kom beskedet. Hurra! De hade klarat det och passerat sista repet med tjugo minuter tillgodo. Nu var det bara att fortsätta vänta och fokusera på ön cirka hundra meter bort på andra sidan sundet. Försöka se om det var våra killar som skymtade mellan tallarna, som snubblade utför för berget och som åkte kana ner i vattnet. Det var inte lätt att veta eftersom alla såg ungefär likadana ut i sina svarta våtdräkter, simglasögon och orangea västar och badmössor.

Under den kommande en och en halv timmen följde en inte särskilt omväxlande replikväxling mellan den lätt exalterade fadern och den tålmodigt väntande och svarande modern:

Är det där Jocke?
– Nej, han är för kort
– Han som är sist i backen, är inte det Rikard?
– Nej, för lång.
Dom som kommer där då?
– Nej, ser ut som dom har skägg.
– Nu tror jag att dom kommer.
– Det är ju ett damlag ser du väl!
– Men det där måste väl ändå vara Jocke, va?
– Nej, fel färg på paddlarna (det är tillåtet med handpaddlar som simhjälpmedel), Jockes är blå.

Så där fortgick gissningarna tills plötsligt två ”grodmän” stod framför oss och sa ”Hej, vi är här nu”.  Den ena hög som ett hus av adrenalin och endorfiner, den andra mer dämpad på grund av utmattning. De hade klarat det, vilka hjältar!

Ö till Ö, J & R

We did it!

Nu var det bara tre kilometer kvar till själva målgången vid Utö Värdshus efter en dag som började på riktigt klockan sex på morgonen och nu 13,5 timmar senare och 5,5 5 timmar (rätt ska vara rätt) efter att segrarna gått i mål äntligen var över. Där väntade välbehövlig påfyllning av både vätska och mat.

Efter en Cola och en mugg med mammas varma choklad samt några smörgåsar återvände litet av energin och de kunde glädjas åt sina välförtjänta medaljer.  Jag säger det igen, HJÄLTAR!

Man kan naturligtvis undra vad det är som driver någon att frivilligt utsätta sig för liknande kraftprov och bedrifter. Är det människor som har en gen för mycket av något slag, eller kanske saknar en viktig gen? Hjältar eller bara dumdristiga, det kan man säkert ha olika uppfattningar om. Men oavsett vilket, en bedrift är det att genomföra en sådan här tävling och kanske behöver man vara både litet dumdristig och litet hjältemodig för att klara av det. Well done guys!

Hösten kommer vare sig vi vill eller inte

Det har varit en fin sommar även om det för min smak varit alltför få riktigt ljumma sommarkvällar. Så fort solen försvunnit bakom trädtopparna har det blivit kyligt och det har inte blivit särskilt många middagar som serverats på verandan. Men för bären måste väderleken den här sommaren varit perfekt sammansatt. Har aldrig upplevt ett bättre bärår under min tid i Paradiset. Hjortron av rent kunglig storlek, hallon likaså utan en mask eller grå kant så långt ögat nått, blåbär i massor och nu lingon, röda och plockmogna.  Det bästa året på hundra år enligt lokalbefolkningen, hur någon nu kan veta det. Han eller hon måste i så fall vara ungefär 107 år…

Efter ett par veckor med riktigt kalasväder – och äntligen med middagar på verandan! – känns det ändå som hösten obevekligen är på väg. Björnjakten har börjat men är förhoppningsvis snart slut eftersom kvoten 37 björnar snart är nådd, luften börjar bli klarare och dimman ligger mjölkvit över sjön på morgnarna. Det tar långt in på förmiddagen innan solen bryter igenom och den lättar så att Maken kan åka ut och plocka upp näten.

Gula löv singlar mot marken och fåglarna börjar samla ihop sig för den långa flygturen söderut. Och om mindre än fyra månader är det jul. Hemska tanke! Jag är ingen höstmänniska, även om det kan bli många vackra och färgsprakande dagar än, och ser inte fram emot mörkret.

Kanske var gårdagens morgondopp också det sista för sommaren. Vattentemperaturen, 17 grader, går an men det är inte skönt att kliva upp när det är 11 i luften.

IMorgondopp 2

Men det finns fortfarande mycket som ligger framför oss och som vi ser fram emot. Den traditionsenliga lingonplockarhelgen med goda vänner, trattkantarellerna liksom nyponen och slånbären, om vi hinner hem innan det är för sent.

Söndagsutflykt till Glada Hudik

När jag öppnar garderobsdörren här på landet kan jag bara konstatera att jag återigen tagit med alldeles för mycket kläder. Blusar, skjortor och byxor i olika färger hänger oanvända liksom travarna med T-shirts. Jag har lodat omkring i samma kläder hela sommaren och växlat mellan två ombyten. När det ena hänger på tork kommer det andra på. Maken har ju sina blåkläder som han jobbar i och när han kommer hem och hoppat i sjön och sköljt av sig kommer den rutiga flanellskjortan och vandringsbyxorna på. Egentligen en ganska skön tillvaro att kunna gå här i skogen och inte behöva tänka alls på hur man ser ut.

Men igår blev det en tillfällig ändring på detta. Finblusen och snygga skjortan åkte på, litet rött på tånaglarna innan fötterna pressades ihop i de vita remskorna. Barnbarnet Jack, 3 år, som vi haft hos oss under en härlig och intensiv vecka hade hämtats av sin mamma och Maken och jag hade bestämt oss för en utflykt till Glada Hudik. Kanske göra några sista minuten-fynd bland det som fanns kvar av sommarrean och sedan en god middag på Tjusiga Restaurangen som vi upptäckte förra sommaren. Och då gällde det ju att vara i presentabelt skick!

Som stockholmare är vi ju vana vid att affärer är öppna nästan 24/7, så visst blev vi litet besvikna när vi upptäckte att allt var stängt. Sedan mindes vi att vi faktiskt upplevde precis samma sak förra sommaren. Samtidigt är det ganska välgörande att man i Hälsinglands ”huvudstad” ändå ¨har modet att ”helga vilodagen”. RESPEKT!

Vad som däremot smärtade mer var att även den tjusiga restaurangen hade stängt på söndagar. Fast vi blev egentligen inte förvånade, för detta är något som händer oss hela tiden. Nio gånger av tio, när vi bestämmer oss för att följa uppmaningen på någon av alla lockande skyltar, stora som små, längs vägarna om att besöka det ”trevliga värdshuset vid den idylliska lilla sjön med den goda maten – och ÖPPET alla dagar”, visar det sig att just den dagen vi kommer är det stängt; stängt för renovering, stängt för allmänheten på grund av konferens”, stängt på grund av översvämning i köket, stängt på grund av sjukdom eller någon annan otrolig anledning. Så vi blev som sagt inte förvånade.

Men solen sken, det var varmt och skönt och vi befann oss vid havet så vi satte oss i bilen igen och styrde kosan norrut mot Mellanfjärden. En mysig liten fiskehamn med sommarteater i ett gammalt sjömagasin och så Sjömärket, en härlig, luftig restaurang byggd på bryggan.

Vi fick ett bord med utsikt över fiskebåtar och pittoreska sjöbodar och en kall öl till Maken i väntan på maten.

Som sig bör på en restaurang vid havet handlade det mesta på menyn om fisk i olika former och vårt val föll på en skärgårdstallrik med tre sorters olika strömmingsinläggningar, sill, gravad lax, rökt sik och ägghalva med räkor.

Sjömärket, skärgårdstallrik

Vi åt och njöt av både mat och utsikt ända tills några ytterst välbekanta, men mindre behagliga, dofter började sväva över våra tallrikar, dofter som vi upplevt ett antal gånger under den gångna veckan. Man skulle kunna tro att någon beställt surströmming vid bordet bakom, men där satt bara en liten tvååring och väntade på sin mamma, som tog mycket god tid på sig att med hämta skötväskan i bilen medan mormor och morfar log generat.

Efter kaffe och en bit av husets hemgjorda chokladtryffel gick återfärden hem på slingriga småvägar genom en sensommarvacker hälsingebygd.

Sjömärket, dessert

 

Hur mycket kan man surfa på 10 GB?

Varje sommar brukar jag köpa 30 dagars surf med mobilt bredband från Telia för att kunna arbeta på distans under tiden vi bor på landet. Ibland har det varit kampanjpriser där man fått surfa två månader till priset av en, ibland har jag fått fylla på med ytterligare 30 dagar.

När det i början av juni i år var dags för sommarens kontantsurf visade det sig att Telia tagit bort möjligheten till månadssurf, kvar finns nu  bara dygns-, vecko- eller halvårssurf att välja mellan, det senare på 5 eller 10 GB. Det som gäller är att när mängden GB är förbrukad, då spelar det ingen roll om det fortfarande finns tid kvar på de sex månaderna. Trots att jag kände mig litet lurad av Telia bestämde jag mig ändå för att satsa stort, det vill säga på det dyraste alternativet, sex månader och 10 GB.

Kopplade in det mobila bredbandet i början av juni, den 13 augusti plingade det plötsligt till i datorn och det kom ett meddelande att surfperioden var slut. Efter endast två och en halv månad! Jag såg förmodligen ut som en fågelholk och undrar bara: Hur mycket ska man egentligen kunna surfa på 10 GB? Hoppas någon kan berätta för en teknisk analfabet hur mycket 10 GB är i det här sammanhanget och om det är rimligt att det förbrukas på så relativt kort tid. Mitt jobb består i att publicera text (cirka fem internettimmar i veckan), i övrigt inte särskilt mycket surfande.

Inte nog med att förtroendet för Telia fick sig en liten törn på grund av ovanstående. Som lök på laxen drabbades vårt område (i norra Hälsingland) i samma veva av stora driftstörningar i Telias nät när det gällde fast och mobil telefoni samt bredband. För egen del handlade det om tre dygn när det inte gick att komma ut på nätet.

Telia_redigerad-1

En vanlig syn varje gång jag försökte logga in

Under det sista dygnet slogs dessutom all telefoni ut helt liksom samtliga trygghetslarm inom kommunen och det gick inte heller att ringa 112. Behövde man larma fick man bege sig till närmaste brandstation (som för oss ligger 3 mil bort) och trycka på en knapp! Och även om det är lätt att skratta åt den farsartade förklaring som Telia gav till varför det tog så lång tid att åtgärda felet, var det inte fullt lika skrattretande när man satt där med tidspress och inte kunde jobba.

Orsaken var ett strömavbrott i den lokala Teliastationen i Ljusdal och varför det reservsystem, som ska gå igång när sådant här händer, inte startade hade Telia inte någon riktig förklaring till. Eftersom Telia inte heller kunde ringa från sitt eget nät tog det också tid innan man lyckades få tag på en tekniker som kunde fixa problemet. Han kom dock till slut och tog sig in i el-centralen med hjälp av ett passerkort, men eftersom det var kolsvart där inne var han tvungen att gå ut igen för att hämta en ficklampa. Tillbaka med lampan fann han sig själv utelåst, dörren gick inte att öppna med vare sig passerkort eller nycklar. Securitas tillkallades från Hudiksvall (6 mil bort) men när de till slut kom fungerade inte heller deras nycklar. Det slutade med att räddningstjänsten till slut ryckte ut och bröt upp den låsta dörren, varefter felet tydligen kunde lagas på nolltid.

Ett tips för framtiden, Telia, kan kanske vara att utrusta personal, reparatörer och support med ett telefonabonnemang hos någon av konkurrenterna. Själv kunde jag ringa med mitt Tele2-abonnemang medan Makens Telia-dito var död.

Kommunalrådet i Ljusdal har nu lovat att själv se till att den här historien kommer att tas upp på nästa kommunstyrelsemöte. Heja!

PS Något skadestånd till drabbade abonnenter kommer inte att utgå från Telia. För det krävs att driftstoppet varat under minst fem dagar.