För några dagar sedan råkade jag av misstag publicera ett något förvirrat och ofärdigt utkast till detta inlägg genom att trycka på “publicera” istället för “förhandsvisning”. Jag lyckades snabbt avpublicera det, men till er som ändå hann läsa det vill jag bara säga att här kommer slutprodukten och TACK för att ni inte skrivit några tråkiga kommentarer. Och TACK för de vänliga!
Våren är annorlunda i år. En tyst och stilla vår. Någon har tryckt på pausknappen och det känns som världen är satt på vänt. Om ungefär en månad var det tänkt att portarna till landets alla gymnasieskolor skulle slås upp och årets studenter, glada och förväntansfulla i sina nya fina kläder och med den vita mössan på huvudet, skulle springa ut för att tas emot av föräldrar och vänner på skolgården medan “Sjung om studentens lyckliga dag” går på repeat i olika tonarter.
Men någon har tryckt på STOPP och många av de festligheter som hör till just den här dagen har nu i olika grad ställts in. Inga utspring, inga lövade lastbilsflak, inga “öppet hus”-mottagningar där kamratgängen väller in och ut och i euforiskt (champagne)rus kastar sig om halsen på både gammal och ung. Och inga studentbaler.
Förväntningarna och glädjen inför den här dagen liksom det nya liv som nu väntar, “den ljusnande framtid” som sägs vara deras, har för många hastigt förbytts i besvikelse och krossade drömmar. Det inställda högskoleprovet, som kanske skulle ha fixat antagningen till drömutbildningen. Löften om sommarjobb som plötsligt dragits tillbaka. Den emotsedda utlandsresan som nu kanske inte kan bli av. Eller kommer allt att hinna ordna sig under maj månad? Kommer det trots allt att bli som det var tänkt? Ingen som vet. Right now, it’s all about the virus…
Ja, det känns som det är mycket coronavirus som tumlar runt i luften nu. Inte bara virvlar runt, det tar sig också in överallt, både i massmedia och sociala medier samtidigt som det obarmhärtigt och utan urskiljning smittar både människor och världsekonomin. Plötsligt är det tyst om båtflyktingar och kaoset i syriska flyktingläger, och på tidningarnas insändarsidor hörs inte längre upprörda röster om våra invandrare, skottlossningar och gängkriminalitet. It’s all ’bout that virus!
Dess framfart världen över anges i siffror, staplar och diagram som uppdateras timme för timme, dag efter dag och land för land. Antalet smittade, insjuknade, de som vårdas på intensiven samt avlidna blir en pinne i statistiken, men kvar finns oron, smärtan, sorgen och ångesten hos alla de som på olika sätt har drabbats.
Kanske skulle lite av den värsta rädslan för viruset dämpas något om den dagliga presskonferensen kunde avslutas på samma sätt som den började, fast tvärt om. Nu med lite hoppingivande information om hur många som faktiskt tillfrisknat det senaste dygnet, hur många som fått lämna intensivvårdsavdelningarna och hur många intensivvårdsplatser/respiratorer som blivit lediga (för alla som oroar sig för att det inte ska finnas hjälp att få om de själva skulle bli allvarligt sjuka).
Det är också märkligt hur vissa ord för evigt tycks bli förknippade med särskilt omvälvande händelser, kriser och katastrofer. I samband med Estonias förlisning en stormig natt i september 1994 fick vi dyrt erfara vad ett trasigt bogvisir i kombination med hårt väder kan orsaka.
Och allvarligt, hur många hade ens hört ordet tsunami innan en jättevåg till följd av en jordbävning rullade in över delar av Sydostasien julen 2004. Inte många gissar jag, åtminstone inte bland de som inte redan jobbade med någon form av geovetenskap.
I spåren av den nu pågående pandemin har vi de senaste veckorna kunnat berika vårt ordförråd med ytterligare ett. Ett ord som i början fick många reportrar och nyhetsuppläsare att snubbla och ta om både två och tre gånger innan alla sju vokalerna hamnade på rätt plats när det varit dags att presentera eller hänvisa till Anders Tegnell. STATSEPIDEMIOLOG Anders Tegnell. Mannen på Folkhälsomyndigheten som både aktas och slaktas efter varje presskonferens, och med en titel som nog få hört talas om innan “corona” var på allas våra läppar.
Själva har Maken och jag valt att inta ett slags halvisoleringsläge. Till synes friska, åtminstone utan några som helst symtom, spritar och tvättar vi våra händer så att huden håller på att flagna av, håller påbjuden social distans på minst två meter och smyger som brottslingar i skydd av mörkret ut en gång i veckan strax före stängningsdags för att göra våra matinköp. I övrigt är det naturen som för tillfället fått axla rollen som ställföreträdare för mycket av det vi just nu varken bör eller kan göra.
I NATUREN finns det gott om schyssta “matställen” där man inte behöver trängas eller stå i kö för att få ett bord. Det är bara att slå sig ner där det passar. Här finns inte heller några skyltar om förbud att äta medhavd matsäck.
I NATUREN behöver vi inte betala dyrt för att lyssna på dagliga konserter, och här finns något för de flesta musiksmaker. Melodiska improvisationer som när koltrastens ljusa flöjtande blandas med bofinkens och rödhakens mörkare, kraftfulla sång; eller aggressivt och öronbedövande när tranor, sångsvanar och gäss, naturens egna hårdrockare, jammar loss. Smeksam och bombastisk passion i skön blandning. Saven stiger och livet leker, här syns ingen oro för ett litet virus som avbildat mest påminner om en mina från andra världskriget och som just därför borde signalera fara på långt mindre än två meters avstånd.
I NATUREN och vid havet kan själen få ro.
Angarns naturreservat i Vallentuna är vår hemmaplan där vi spenderat mycket tid de senaste veckorna. Men vi har också upptäckt helt nya ställen och återvänt till platser där vi varit tidigare.
Här är några av de upplevelser och vårtecken vi kunnat njuta av under våra karantänveckor.
Klicka på bilderna för att se dem i större format.
En tidig, frostnupen morgon i mitten av mars och sjön är på sina ställen täckt av nattgammal is. Grågässen har anlänt, det är trångt i luftrummet och vi bjuds på spektakulära flyguppvisningar.
Love is in the air… Skäggdoppingarna sköter sitt kärleksliv diskret bakom ett glest draperi av vass, medan det kärlekskranka tornfalksparet tycks helt utan blygsel.
Och vad gäller de sistnämnda ruvas det nu för fullt i denna något annorlunda holk som sitter uppspikad på en elstolpe. Med lite tur kan vi kanske i slutet av maj få se några små tornfalksungar titta ut genom gluggen.
Stora skaror av migranter har vällt in i över våra gränser den senaste månaden, och mycket efterlängtade tar vi emot dem med öppna hjärtan och armar. Många av dem är vadare av olika slag som strandpipare, snäppor, grönbenor och brushanar.
Brushanarna är fåglar där ingen är den andra lik. När de spelar blåser de upp sig till komisk oigenkännlighet, vilket får mig att tänka på någon av Molières teaterfigurer med plymer, krås och spetsbyxor. Lite svårt att föreställa sig kanske, när man som här ser normalversionen av dem. Honorna heter förresten brushonor.
Fortfarande breder mattor av blåsippor, vitsippor och backsippor ut sig i skogsbackar och hagar. Men snart har de blommat över och då står gullvivor, liljekonvaljer, hägg och syren beredda att ta över.
Just nu kläcks grågässens ungar på löpande band och de växer i en rasande fart. Nästan som att de fördubblar sin storlek från en dag till en annan.
Här kunde det ha slutat illa när pappa Grågås höll på att kraschlanda rakt in i sin lilla familj.
Under en promenad längs Roslagsleden i helgen inträffade en lätt pulshöjande upplevelse. Plötsligt stod han bara där, högt uppe på bergskammen, med de solfjäderformade stjärtfjädrarna uppfällda – den lätt spelgalne tjädertuppen som så många skrivit om och delat bilder på i olika sociala medier de senaste dagarna – nu avslöjad genom sitt kluckande spelläte. Som en modell på catwalken spatserade han stolt med högburet huvud fram och tillbaka över berget.
Kanske var det ljudet från våra kameror som skrämde honom för plötsligt var han försvunnen. Men bara för att några sekunder senare ljudlöst dyka upp precis framför oss med bara en liten gran, modell mindre julgran, som skydd emellan. Det var då pulsen steg och det blev drag under galoscherna. Bättre fly än illa fäkta!