Vandring i Riddersholms naturreservat

För andra gången på kort tid blev det härom helgen åter uppstigning klockan 04.00. Hade i ett svagt ögonblick lovat Maken att följa med honom och hans skådarvänner på en vandring runt Riddersholm i Roslagen, men när jag hörde hur dags klockan skulle ringa var det nära att jag hoppade av.

Varför klockan fyra?

– Vi ska gå långt, spana mycket, hinna fika två gånger och måste vara klara till klocka två.

– Klockan två? 

– Ja, då kommer regnet. Åtminstone har meteorologerna sagt det.

Haha! Ja, de vet ju vad de pratar om. Mer sannolikt att regnet kommer att ösa ner redan klockan sju.

Men bara färden ut till samlingsplatsen vid Kapellskärs hamn var väl värd den tidiga väckningen. Vi hann uppleva en fantastisk soluppgång, skuttande små harpaltar och en bortstött älgkalv som stod på ett gärde, likt en älgatrapp i papp. En sådan som män i kamouflagekläder tränar på inför provet för jägarexamen.

När alla var på plats, efter att bilarna parkerats regementsenligt för att senare slippa överraskningar i form av p-böter, började vi med en avstickare ner till den lilla hamnen strax intill för att spana efter ejder och alfågel.

Ejdern har minskat kraftigt i antal de senaste åren och står nu på naturvårdsverkets röda lista över hotade arter. Men den här morgonen var de många som låg och guppade en bit längre ut och det lät som de församlade skådarna andades en viss försiktig optimism.

Riddersholm, ejderspaning

 

På berget ovanför står ett enkelt träkors vänt ut mot havet. Ett minnesmärke över Estonia-katastrofen en stormig natt den 28 september 1994, då över 850 människor omkom. Korset är placerat på den plats på fastlandet som ligger närmast olycksplatsen.

Riddersholm, minnesmärke Estonia

 

Doktor Tryggve var guide för dagens vandring och han är inte bara en auktoritet på fåglar, blommor och kulturhistoria utan också specialist i öron-, näs- och halssjukdomar. Och det kändes tryggt att ha en läkare med, om nu någon händelsevis skulle stå på näsan eller öronen bland stenar och rötter.

Från hamnen förde han oss vidare in i Riddersholms naturreservat och ner över ängen mot en annan del av Ålands hav. På en brygga struttade några strandskator runt i sina röda strumpor och skor och rödmålade näbbar. Så vackra. Och längre ut låg ännu fler ejdrar, mest gudingar.

Riddersholm, strandskator

Riddersholm, spaning efter ejder

Tubkikarna, uppställda på rad, och kanske var någon av dem inzoomade på just den här lilla skrattmåsen.

Ridderhol, skrattmås 1

 

Medan skådarna skådade ut över havet eller upp mot skyn, vände jag blicken ner mot marken. Och plötsligt hände det. Det som jag drömt om så länge. Att hitta RAMSLÖK. Ingen, som sett ett matprogram på TV eller öppnat en mattidning, kan ha undgått att ramslök är bland det trendigaste som finns just nu bland kockeliten. Ramslökssmör till det grillade köttet, olivolja smaksatt med ramslök och ramslökssoppan, som passerat både sparrisen och nässelsoppan på tio i topplistan över vårens primörer.

Jag befann mig alltså stående mitt i ett fält av späda ramslöksblad, medan en mild doft av vitlök drog förbi som en smekning. Bladen påminner litet om liljekonvaljens, så en viss risk för förväxling kan finnas. Och eftersom liljekonvaljen är giftig får man helt enkelt använda näsan.

Jag tömde plastpåsen med äggmackorna med fransk senap som Maken gjort i ordning och packade den istället full med de gröna bladen, medan jag funderade över om de skulle hamna i smöret eller i soppan.

Riddersholm, ramslök

 

Vi lämnade strandlinjen för en stund och fortsatte in i skogen. Stundtals kändes det som jag slagit följe med ett gäng högkvalificerade agenter från MI6 eller någon annat hemlig spionorganisation. Personer vars uppdrag var att avkoda och dechiffrera för att hitta dolda budskap. Kanske som de som göms i kakafonin av drillar och kvitter som hörs i naturen.

Hörde ni, det där var ett varningsläte. Nötveckans. Och där, bofinken. Inte hans vanliga ‘snälla lilla mamma kan jag få gå på bio ikväll’- strof utan  en intensiv kärlekssång. Och lärkan drillar högt i skyn.

Som de experter de är, skalade de vant av lager efter lager av visslande cykelpumpar i form av blåmesar och talgoxar, koltrastens flöjttoner, tog sig förbi rödhakarnas lockläte och den lilla gärdsmygens kraftfulla sång, vidare ner genom bruset där till slut en ensam liten gransångare identifierades. Eller? Var det kanske inte en gransångare? De lärde tvistade en stund, men enades till slut. Visst var det en gransångare. ABSOLUT.

Jag lät mig imponeras samtidigt som jag upptäckte ett antal lilafärgade ”kottar” bland de torra löven i hasseldungen.

Vätteros, en saprofyt som lever på andra växter utan att ta näring från dem, upplyste Börje från Upplands Väsby innan jag ens hann fråga.

Och det där, fortsatte samme Börje och pekade på en annan lilafärgad växt strax intill, det är en nunneört.

Men än var det inte slut på lila växter. Mitt ute i skogen stod en ensam tibastbuske och blommade på bar kvist.

Dödligt giftig, sade Börje och ryste med hela kroppen.

 

Tror aldrig jag sett så mycket blåsippor på en och samma gång tidigare. De bredde ut sig som stora ljusblå mattor, ungefär som scilla. Alldeles fantastiskt vackert, även om blommorna denna tidiga timma ännu inte hade öppnat upp sig fullt ut.

Riddersholm, blåsippsmatta

Riddersholm, blåsippor

 

Vi fortsatte genom björkskog, på spänger över sankmark och genom vackra beteshagar, allt medan nya observationer ropades ut. Järnsparv, stjärtmesar, trädpiplärka och ännu fler rödhakar. I kikaren två gröngölingar som spatserade runt ett kullfallet träd och i en vassvik sjöd och bubblade vattnet av sothönornas och skäggdoppingarnas framfart.

Märkliga hål i marken gav huvudbry. Slukhål? Eller ett meteoritnedslag eller kanske ett svart hål? Nej bara ett grävlinggryt med åtta olika in- och utgångar. En bit bort från grytet hittade vi ett antal betydligt mindre gropar, som fungerade som den ordentlige grävlingens toalett.

Riddersholm, grävlingsgryt

 

Den tidigare nämnde Börje från Upplands Väsby var inte bara en hejare på växter, han hade också hökblick och örnkoll på rovor (rovfåglar alltså, inte klockor eller sådant som ansågs som fattigmansmat för allmogen längre tillbaka) och var först att rapportera ormvråk, havsörn och kärrhök. Det var också han som gav oss dagens högtidsstund, när han plötsligt pekade upp mot skyn.

Riddersholm, örnkoll_redigerad-1

Havsörn i sikte! Nej förresten, det är en kungsörn! Åh, nej, en till! De är två! Två kungsörnar!

Högt där uppe i det blå seglade två kurtiserande kungsörnar runt. Ibland försvann de bakom grantopparna för att sedan åter dyka upp. Någon tyckte sig se att hanne uppvaktade honan med någon form av gåva, kanske en harunge eller en sork, en annan påstod att kärleksakten redan var i full gång.

En fasan skrek i ängskanten och gav sig sedan ut på promenad över det öppna fältet. Med livet som insats skulle det visa sig, när en havsörn på låg höjd kom flygande från öster. Fasanen kröp ihop i gräset och havsörnen fortsatt bort.

Fasan

 

Det är vår, saven stiger och gör både människor och resten av naturen lätt kollriga av alla vårkänslor. Och ingen tycks ha någon skam i kroppen, inte jag heller, som storögt ser på när det kopuleras i skyn, i vattnet, i vassruggar och busksnår. Antar att det är sådant som kallas voyeurism.

Kl 13.50 föll den första regndroppen. Guldstjärna till meteorologerna som för en gångs skull träffade rätt i sin prognos. Och grattis till oss som fått vara med om en magisk kungsörnsupplevelse. Inte ens  de församlade auktoriteterna hade tidigare sett något liknande.

 

 

 

 

Annonser

12 thoughts on “Vandring i Riddersholms naturreservat

  1. Vilken härlig berättelse och bilder Meggie 🙂 Jag gillar biten när du byter ut innehållet i plastpåsen, mackor vs ramslök 😀
    Tur med vädret hade ni också, samt att jag antar att det även blev en stödvila på eftermiddagen, tröttheten brukar komma smygandes efter en sådan tidig morgon 🙂

  2. Ingen rast, ingen ro , hade ju ramslöken som skulle tas om hand, hihi…:-) Den hamnade efter litet velande hit och dit i smöret och förgyllde därmed middagens fläskytterfilé.:-)

  3. Glad att få se ramslök😊😊. Det var attan vad många olika fåglar ni fick se. Halva fågelboken👍👍. Kul!!

  4. Oj, vad mycket ni fick se och höra! Fantastisk dag, och ramslöken blev ”grädden på moset”, så att njutningen fortsatte hemma. Ska också fylla på med ramslök, gör nog örtsalt …

    • Lycklig du som har ramslök in på knuten eller näst intill. Ska be maken att vi kör en sväng till till Riddersholm, så att jag kan samla på mig litet mer, för det där med örtsalt lät ju också som en hit. 🙂

  5. Vilket fantastiskt inlägg, så njutbart att hänga med inte bara i skyn utan också via dina doftande upptäckter på marken, ramslök, så det är så den ser ut där den växer. Vätterosen fann jag själv under en promenad, letade upp den i en bok och läste om den när jag kom hem.
    Havsörn ser jag i mitt bostadsområde då och då, den är så pampiga, vi bor på en ö så det är mycket vatten runt oss. 🙂
    En gång stod jag och pratade med en granne utanför vår port, pang sa det och så kom en havsörn fallande ned på marken i en buske precis nedanför huset. Han hade flygit in i ett fönster, en icke vuxen havsörn. Jag fick fart och hoppade in i busken för att se hur den mådde. Av en reflexkänsla tänkte jag ta upp den, men hejdade mig då jag såg näbb och klor, sansade mig, han såg bara vimmelkantig ut. Fick sitta i busken och ”snurra” upp sig i lugn och ro. Flög iväg efter en stund, fantastiskt att se och så glad jag kände mig att han inte blev skadad. Men jag stod där och väntade, ville finnas där ifall han behövde djurambulansen.

  6. Så mycket kärlek och omtanke om havsörnen, men jag förstår din reaktion. De klorna och den näbben är inte att leka med. Skönt att den kvicknade till och kunde flyga vidare. Vi har samma problem på landet, men då handlar det om våra småfåglar, eller snarare deras ungar som under sina flygövningar gång på gång dansar in i våra fönsterrutor. Då får ”doktor Andersson” rycka ut och ta in dom för hjärnskakning på akuten, där de får vila ut under övervakning tills de är redo för ”take off” igen. 🙂

  7. Fin rundvandring! Uppe på Hunne och Halleberg så växer det också mängder av Ramslök. En ny ”blomma” för mig. Naturen är bäst nu på vårkanten när allt är skirt och ljusgrönt. Men klockan 04. nääää

    • Håller med, kl fyra på morgonen är tidigt! Å andra sidan kan man då ha tur att får se sådant som andra inte får se. Vet inte var Hunne och Halleberg ligger. Västergötland kanske? Det var i alla fall där, någonstans i närheten av trandansen vid Hornborgarsjön som jag första gången för ett par år sedan fick lära mig hur ramslök ser ut. Tyvärr är den inte särskilt vanligt förekommande här uppe i Stockholmstrakten, så därför är jag så glad att jag nu hittat ett ställe. Maken har dessutom lovat att vi ska åka tillbaka till Riddersholm i veckan, så att jag ska få plocka mig mätt.

      Tack för att du tittade förbi
      Meggie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s