En röst har tystnat

En radioprofil och hans röst har tystnat. Din röst, Kjell Alinge, den som målade radiohimlen i regnbågens alla färger och som roade mig och många andra under flera decennier, och emellanåt fick mig att skratta så hysteriskt att tårarna sprutade.

Jag minns hur jag varje vecka under några år på 70-talet såg fram emot tisdagskvällarna och högtidsstunden, när jag skulle få sitta där på sängkanten Hemma hos… (och dagens namnsdagsbarn) och tillsammans med dig och Janne Forsell vaka in den sista timmen fram till midnatt.

Att lyssna till er och era absurda och ibland helt galna och obegripliga sketcher var underhållning av högsta klass och något alldeles nytt i dåtidens radio.

Föräldragenerationen hördes muttra om ”gaphalsar, och skulle det där klink-klonkandet mellan pratet föreställa musik?”. Vi, som fortfarande hade större delen av livet framför oss, satt som klistrade intill transistorn och älskade era improvisationer. Hur ni lekte med era röster och knåpade ihop egna dialekter, tänjde och vred på orden tills bokstäverna började kvida och be om nåd, innan ni var säkra på att ni tömt dem på varje uns av sånt som kunde locka till skratt. Ni var anarkisterna som drev med politiken och samhället och gav snytningar åt både vänster och höger. Och delade den lilla nationen Sverige i två läger, de som var för, och de som var emot programmet.

När ni efter några år gick skilda vägar fick du så småningom ett eget program att basa över, ett eget Eldorado. Tempot blev lugnare nu, litet mer eftertänksamt, men leken med ord och de surrealistiska betraktelserna över vardagens bedrövelser och glädjeämnen var desamma. Mellan de filosofiska utläggningarna tog du oss med långt ner i musikarkivets labyrinter och visade oss på musik, som vi inte ens visste fanns och som aldrig varit i närheten av en Billboardlista eller Tio i Top.

Jag insåg att vi tycktes gilla samma musik och ibland kändes det som att det var för just mig du spelade. Jag erkänner att jag hade litet svårt för den ”elektroniska” Laurie Anderson, men så fort du presenterat mig för Bill LaBounty var jag såld, precis som du.

Vi var visserligen skolkamrater i gymnasiet, Kjell, men jag kan inte säga att vi egentligen kände varandra. Du gick året över mig och jag minns dig som en lång, litet ”slashasig” kille med mörkt lockigt hår och ofta klädd i islandströja och för korta brallor. Vi sa hej när vi möttes på skolgården eller sprang förbi varandra i korridoren, men mer än så var det inte.

Några år senare, när vi båda hade lämnat den där trista skolgården i Häggvik, Sollentuna bakom oss, stötte vi ihop igen en kväll, när det var dans på Kåren, Stockholmsstudenternas Kårhus på Holländargatan.

Med en randig, hemstickad halsduk virad några varv runt halsen och med håret mer vildvuxet än jag kom ihåg hade bohemen nu släppts ut ur garderoben och du var inte helt olik en blekare variant av Jimi Hendrix.

Du slog dig ner vid mitt bord med din öl och vi började prata, först litet trevande, om det enda vi hade gemensamt, gamla skol- och klasskamrater och mer eller mindre knepiga lärare. Minnena av vår gemensamma svensklärare, hon med glasögon i svart bakelit och gröntonade glas, tjocka som flaskbottnar, lockade till skratt. Hon som favoriserade alla killar och som alltid, även i vår klass, viftade med dina uppsatser som ett föredöme för oss alla och som ofta for på ”lunchutflykter” med vår latinlärare (frilansande racerförare på helgerna) i hans röda MG.

Själv påminde jag om hur du och några av dina klasskamrater i sista ring plötsligt en dag började kalla er ”The best generation”. Och du medgav att det förmodligen var av någon sorts behov att bli sedda och sticka ut, som ni tog på er rollen som poeter och kom till skolan iklädda frack och doktorsväskor. Ett slags ”döda poeters sällskap” långt innan filmen med samma namn ens var påtänkt.

Dikterna ni skrev sattes upp på skolans anslagstavla och så småningom spred sig ryktet om era poetiska ambitioner även utanför skolan. Ni började medverka i olika tidskrifter, dit man kunde skriva och beställa en nyskriven dikt. Jag tror poesiprojektet fick läggas ner när DN fick nys om att en stackars flicka tagit illa vid sig av dikten hon fått, eftersom den var skriven på ett språk som inte var helt rumsrent, något som förmodligen ingen skulle ha lyft på ögonbrynen för idag.

Kanske var just The best generation embryot till det du senare skulle komma att ägna ditt liv åt.

När du hade druckit upp din öl, reste du dig och sa att du skulle gå ett varv och spana in tjejerna. Jag var inte en av dem.

Om jag hade vetat då, när du gick över dansgolvet fram mot scenen med siktet inställt på en söt tjej i grön klänning och med långt blont hår, att jag just tagit en öl med en framtida mycket känd radioman, hade jag kunnat säga ”När jag mötte Lassie”. Men där och då var det uttrycket ännu inte myntat.

Många år senare såg jag dig några gånger när du kom cyklande på en skruttig gammal blå cykel längs Valhallavägen. Håret hade grånat och tunnats ut, lockarna var borta och nu var det ingen av oss som längre ropade hej.

Tack Kjell för alla härliga och tokiga radiominnen med kulturfunk från de befriade områdena (ert motto för Hemma hos…) och de guidade turerna genom nattens nöjen till ackompanjemang av stjärnornas musik (underrubriken till Eldorado).

Hoppas du nu sitter bekvämt tillbakalutad i din fåtölj i ditt nya Eldorado, omgiven av dina skivor och kanske några av de musikaliska giganter som gått före dig. Här ger jag er Bill LaBounty och Slow fade att lyssna till, medan ni väntar på dem som ska komma efter.

Slow fade – ja, minnena bleknar sakta bort. Kanske var det inte alls tisdagskvällar som Hemma hos… sändes, kanske var inte den stickade halsduken randig eller din cykel blå. Med det här är mina minnen, så som jag minns dem.

En sista undran bara – hur gick det med blondinen i den gröna klänningen (eller var den blå…)?

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

5 thoughts on “En röst har tystnat

  1. Fint skrivet! Och så mycket du minns av era möten och av programmen! Jag kommer inte ihåg de första programmen men möjligen Eldorado.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s