En vandring i solen – del 2

Efter att ha låtit benen vila under en dag hoppade vi på nytt på den blå lokalbussen, som den här gången tog oss söderut till Maspalomas. Vårt trevligaste minnet från besöket här för fem år sedan var den fantastiska getostsallad som vi serverades tillsammans med ett glas väl kylt vitt vin. Det var förresten enda gången som vi åt en anständig måltid, i övrigt erbjöd (och gör så fortfarande) alla menyer samma sak, det vill säga nästan genomgående friterad skräpmat, som inte ens ser aptitlig ut på bild.

Nu ville vi se om ”getostrestaurangen” fortfarande fanns kvar och skyndade ner till strandpromenaden och den lilla souvenirgatan med affärer på ena sidan och uteserveringar på den andra. Ja, restaurangen fanns kvar, men i ny regi och istället för getost serverade man nu en laxsallad, god den också.

Vi hade bestämt att dagens vandring skulle bli en strandvandring från Maspalomas till Bahia Feliz, en sträcka på cirka 12, 13 km.

Lagom stora, mjuka vågor rullade in från havet och ingen trängsel på stranden.  Varmt och skönt med 25 grader i luften och 23, 24 i vattnet. När vi närmade oss sanddynorna som bildar Maspalomsöknen bestämde vi oss för att stanna och ta ett dopp. Det blev till att turas om, eftersom en av oss hela tiden måste stanna på land och hålla ett vakande öga på kläder och värdesaker.

Maken badar

Vi fortsatte sedan vandringen längs vattenbrynet i riktning mot Playa del Inglés. Tidvattnet var på väg in och  med blicken riktad ner i sanden kunde vi följa hur varje ny våg sakta åt sig allt längre upp på stranden.

Strandvandring

 

När vi rundade en av sanddynerna och plötsligt lyfte blicken var vi helt oförberedda på synen som mötte oss. Vi hade helt missat skylten som talade om att vi nu trädde in i Nakenland, det vill säga naturisternas del av stranden. Plötsligt var vi omringade av nakna människor, mest solbrända, medelålders män med läderartad hud och så några, troligen engelsmän, blankpolerade av sololja och lätt rosafärgade som nyputsad koppar. Det spelades nakenbeachvolleyboll, något slags nakenpaddeltennis och det nakenpromenerades med dingelingerna svängandes från PTH till PTV och tillbaka igen. Vi fick vara glada att de förmodligen aldrig hört talas om nudistpolkan.

Jag har inga problem med nakna kroppar i sig och kastar själv ofta kläderna både i skärgården och när jag badar i vår egen sjö, men här blev det bara för mycket av det goda. Jag kände mig helt enkelt väldigt obekväm och det fanns liksom ingenstans att fästa blicken annat än rakt ner på de egna fötterna.

Då, som en räddande ängel out of the blue, dök plötsligt Chuck Berry upp med sin dingeling och började leda marschen ut ur nudistöknen. Nej, det är klart att han inte dök upp på stranden, men däremot i mitt huvud, där hans ding-a-ling song började kling-a-linga så att vi fick fart påkarna.

Sanddyner 2

Det kändes ungefär som vi varit med om uttåget ur Egypten när vi äntligen lämnade öknen bakom oss och kom fram till det mer påklädda Playa del Inglés.

Så här långt hade vi avverkat ungefär halva sträckan och stranden började nu ändra karaktär. På flera ställen ersattes sanden av vulkaniskt berg som var mer eller mindre omöjligt att ta sig förbi. Istället fick vi här och var klättra upp för trapporna till den anlagda strandpromenaden ovanför och följa den tills stranden tog vid igen och vi kunde ta trapporna tillbaka ner.

Strandpromenad PdI_redigerad-1

På flera ställen utefter stranden arbetade skickliga konstnärer med att skapa de mest fantastiska skulpturer av sand.

Efter fyra timmars vandring var vi till slut framme vid busshållplatsen i Bahia Feliz, där bussen tillbaka till Las Palmas snart kom och plockade upp oss.

När vi steg av vid Santa Catalina busstation var det redan ordentligt mörk och vi var hungriga. Efter litet velande hit och dit om var vi skulle försöka hitta en lämplig restaurang bestämde vi oss till slut för vår egen strand, Canteras beach, nedanför hotellet vi bodde på, där vi visste att det var tätt mellan matställena. Och den här kvällen fick jag äntligen smaka en äkta spansk, och fantastiskt god, paella.

Paella

 

Det hade varit en lång och intensiv dag med mycket sol, blankslitna fotsulor och många upplevelser och intryck. Det var svårt att komma till ro, när vi äntligen kom i säng och Chuck och hans ding-a-ling fortsatte att hålla mig sällskap en bra stund innan jag äntligen somnade.

Annonser

2 thoughts on “En vandring i solen – del 2

  1. Haha vilken härlig berättelse…:) Har nu lyssnat på Chuck Berry och den sången har jag INTE hört förut. Men kan förstå att den dök upp i ditt huvud vid åsynen av de springande nakna männen…:). Tur att ni fick god middag efteråt som ”lugnande” medel!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s