Höga Kusten Swimrun 2016 – en åskådares upplevelser

En lördag i juli i Örnsköldsvik. Förmodligen en helt vanlig lördag för de flesta som bor i den lilla ångermanländska Foppa-staden, men för några, så där ett par, trehundra varav de flesta utsocknes ifrån, är det däremot en alldeles speciell dag. Dagen då Höga Kusten Swimrun ska avgöras. En tävling där deltagarna simmar och springer mellan och över öarna i kustbandet utanför stan, knappt 7 km simning och cirka 30 km löpning. Inte landets längsta swimrun-tävling, men enligt många den mest krävande och utmanande med slitsamma simningar i djuphavsvågor och tuffa klättringar, ibland uppför i stort sett lodräta bergssidor.

Örnsköldsviksfjärden utanför Gullviks bad- och campingplats ligger lugn den här förmiddagen och solen glittrar i de små krusningar som drar över ytan. Perfekta tävlingsförhållanden med andra ord.

Det återstår ännu tjugo minuter till start och inne i omklädningstältet råder febril aktivitet. En sista genomgång av utrustningen. Säkerhetslina – check. Badmössa – check. Simglasögonen? Var är simglasögonen?

Några har ännu inte fått på sig sina dräkter och tuben med vaselin går från hand till hand för att smörja in där dräktens kanter eventuellt kan orsaka skavsår. Vid ett bord en bit bort ringlar en kö av svarta våtdräkter. Framför den, vid varsin symaskin, sitter två tjejer och syr in sidorna på nummerlappsvästarna så nål och tråd glöder. Ingen vill ju bli sinkad i vattnet eller spåret och tappa energi och fart på grund av fladdrande tygstycken.

Höga kusten förberedelser 1

 

Sonen, som tillsammans med sin kompis utgör ett av lagen, har den senaste veckan levt i en egen bubbla, när det gäller förberedelserna. Tester har gjorts och kvalfyllda beslut tagits. Som valet av skor till exempel; ska man ha litet tyngre löparskor som är bättre i spåret, eller tunna barfotaskor / tåskor som är lätta att simma med, men som kan bli ett problem under de längre löpsträckorna.

Och så är det det där med dolmen, ett flythjälpmedel i skumgummi som placeras mellan benen under simningen så att ben och underkropp inte sjunker ner för djupt i vattnet.

Simträningen mellan vår brygga och grannens fyr har filmats otaliga gånger den här veckan. Framifrån, bakifrån och från sidan och med alla tänkbara kombinationer av dolme / utan dolme och barfotaskor kontra löparskor. Filmerna har sedan noggrant analyserats ruta för ruta. Ligger rumpan tillräckligt högt i vattnet? Och hur ser det ut med ben och fötter, håller de sig flytande eller sjunker de ner, och så fall hur mycket?

Ja, det finns mycket att brottas med där, när det gäller hydrodynamik och simning, och det handlar hela tiden om att väga fördelar mot nackdelar. Till slut har han ändå bestämt sig. Dolme och tåskor, trots att dolmen måste bäras med även under löpningarna, antingen fästad på ena låret eller bak i ryggslutet. Och så en reservplan där mamma ingår. Hon förväntas nämligen ta sig till lämpligt ställe där de sista långa löpsträckorna tar vid och stå beredd med de vanliga löparskorna ifall han behöver byta.

Höga kusten, tåskor 2
Tävlingen består av 29 delsträckor. Då kan det vara bra att kulspetstatuera in dem så att man vet var i tävlingen man befinner sig när trötthet, yrsel och kanske sjösjuka smyger sig på.

Höga kusten, anteckningar3

 

En sista titt på klockan samtidigt som tävlingsledningen ger sina instruktioner inför starten.

Höga kusten, dags för start
Inte långt kvar nu och man märker att tävlingsnerverna börjar göra sig gällande hos en del. Jag hör hur en dam i närheten vänder sig mot en kvinnlig deltagare i gul badmössa (gult betyder att hon ingår i ett mixat lag, i övrigt är det genuskorrekt blått som gäller för herrlagen och rosa för damerna) och önskar lycka till.

Det kommer säkert att gå jättebra, och ni har ju verkligen tur med sol och vackert väder, säger hon glatt och vänligt.

Jag avskyr vackert väder, fräser den Gula badmössan i aggressiv ton. Jag vill ha regn och blåst.

Den vänliga damen ser litet ställd ut men får ändå ur sig något om att ”naturen är ju i alla fall vacker”.

Jag skiter väl i naturen, jag vill bara få det här överstökat. Fattar du?

Badmössan blänger ilsket på henne.

– Du ska veta att det var precis så jag just tänkte tyst för mig själv, och nu har jag sagt det högt. JAG VILL BARA FÅ DET HÄR ÖVERSTÖKAT.

Damen mumlar något ohörbart och backar undan från Badmössan. Själv undrar jag om detta är Badmössans sätt att tagga till och få adrenalinet att börja spruta i kroppen, eller är hon och lagkamraten oense om vem som skulle dra vem på vilka sträckor. Kanske är det till och med så illa att hennes lagkamrat har gjort slut, dumpat henne, precis före start. Det får vi aldrig veta.

 

Höga kusten start 1

 

Så höjer speakern handen och börjar nedräkningen. Fem, fyra, tre… . På ETT väller så de tävlande fram i en samfälld våg över sanden ner mot vattnet och förenar sig med havet.

Startskottet går

 

En kort simning rakt ut, runda bägge konerna och sedan snabbt tillbaka. Uppför stranden och så ut på den första löprundan, 3,5 km genom ”den vackra naturen”.

 

Den här typen av tävlingar drar sällan någon större publik. Den som har tillgång till båt kan naturligtvis sitta på första parkett vid de olika simsträckorna, men i övrigt är det besvärligt och omständligt att ta sig till något lämpligt ställe i skogen för att få en skymt av löparna, när de svischar förbi.

Klockan är nu strax efter tolv och vi, det vill säga jag, Maken, sonhustrun och de två barnbarnen, åker tillbaka in till Ö-vik för att slå ihjäl några timmar och få litet mat. Efter att ha studerat kartan över bansträckningen bestämmer vi att jag och Maken försöker ta oss till Balestjärnen, en liten skogstjärn som de tävlande ska simma över innan de sista löpsträckorna börjar. Här skulle ett eventuellt skobyte kunna ske och kanske kan vi också få några fina simbilder. Svärdottern och barnbarnen lovar att bilda mottagningskommitté vid målet ifall vi inte hinner tillbaka i tid.

På parkeringen vid Sandlågan får vi veta att det är ungefär fyrtiofem minuters vandring till tjärnen. Vi börjar gå och inser ganska snabbt att vi hamnat i ordentligt krävande terräng, som efter ett tag börjar känns bekant på något sätt. Det visar sig att sträckan är en av etapperna på Höga Kusten-leden där vi gjorde vår bröllopsresa till fots för 13 år sedan, vilket väcker både roliga och strapatsrika minnen till liv.

Det är rejäla stigningar med mycket sten och rötter omväxlande med hällmark, tallskog och branta utförslöpor. Här kan det lätt hända en olycka om man springer för fort, så andra skor måste det nog bli, tänker jag.

Efter en dryg timme dyker en liten stuga upp. Det bör vara raststugan vi sett på kartan och i så fall betyder det att vi har nästan lika långt kvar innan vi når fram till tjärnen. Vi bestämmer oss för att stanna här, om vi ska ha en chans att hinna tillbaka och se målgången.

Ett stilla regn börjar falla och det blir en lång väntan tillsammans med mygg och några andra föräldrar med sina barnbarn, som tagit båtarna över från sina sommarstugor på andra sidan viken.

Jag hör hur några börjar diskutera privat drickalagning och att det inte är tillåtet. Dryck får bara delas ut på i förväg bestämda stationer för att inte orsaka orättvisa. Försiktigt smyger jag in påsen med skorna innanför jackan och tänker förskräckt att om det nu är otillåtet att dela ut litet vatten till deltagande släkt och vänner, vilket brott vore det då inte att medverka till ett skobyte mitt ute i skogen. Tänk om någon ser och rapporterar lag 143 för olagligt byte av skor och de blir diskade. Och att det i så fall är mitt fel. Hemska tanke.

Plötsligt börjar de andra föräldrarna röra på sig. Någon har skymtat något blått och strax sveper det första elitlaget förbi. Vi hejar, applåderar och gör vågen och de ropar tack och är sedan borta. En minut senare kommer nästa lag, men därefter tar det stopp i en hel kvart.

Efter ytterligare tre kvart ser jag något limegrönt röra sig mellan träden. Äntligen. De ser glada ut och har ett bra klipp i steget. Sonen skakar på huvudet när jag diskret pekar på hans fötter och springer vidare. Puh, en sten faller från hjärtat på hon som skulle ha kunnat sluta dagen som en fuskare.

Vi ses vid målet, ropar jag och får en vinkning tillbaka.

Löpning

 

Maken och jag skyndar oss tillbaka mot parkeringen. Mitt i brantaste nerförsbacken hör vi hur någon skriker till. Plötsligt har det hänt, det som vi nästan väntat på. Bakom oss kommer ett damlag, där den ena tjejen har trampat snett och stukat foten eller vridit till knät. Hon stannar mitt i steget och verkar ha ordentligt ont och vi frågar om vi kan hjälpa till att stötta henne ner genom branten. Hon avböjer, stigen är så smal att det är lättare för henne att hopp-linka sig ner genom att ta stöd mot träden som kantar backen.

Vi är osäkra på hur lång tid killarna behöver på sig till mål, så Maken trycker gasen i botten så det tjuter om däcken i de smala hårnålskurvorna. Ja, nästan i alla fall. Tillbaka vid Gullviks havsbad upptäcker vi sonhustrun och barnbarnen på långt håll nere vid stranden, spejande ut mot de två konerna som ska rundas även den här gången. Gula, blå och rosa badmössor avlöser varandra allt eftersom lagen tar sig i land, vissa mer stapplande och vingliga än andra.

Plötsligt ser vi de limegröna armarna som med synkade simtag forsar fram genom vattnet, trots att både rumpor och fötter vid det här laget har sjunkit ner en bit i djupet.

Crawl_redigerad-1

Våra hjältar, vilken bedrift! En sextonde plats av 48 lag, inte så illa det heller.

Mot mål

Först fram att gratulera lag 143 är en stolt tioåring och dotter. För de tävlande väntar nu grillfest på stranden, medan vi andra åker till Coop och handlar rostbiff och potatissallad till vår egen festmåltid hemma på vandrarhemmet Vindarnas Hus (Roger Pontares gamla plejs).

Målgång

Ett par timmar senare är två trötta, men fortfarande uppvarvade swimrunners tillbaka på vandrarhemmet. Naturligtvis får de gå igenom tävlingen ännu en gång, vi vill ju vet allt. Vad var värst? Hur var det att simma 1700 meter i havsvågor? Funkade skorna? Vilken sträcka var svårast? Var det så hemskt  ”att aldrig mer”, som vi hörde flera av lagen i skogen säga? Tydligen inte. Svaren vi får handlar mer om ‘häftigt’, ‘igen’ och ‘så dj-a kul’. Och båda är ense om att den här tävlingen var en större utmaning än både Utö Swimrun och Ö till Ö.

Men i morgon är en annan dag och kanske har eftertankens kranka blekhet kommit ikapp dem då, eller så är de redan mitt uppe i planeringen av ett nytt race.

Annonser

4 thoughts on “Höga Kusten Swimrun 2016 – en åskådares upplevelser

  1. Så skickligt av såväl lag 143 som dess åskådare! Att hinna med alla turer och sen in i mål. Bra att han inte bytte skor mitt i. Det måste kollas till annat år – om det är ok eller ej.😊😊

  2. Ja, det var en spännande och intensiv dag i Ö-vik med omnejd och kul att vandra igen på Höga kusten-leden med alla minnen. Enligt de tävlande var det här inte den längsta men däremot den mest utmanande swimrun-tävlingen i landet. Djupa havsvågor och näst intill lodräta klippväggar där man fick ta sig upp med hjälp av rep. Vi hörde flera av dem som sprang om oss på ”vår etapp” som sa ”aldrig mer att jag kommer att tävla här”. Och du kanske minns hur tufft det var på vissa ställen under vår vandring – och vi bara gick sakta och såg oss noga för var vi satte fötterna. 🙂
    Kram

  3. 1:augusti och nu har jag läst ifatt dina sommarupplevelser. Brett spektra på det! Härligt med många olika dagar, gör att när vintern kommer, får man många minnen att bearbeta. Då känns sommaren mycket längre, än om alla dagar lunkar på den ena lik den andra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s