Finkexpressen, avgång 14.23

Ska man verkligen hålla på och mata sina småfåglar på sommaren, när det ändå finns gott om mat i naturen? Nej, det kanske man inte ska, men vi gör det i alla fall, för det är så himla trevligt att ha dem nära inpå knuten.

Här samsas – nåja, för det mesta i alla fall – stora skaror av grönfinkar och bofinkar med fyra busiga ekorrar och tre skränande nötskrikor (sex, när maten tagit slut vid grannens matning) nötväckor, en hackspett samt några talltitor och svartmesar. En och annan talgoxe har dykt upp ibland, annars har de av någon anledning mest lyst med sin frånvaro. Kanske har de inte tyckt att det varit mödan värd att behöva sitta i kö i väntan på en ledig sittplats vid något av rören med solrosfrön. Och har de någon gång väl kommit till, ja, då har maten oftast varit slut. Det är som att det inte finns någon botten i de små liven och det känns som att de bildligt talat äter oss ur huset. Men det är det värt.

Jag har min datorplats framför fönstret som vetter ut mot matningen, och att emellanåt lyfta blicken från datorskärmen och följa ekorrarna som jagar varandra i en ringdans upp och ner längs tallstammarna eller se hur de bulliga fågelungarna, som är dubbelt så stora som sina utmärglade föräldrar och både kan flyga och äta själva, ändå envisas med att bli matade, är som att gå in och ut ur en never ending naturfilm.

 

I början av september brukar det vara dags för nästa stora grupp att ansluta, men när första tåget norrifrån anlände i år var det bara en passagerare som steg av vid Aspviken södra. En ensamkommande bergfink, som de första dagarna mest höll sig i bakgrunden och nöjde sig med smulorna som hamnade på backen.

Lite avvaktande satt den i sin gran och betraktade de kaxiga grönfinkarna, som verkligen uppträdde som om de ägde stället. De skuffades och kivades om maten så den skvätte vida kring och hoppade och flaxade med vingarna i olika positioner, vissa något mer elegant än andra, ungefär som om de vore en skock elever från Balettakademin på turné för att visa upp alla piruetter de lärt sig.

Och för en ensam bergfink var det inte helt lätt att försöka slå sig in i gemenskapen kring matbordet.


Ett par dagar senare anlände så resten av bergfinkskompisarna. Och plötsligt de var många, väldigt många, och en utmaning för grönfinkarna att ta sig an. Efter lite sedvanligt gruff hade de stora gängen ändå delat upp territoriet mellan sig; grönfinkarna höll sig mestadels till rören med fröerna i, bergfinkarna tog hand om det som låg på backen och bofinkarna flög tur och retur där emellan.

 

Så en dag i förra veckan var matningen plötsligt helt tom. Utrymd. Inte en endaste fågel eller ekorre så långt ögat nådde.

– Jag undrar om sparvhöken har varit på besök, sa jag när Maken en stund senare kom in. Alla fåglar är borta, ekorrarna likaså. Bara så där. Gone, weg, partis, helt utan förvarning.

– Tyckte jag såg dom borta vid Aspviken södra nyss. Tror dom väntade på Finkexpressen, som skulle avgå 14.23 för vidare färd söderut.

– Klart dom var tvungna att ta tåget. Så mycket som dom har ätit den här sommaren var dom väl alldeles för baktunga för att kunna flyga själva, muttrade jag lite surt. Men dom kunde väl ändå ha sagt tack och hej och inte bara dra så där. Dom har ju faktiskt ätit gratis på den här restaurangen i fyra månader nu.

Nästa gång jag tittade ut genom fönstret var alla sittplatser i restaurangen upptagna igen. Det var talgoxarna som nu äntligen såg sin chans. Och på backen nedanför struttade två akterseglade bergfinkar omkring.

Advertisements

20 thoughts on “Finkexpressen, avgång 14.23

  1. Vilket fint inlägg Meggie! Bilden på Bergfinken är bara så super duper vacker 🙂 och snacka om vilken bästa plats du har framför din dator…du lyfter blicken och kan spana i alla gulliga ekorrar och alla andra gratis ätande småfåglar 😀

    • Tack Ilse-Marie! De är så roliga att titta på, både fåglarna och ekorrarna, att det ibland är svårt att slita sig från fönstret. Numera är det så att de knappt kan vänta när Roffe kommer för att fylla på med mat, utan några av de djärvaste börjar äta direkt ur fröhinkarna. 🙂

  2. Hahahahaha! Jag säger som du, det kunde varit min matning du beskrivit. 😀 Just de där grönfinksgängen som beter sig som om de äger stället och blänger bort minsta talgoxe som vågar sig nära. Och så plötsligt – alla puts väck. I ett par dagar. Innan det plötsligt är fullbelagt igen. Och aldrig är det någon som tackar heller. På en månad har vi – de – nog gjort av med 20 kg fröblandning. När det varit i snitt 15 plusgrader. Inte särskilt kallt alltså. Jäkla lata fåglar. Men härliga att titta på. Och det är väl det de vet. 🙂

    • Det är verkligen inte gratis att ha “husdjur”, och ni som inte bara har fåglarna att försörja utan även en katt. 🙂 Ett dyrt nöje men som vi inte vill vara utan.
      Hoppas nu bara att vintern inte blir alltför sträng för de som är kvar, så att de klarar matfrågan på egen hand. 🙂

  3. Härligt med småfåglar, hoppas att de hittar goda matställen när de inte har sina ordinarie matleverantörer på plats under vinterhalvåret. Lita på att de kommer tillbaka när ni visar er igen💞
    Naturen är den bästa inspiratören.
    Även stadsbebyggelse har sin natur, där det finns mkt att uppleva. Lycka till👌

  4. Wow så kul att kunna se så många fåglar samtidigt alldeles utanför husknuten. Jag tror dock att jag såg en samling fåglar jag inte ville se ännu häromdagen. Sidensvansarna såg ut att slå sig ner i en rönn. Hmmm det brukar betyda kallare väder på ingång.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.