En vandring i solen – del I

När jag sitter och funderar kring det här inlägget, som ska handla om vår resa till Gran Canaria strax före jul, kommer jag plötsligt att tänka på Slas-filmen En vandring i solen som handlar om ett gäng charterresenärer någonstans i Grekland. En scen ur filmen som etsat sig fast på näthinnan är den där tre äldre, icke simkunniga, damer varje dag går ner till stranden för att bada. Det vill säga de går ut några meter och niger för varje våg som rullar in.

Gran Canaria, ja. Vit sand och skummande, höga vågor där solljuset bryter mot vattnet och får en att associera till Vic’s Blå.

Vicks blå

Samma scen som den i Slas-filmen ovan utspelas fortfarande dagligen runt om på stränderna här. Medelålders tanter med gropiga lår, som iförda mer eller mindre täckande baddräkter i diverse kulörer och mönster trippar ut i vattnet för att möta de inrullande vågorna. Små tjut av skräckblandad förtjusning hörs varje gång vattnet slår upp över de dallrande magarna. Ibland händer det att någon slås omkull av en extra kraftig våg och får gratis surf intill stranden, där hon lyckas kravla sig iland med halva sandbottnen innanför baddräkten. En ganska charmig underhållning för åskådarna på stranden, faktiskt.

Jag är ingen van charterresenär, både jag och Maken föredrar att resa på egen hand, och jag har bara varit på GC en gång tidigare, för fem år sedan. En resa som jag då inte hade någon längtan efter och ganska motvilligt följde med på, men där jag redan andra dagen var tvungen att krypa till korset och medge att det var helt underbart. Sol, salta bad och ledvärken som bara försvann.

Stränder GC

 

Den gången bodde vi i södra delen, nu hade vi valt Las Palmas som bas.

– Hur kan ni välja Las Palmas, där regnar det ju mest och är mycket kallare, ojade sig vänner och bekanta.

Nu var inte vårt mål att i första hand ligga på beachen och pressa för snyggaste brännan medan vi sippade färglada paraplydrinkar, utan att ta oss upp i bergen och vandra. Och då kan det ju vara skönt om det inte är alltför varmt.

Vännernas profetior kom på skam  och just den här veckan var vädret på topp. Strålande soligt och varmt i sju dagar, vissa dagar till och med bättre än där nere i södern.

Vår första utflykt blev med lokalbussen upp till Bandama och Caldera-kratern. En vacker men samtidigt riktigt otäck färd på rysligt smala och slingriga vägar, där vägräcken ofta saknades på den sida som stupade brant ner mot dalen. När chauffören dessutom mest satt vänd bakåt mot en kvinnlig passagerare och pratade, eller snarare tjattrade, för det är så det låter när spanjorer pratar – högt, hårt och snabbt – då var det bara att blunda och hålla hårt i Maken.

Caldera, som betyder kittel på spanska, är en kraterliknande formation som skapas då en vulkan kollapsar och kallas ibland felaktigt för just krater. När magmakammaren under en vulkan töms kan ’taket’ sjunka in och skapa en stor rund struktur som liknar en kittel, eller krater (Wikipedia).

Caldera de Bandama är cirka 200 meter djup och har en diameter på 1000 meter.

Caldera

Nedstigningen sker på en smal, delvis ganska brant stig, stenlagd i början innan den övergår i löst grus. Ordentligt på fötterna förordas, gärna stavar att stötta sig på och en välfylld vattenflaska.

Nedstigning i Caldera_redigerad-2
Sluttningarna är numera täckta av olika kaktusväxter, vilda olivträd och agavebuskar.

Caldera krater

Här och var ligger det vulkaniska berget i dagen och påminner med sina grottliknande håligheter mest om en schweizerost. Märkligt att det ens kan växa något i den stelnade lavan.

Vulkaniskt berg

Att följa stigen ner till botten av kratern och upp igen tar en dryg timme. Den som sedan vill kan också välja att gå runt den 4 km långa leden på kraterns ovansida.

Vandring på kraterkanten

 

Några förlägger till och med sina motionsrundor hit. En tuff utmaning att springandes ta sig upp och ner för branterna där lutningen ligger på 18 %.

Motionsrunda_redigerad-1

 

Det gäller att ha koll på var man sätter fötterna när man går längs bergskammen, så att man inte tar ett snedsteg och rutschar utför.

Sluttning

 

Två timmar tog det för oss att gå runt och svettiga och hungriga sjönk vi ner vid närmaste lediga bord på bodegan som låg strategiskt placerad vid vandringens slut. En härligt tonfisksallad och en kopp gott kaffe (för en gångs skull) på maten gjorde susen och vi var redo för en ny skräckfärd med buss tillbaka ner till Las Palmas.

Fortsättning följer…..

Annonser

2 thoughts on “En vandring i solen – del I

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s