En vandring i solen – del 3

En varm och härlig vecka led mot sitt slut. Allt som nu återstod var om den sista dagen skulle bli en dag på stranden eller ännu en vandring i solen. En koll på vädret visade att det blåste ordentligt från havet och längs hela stranden smattrade röda varningsflaggor i vinden, så valet var lätt.

Vandring fick det bli, vilket innebar en ny tur med den blå bussen längs de krokiga vägarna upp i bergen, samma väg som vi åkte till Bandama-kratern. Den här gången steg vi av halvvägs i Tafira Alta, en till synes välbärgad förort med vackra villor, terrasser och prunkande trädgårdar. Kändes litet som Las Palmas Beverly Hills.

Efter ett par hundra meters promenad hittade vi ingången till det som var målet för vår vandring – den botaniska trädgården.

Vandring i en botanisk trädgård, tänker kanske någon, låter snarare som något där man strosar runt bland vackert färgsprakande och ljuvligt doftande blomsterrabatter. Nej, nej, nej. Det här var verkligen inte frågan om någon ”walk int the park”, även om det var just det. Det här var allvar, det här var Jardín Canario ”Viera y Clavijo”, ett 27 hektar stort inhängnat område längs kanten av ravinen Guiniguada.

Trädgården började anläggas 1952 av en småländsk botanist i förskingringen, Eric Sventenius, och öppnades för allmänheten 1959. Området är ordnat i terrasser, där varje växt har en växtplats i sin egen naturliga miljö och här finns 500 olika endemiska växter samlade, det vill säga sådana som bara förekommer på de kanariska öarna.

Vi gick in genom den övre entrén och ner till det lilla torget. Härifrån kunde vi blicka ut över de skogsklädda sluttningarna och ner i ravinen som delar området. Allt vi såg var ett oändligt grönt hav av skog och det var svårt att förstå vad det egentligen kunde finnas att titta på i denna till synes ogenomträngliga terräng, förutom en massa träd.

Ravinen

 

Sakta och försiktigt tog vi oss ner för de smala trappor och stenlagda gångar, som skulle föra oss ner till botten av ravinen. Hiskligt brant på sina ställen och utan räcken mot ravinsidan och ibland även vått och slipprigt efter morgonens vattning.

Vi passerade genom skogen med de majestätiska och märkliga drakblodsträden med tusenåriga anor och vars röda sav använts som medicin mot diverse olika åkommor långt in på 1900-talet.

Det finns gott om håligheter längs bergväggarna, som små grottor. Hur något kan växa i den hårda lavan är ofattbart, men där grönskade och blommade det för fullt, bland annat pelargoner (!).

Överallt i buskagen hördes ett intensivt kvittrande och drillande utan att vi kunde lokalisera några fåglar. Det tog mig nästan hela dagen innan jag äntligen lyckades få en skymt, och även en bild, av upphovsmannen (-kvinnan) till den vackra sången. Det visade sig vara en kanarisk gransångare.

Ofta när gångvägen delade sig i två, och vi stod inför valet att välja, dök varningskyltar upp som talade om vilka hemskheter som skulle kunna drabba oss beroende på vilken väg vi valde. Stenar i huvudet eller rutschkana ner i ravinen. Ungefär som ”I som här inträden låten hoppet fara, hoppas ni har en ordentlig olycksfallsförsäkring, för vi betalar inga skadestånd”. Och sånt är ju utmanade…! Vad skulle hända?

Långt nere i dalen kunde vi se det gula forskningscentret för växtförädling och med den för framtiden viktiga artbanken och i fjärran de små bergsbyarna som klättrade längs sluttningarna.

Vy

 

Så småningom kom vi ner i tallskogen. Solljuset, som letade sig ner genom tallkronorna, fick de högväxande kaktusarna, som bildade fondvägg där skogen tog slut, att likna både istappar och annat.

Kaktusvägg

 

Vi var nu nere i den nedre delen av trädgården. En liten bro ledde över ravinen till andra sidan  och vi fortsatte vidare mot forskningscentret och den omgivande trädgården med kaktusar och suckulenter.

Här fanns mycket vackert att titta på och vi tog god tid på oss innan vi vandrade vidare förbi de klokas fontän, lagerskogen och ner till dammarna med rörhönor, myskankor och sköldpaddor. Bortom dammen reser sig den antika viadukten som utgör trädgårdens bortre gräns.

Akvedukt 2

 

Den sista trädgården att besöka var öarnas trädgård, där olika blommande växter planterats i grupper bland stora stenar. En grupp för varje kanarisk ö.

Öträdgården ligger alldeles innanför den nedre entrén och enligt guideboken skulle det finnas flera bra matställen på gata utanför. ”Flera” visade sig vara lika med ”en restaurang” – Restaurante Flor Canaria – som mer påminde om en lunchbar. Men det dög gott, det var ju lunch vi ville ha. I väntan på våra tortillafyllda baguetter, smakade det gott med en kall cerveza espanola.

Kall öl

Tvärs över gatan ligger hållplatsen för bussen ner till Las Palmas. Det visade sig att den endast går en gång om dagen, kl 15. Så vi hade tur. Med en timme till godo kunde vi i lugn och ro äta vår tortillamacka och ta en kaffe på maten.
Hemma på vår egen strand var de röda flaggorna fortfarande hissade, så för vår del blev det tyvärr inte några fler bad. Desto gladare tycktes de entusiastiska surfarna vara.

Surfare 2

 

Adiós Las Palmas y gracias por una semana llena de acontecimientos!

Annonser

4 thoughts on “En vandring i solen – del 3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s