”The heat is on” eller ”Oh, what a night”

Söderfors herrgård

 

Visst skulle väl titlar som The heat is on eller Oh, what a night kunna få tankarna att fladdra i väg litet extra mot kärlekens parnass där uppe bland fluffiga, rosaskimrande moln? Erkänn. Och visst skulle det väl kunna vara en passande rubrik på ett inlägg som ska handla om ett romantiskt dygn på en gulputsad herrgård i Uppland? Eller inte, och i så fall har ni slösat energi helt i onödan genom att låta fantasin skena iväg…

Det ”romantiska dygnet” var en present till Maken från hans tidigare fotografkollega Lilla C, hon som har så små, små söta fötter att hon måste åka till Glasgow för att hitta vuxenskor i storlek 33, och hennes italienske make Mario Andretti. Nej, inte den riktige Mario Andretti, men jag brukar kalla honom så för att boosta hans racingego och för att han får åtta och en halv pinnar på den tiogradiga look a like-skalan.

Att presenten även inkluderade mig var naturligtvis ett plus, och ett väldigt generöst och uppskattat sådant. Fast fanns där en baktanke? Kanske var det jag som skulle vara det romantiska inslaget, hihi….

Precis när vi var färdiga att ge oss av hemifrån pep den där speciella signalen i Makens mobil som betyder att några fågelrariteter varit synliga i omgivningarna. Inte bara en gång, utan två! Det första larmet gällde en varfågel i Knutby och det andra en ägretthäger i Märsta.

Varfågel eller ägretthäger? Knutby eller Märsta? Alltid dessa val, Expressen eller Aftonbladet….

Är det OK om vi åker via Knutby, undrade Maken försynt. Jag skulle gärna vilja försöka få en bild på den där varfågeln, inte för att den är sällsynt, utan för att den är så svårfångad.

Visst, meteorologerna hade ju lovat sol och vackert väder och det är alltid spännande att åka på vägar man inte kört tidigare.

I höjd med Rimbo började lätta snöflingor virvla i luften och vid Svanberga på andra sidan Norrtälje hade de förvandlats till lapphandskar. Nu började vi också möta plogbilar som var ute och saltade/sandade och jag tog ett extra stadigt grepp om handtaget ovanför dörren. Bara för säkerhets skull.

Det är lugnt, sa Maken lugnt. Jag lovar att köra lugnt och försiktig.

Vad han sedan tyckte att meteorologerna skulle göra med sina prognoser lämpar sig däremot mindre väl för tryck.

Framme i Knutby hade den vackra julesnön övergått i kraftigt snöblask och vi insåg att det nog inte skulle sitta någon varfågel i en trädtopp och vänta på att bli fotograferad. Så vi fortsatte rakt fram, mot målet för romantiken – Söderfors Herrgård sydväst om Gävle.

Söderfors Herrgård 1

 

Söderfors, en av många gamla vackra bruksorter i Uppland, är beläget på en ö i Dalälven. Under 300 år bestod  den huvudsakliga verksamheten vid bruket av tillverkning av skeppsankare till den svenska örlogsflottan. Den tiden är sedan länge förbi och idag tillverkas här snabbstål av det franskägda företaget Erasteel Kloster AB.

Snabbstål, aciers rapide? Aldrig hört talas om. Finns det långsamt stål också, aciers lentement?

De gamla arbetarbostäderna, som bland annat kantar bygatan upp till herrgården, var tidigare faluröda trähus. Nu har de reveterats, vitkalkats och moderniserats och sedan sålts dyrt till privatpersoner med tjocka plånböcker. Själva herrgården har, som så många andra herrgårdar och slott idag, nischat in sig i hotell-, restaurang- och konferenbranschen.
Bygata

 

Det var när vi checkat in och visats till vårt rum i flygelbyggnaden som det började hetta till. Oj, redan?!  Precis. När vi öppnade dörren till den magnifika sviten i AIK-färgerna svart, gult och guld – de hade verkligen tänkt till där, Lilla C och Mario Andretti, för att ge Maken den ultimata upplevelsen – slog hettan emot oss som en vägg, så att vi nästan fick backa tillbaka ut i korridoren.

Har vi gått fel, är det här verkligen vårt rum eller är det bastun? Ja, så skulle vi ha kunnat tänkt, men det gjorde vi inte. Konstaterade bara att två stora element modell äldre var glödheta och oavsett åt vilket håll vi vred på reglagen förblev de lika varma.

Sviten 1

Kan kanske bli en het natt det här, mumlade Maken när han gick in i badrummet för att inspektera och försöka klura ut hur bubbelbadkaret fungerade.

Var det ett önsketänkande eller menade han elementen?

Eftermiddagen försvann i ett nafs. Vi svalkade oss med det kylda bubblet i ishinken och lät oss väl smaka av frukterna, kakorna och chokladen som stod uppdukade på soffbordet. Lilla C och Mario hade inte sparat på krutet så här långt.

Sedan var det dags för Afternoon tea i en av herrgårdssalongerna med ett fat fyllt av ännu mer godsaker. Små söta sandvikare, varma scones, croissanter och marmelader, ostar, kex, frukt och små pyttefyrkanter av kladdkaka, tysk Käsekuchen och aprikospajer.

Blir mätt bara jag läser vad jag just skrivit, men det var väl ungefär där och då som gourmanden steg in i salongen med det vackert kurbitsmålade taket och knuffade undan gourmeten. Bjuds det så äter man! Här ska ingenting förfaras.

Takmålning

 

En bit in i det njutningsfulla frosseriet insåg vi plötsligt att middagen faktiskt skulle serveras om mindre än två timmar. Men då var det dignande fatet i stort sett redan renrakat. Kvar låg bara några kokostoppar och ett par mandariner som rullade runt in splendid isolation.

Efter att ha sörplat i oss det sista av teet skildes vi åt, Maken och jag. Han gick iväg för att gymma och basta sig i form inför middagen (i den riktiga bastun), medan jag kopplade av med min Arne Dahl-thriller som jag hade svårt att lägga ifrån mig.

På slaget sju steg vi uppiffade in i matsalen och möttes av servitrisen Sissie, som stod redo med varsitt glas cava i väntan på maten. Sissie, en glad, varm och precis lagom pratsam kvinna med över fyrtio år i jobbet, månade om oss ungefär som om vi var barnen som kommit hem och hälsat på över helgen. Och när ungarna kommer, då brukar det ju bullas det upp.

Hon visade oss till våra platser vid ett vackert dukat bord nära den sprakande brasan. En kandelaber med tända ljus, en champagnefärgad ros i glasvas och stärkta linneservetter i servettringar av borstat stål, antagligen aciers rapide.

Så bar Sissie in den första rätten, en klassiskt löjromstoast på frasigt bröd och med smetana och rödlök som tillbehör. Top notch, som kockarna i TVs matprogram brukar säga.

Ingenting mindre än en fyrarätters var gott nog åt oss enligt Lilla C och hennes Mario-look a like, och rätterna avlöste nu varandra. När det var dags för fasanen höjde dock Sissie ett varningens finger. Den kunde eventuellt innehålla rester av hagel, tecknet på att den var ”lokalproducerad”, det vill säga skjuten av bonden nästgårds. Vi klarade oss med tänderna i behåll, men gästerna vid bordet bredvid hojtade plötsligt till litet extra glatt. Det är tydligen med hagel som med mandeln i risgrynsgröten på julen, den som får haglet får önska sig något.

Att utropet Oh, what a night morgonen därpå inte riktigt betydde det som antyddes i inledningen ovan berodde inte på att Maken inte varit tillräckligt kärleksfull, utan mer på dålig sömn på grund av att rummet fortfarande var som en bastu trots öppet fönster hela natten och minusgrader ute. Plus att frosseri alltid straffar sig och att jag aldrig lär mig. Frosseri räknas ju dessutom som en av dödssynderna, så jag ska väl faktiskt vara himla glad att vi fortfarande är i livet.

Efter en lätt frukost, det var inte så mycket som fick plats i magen efter excesserna dagen innan, tog vi en promenad runt bruket och den engelska parken vid Dalälvens strand innan det var dags att styra hemåt igen.

Solen sken från en klarblå himmel och vi bestämde oss för att på hemvägen göra ett nytt, men tyvärr lönlöst, försök att få en skymt av varfågeln i Knutby. Knutby, detta lilla samhälle som för lång tid framöver kommer att få leva med skuggan av tragedin, som hände en januaridag för 12 år sedan, hängande över sig. Ett kriminaldrama som innehöll alla de ingredienser som brukar få media att gå igång på alla cylindrar. Ond bråd död, religion, sex och maktmissbruk med en präst, en barnflicka och Kristi brud i huvudrollerna.

Lugn och stillhet präglade byn, inga människor tycktes vara ute den här vackra dagen och på Knutby krog, där vi stannade för att äta, för att slippa laga middag när vi kom hem, var vi de enda gästerna.

Rätterna på menyn var i huvudsak grekiska och vi bestämde oss för varsin souvlaki med tzatziki och grekisk sallad. Överraskande gott. Och glädjande nog dök det upp några nya gäster när vi var klara att gå.

Knutby krog

Kära Lilla C och Mario,
även om ni aldrig lämnar några spår efter er, har jag ändå förstått att ni ibland smyger in här och läser det jag skriver. Kanske sker det i skydd av mörkret eller när jag sover. Nästa gång ni tittar in, vill jag att ni ska kunna läsa att vi har haft ett alldeles underbart och härligt dygn på Söderfors herrgård, som varmt kan rekommenderas. Tänk bara på att det faktiskt räcker väl så bra med en trerätters också.

Stort och från hjärtat varmt tack för att ni så generöst lät mig var med och dela det här dygnet med Maken.

Kram
/Meggsan

Annonser

9 thoughts on “”The heat is on” eller ”Oh, what a night”

  1. Kära Meggsan, vad kul att höra att ni hade det trevligt på er romantiska resa. Jättekul att få läsa och se bilder därifrån. Du var en självklar del i presenten, då det ju inte finns någon annan som gör Roffsingen lyckligare att ha vid sin sida. Massa Kramar från Lilla C och Mario (som han numera kommer att heta här hemma),

  2. Vilket toppendygn! Och härlig berättelse! Och vilken fin present av Lilla C och Mario! Undrar just om de, Lilla C och Mario alltså, även fått dem till att tapetsera om rummet just inför er ankomst…:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s