Point of no return

Vi har nu passerat ‘point of no return’ och är, vare sig vi vill det eller inte, så sakta på väg mot mörkret igen.

Midsommar, denna mytomspunna och magiska helg ligger redan två veckor bakom oss. Så efterlängtad och med så många förhoppningar och förväntningar knutna till sig, som dessvärre ofta kommer på skam tack vare onådiga vädergudar, och så vips, utan att vi vet ordet av är allt över.

Tiden går fort när man har roligt sägs det, och roligt har vi haft under de här två veckorna med barn, barnbarn och katt på besök. Samtidigt är det en utmaning att härbärgera tio personer på fyrtio kvadratmeter. Mat tre, fyra gånger om dagen, där en tror sig vara ‘lätt’ glutenintolerant, en annan laktosintolerant och en tredje bara äter makaroner och Salami Milano. Kanske inte så konstigt då om man själv blir lite intolerant emellanåt. Och så disken på det, men där har sönerna och Maken varit mina fantastiska ‘diskmaskiner’. Och kanske har de under tiden vid diskbaljan hunnit blivit lite mindre stressade och fått ett bättre immunförsvar. Läst nämligen att det är just det som händer när man skippar diskmaskinen och istället diskar för hand. Hur som helst, en stor eloge till mina tre hjältar.

Det här med sängplatser är inte heller alldeles enkelt. Något år har det tältats, ibland har Maken och jag hyrt in oss på ett par sängar hos en granne. Den här gången löste det sig enkelt, eftersom yngste sonen kom med stor och rymlig husbil. Men det är väl det här som är lite av tjusningen med att vara på landet, man vet aldrig riktigt vad som kommer att hända och hur det ska sluta, men någonstans längs vägen brukar det mesta ändå lösa sig.

Midsommarafton inleddes i strålande sol, vilket var tvärt emot vad alla väderprofeter förutspått, men vad gör det när det är fel åt rätt håll så att säga.

Men säg den lycka som varar beständigt. Barnbarnen hann precis fixa en majstång i miniformat, innan det började blåsa upp och mulna på. Vinden låg på rakt in mot verandan, regnet hängde i luften och termometern visade blygsamma 10 grader. Drömmen om den skira, blommiga sommarklänningen fick raskt ersättas med en bylsig vinterjacka och istället för blomsterkransar i håret blev det mössor på.

Men äta utomhus skulle vi. Det SKA man göra på midsommarafton, oavsett vädergudens åsikt om detta. Ett par svenska flaggor som legat overksamma, sedan en mindre tromb några midsomrar tidigare dragit in över sjön och knäckt vår flaggstång på mitten, fick nu träda i tjänst igen och tjäna som vindskydd. Sedan var det bara att hugga in. Även om vi inte kunde säga att ”vi hade i alla fall tur med vädret” tycktes alla vara ense om att ”mat och dryck var det  i alla fall inget fel på”.

Kusinerna har alltid roligt när de träffas. Det har skrattats och lekts, byggts hinderbanor runt tomten och spelats spel om kvällarna där även vi vuxna varit med. Och blev det någon gång långtråkigt hade de ju alltid sina telefoner med någon ny Youtube-film eller spel att samlas runt!

Men mest har det badats. Och badats. Och badats. Ofta har vi åkt till den närbelägna campingen, där en enkel variant av rutschkana brukar vara det som lockar. Och när det var sängdags och barnen gick ut för att borsta tänderna, hittade man dem istället alltid nere vid stranden för ännu ett sista dopp. Spelade ingen roll att det var 11 grader i luften och fjorton i vattnet och att regnet vräkte ner. Blött som blött.

De sista dagarna var vi ensamma med två av barnbarnen som då fick testa på att fiska på riktigt. Maken, som nog hade tänkt sig att fiska han också, hade istället fullt sjå att ta av fisken och maska på krokarna efter varje nytt napp. När de kom tillbaka till bryggan hade de tio fina matabborrar med sig, alla mindre fiskar hade fått gå tillbaka ner i sjön. Den dagen blev det rökt abborre till lunch och allt som var kvar efter den måltiden var bara skinn och ben.

Vår minsta båt har länge legat på land i väntan på att barnbarnen skulle visa intresse av att vilja lära sig ro. Och nu var det dags. Båten sattes i sjön och barnen turades om att ta sina första trevande årtag, medan Maken höll sig i närheten med sin båt, om utifall att… De kom snabbt underfund med tekniken, både att ro framåt och att hamna, det vill säga backa med båten, och hur man fick den att svänga genom att ro med ena åran samtidigt som man backade med den andra. Så fort de hade knäckt roddkoden var det svårt att få dem att vilja göra något annat än att ro.

Naturligtvis måste även Miss Molly få vara med på ett hörn i detta inlägg. Förortskatten som för första gången fick uppleva livet på landet och nästan blev schizofren på kuppen. Alla skogsmöss som prasslade över allt och domherrarna och ekorrarna som satt utom räckhåll i träden och skrattade åt henne. Men skrattar bäst som skrattar sist, och det dröjde inte länge innan en av domherrarna fick plikta med sitt liv. Då insåg Maken att det nog var bäst att plocka ner fågelmatarna så länge Molly var kvar.

Även om det ligger i kattens natur att jaga gav det inte några pluspoäng att ge sig på våra fåglar. Däremot blev hon snabbt en hejare på att ta möss och för det jobbet har hon fått många guldstjärnor. Kvarlevorna efter 12 möss ligger nu ceremoniellt begravda enligt konstens alla regler i resterna av den överblivna planteringsjorden.

 

Nu har alla rest hem, fågelmatarna är tillbaka på sina platser, lugnet har lagt sig över Aspviken och allt är som vanligt igen. Det vill säga det blåser och mellan vindbyarna ömsom sol och ömsom regn.

Annonser

9 thoughts on “Point of no return

  1. Vilka underbara bilder Meggie! och vilken härlig historia du berättar….haha jag gillar det med att ni ska äta ute oavsett väder och vind 😀
    Jag säger som jag har sagt till dig tidigare…du skriver så fint så det är precis som om jag skulle vara där och uppleva hela historien 🙂

  2. Härliga minnen att ha med sig in i ”vinterhalvåret”.
    Har också tänkt på att ibland så känns årets ”kallare” månader som förberedelse eller efterarbete till 2-3 intensiva sommarmånader. Månader som man vill ska kännas som år🤗
    Ha en fortsatt skön tid i ert Paradis!

    • Tack Anna! Precis som du skrev i ditt inlägg blir de här inläggen med text och bilder lite som dagboksanteckningar att kunna gå tillbaka till, ibland bara för att kolla att man minns rätt. De intensiva sommarmånaderna väntar vi dock fortfarande på. 9 grader och regn idag, och regnar det inte blåser det halv storm mest hela tiden. Hela bärsäsongen, om det nu blir någon, är minst 10, 14 dagar sen. 🙂
      Kram

  3. Vilket härligt liv för barnbarnen med bad och båt mm! Kul med husbilen. OCH impad av Molly med de 12 mössen🖒🖒. OCH impad av all matlagning som du fixar. 🖒Härlig berättelse Maggan!!
    Och vad telefonskriften anbelangar (ditt svar tidigare) har märkt att telefonen gör en hel del felaktiga särskrivningar som man måste rätta själv🤔

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s