Familjen Smålom – fjärde och sista delen

Allting har ett slut, så också samvaron med familjen Smålom. Nu är den över och våra vägar har skilts åt, vilket känns litet ledsamt. Det har varit en fantastisk förmån att ha kunnat sitta på första parkett i vårt lilla tältgömsle och följa familjen och utvecklingen hos deras ungar.

Det har blivit många magiska timmar där vid strandkanten. Vi har också hunnit uppleva hjortronen mogna på myren runt om, sett de gula och vita näckrosorna i tjärnen slå ut och ”guldfiskarna”, troligen sarv, som hoppat och vakat i skymningen. Vi har värmt oss i den nedgående kvällssolen och inte givit upp när regn och blåst legat på rakt in genom fönstergluggarna på tältet.

Den senaste veckan har mycket hänt, både sånt som varit roligt, och oroligt, och ibland har vi besökt tjärnen flera gånger om dagen av rädsla för att missa något.

Vi märkte ganska tidigt att den ena lomungen var mycket mer självständig jämfört med den andra. Den dök, fiskade  och övade att flyga på egen hand. Morsgrisen, ett som vi tyckte passande namn, höll sig däremot hela tiden i närheten av mamman (vi antar i alla fall att det var mamman), klängde och gnällde och visade inget intresse för att vare sig fiska eller flyga.

Så en eftermiddag simmade plötsligt Morsgrisen ensam runt i tjärnen, resten av familjen var borta. Vi stannade kvar i två timmar i hopp om att någon av föräldrarna skulle komma tillbaka med mat, men Morsgrisen förblev ensam.

Litet senare på kvällen var vi tillbaka igen, oroliga för att Morsgrisen skulle ha blivit övergiven för att den inte lärt sig flyga som syskonet, men redan när vi klev ur bilen hörde vi det välbekanta gnyendet och gnällandet och kunde andas ut. Mamman var på plats igen.

Smålomsmamma och Morsgrisen

 

Mönstret upprepades. Morsgrisen var ensam under dagarna tills mamman dök upp runt halv femtiden på eftermiddagen med middagen. Efter maten tilläts Morsgrisen klänga och nypas ett tag innan mamman, utan större framgång, försökte intressera den för fiske- och flyglektioner.

De här stunderna brukade vara ett par timmar, innan mamman kacklande flög iväg och lämnade ungen åt sitt öde.

Hej då! Jag måste ge mig iväg nu. Var rädd om dig, så ses vi i morgon igen”, hörde vi tydlig hur hon ropade, medan Morsgrisen låg kvar i vattnet och grät.

Till slut hade mamman ändå bestämt sig att nu fick det vara nog. NU var dags för Morsgrisen att börja flygträna på allvar. Resolut simmade hon bort till ena änden av tjärnen och, bortsett från avskedskacklet när hon lämnade ungen på kvällarna, fick vi nu för första gången höra henne ”prata på riktigt” när hon instruerade Morsgrisen hur den skulle göra.

Man startar alltid i motvind. Du börjar med att springa på vattnet, sedan flaxar du med vingarna och vips så flyger du. Titta bara på mig och gör likadant, så kommer det att gå bra. Nu kör vi.”

Och Morsgrisen gjorde precis som sin mamma, kom upp i luften och tog sig hela vägen över tjärnen innan den damp ner i vattnet.

Flygövning smålomsunge 2

Mamman fortsatte att cirkla över sjön samtidigt som den manade på Morsgrisen att försöka igen, men den var alltför trött för att orka och till slut gav hon upp, kacklade ”hej då” och drog iväg.

Smålomsmamma flyger

 

Kvällen därpå upprepades samma övning. När vi förstod vad som var på gång gick vi ut ur tältet och ställde oss på den vattensjuka myren så nära kanten vi vågade för att försöka få den där ultimata bilden. Ja, inte så mycket jag som Maken. Vi spelar liksom inte riktigt i samma division.

De sprang igång exakt samtidigt, sida vid sida, och den här gången lyckades Morsgrisen ta sig tre varv runt tjärnen innan den var tvungen att nödlanda. Vi applåderade och gjorde tummen upp, ungefär som charterturister när semesterplanet landar på Kanarieöarna eller någon annan solig plats, och kände oss lätt euforiska. Yes! Äntligen!

Flygövning smålomsunge

 

Mamman verkade ändå inte riktigt nöjd, utan tyckte att de skulle göra ett nytt försök och simmade bort till startplatsen igen. Den första flygturen hade tagit hårt på Morsgrisens krafter och nu orkade den bara ta sig från ena änden av sjön till den andra. Mamman fortsatt att cirkla runt där uppe i det blå under glada tillrop, men till slut insåg hon att ungen inte tänkte göra något nytt försök och gav sig av.

Efter en stunds vila försökte sig Morsgrisen ändå på ett flygförsök på egen hand, men orkade aldrig  riktigt lyfta.

Flygförsök

Bäst att vila en stund.

Morsgrisen sover

 

Vi insåg att detta kanske var det sista vi skulle se av Morsgrisen och mycket riktigt, morgonen därpå låg tjärnen öde och tyst.

Vi satt länge stilla och tysta i tältet och försökte skanna av de omgivande stränderna i hopp om att Morsgrisen trots allt skulle dyka upp bakom någon tuva eller komma utsimmande från någon av alla småvikar.

Det låter naturligtvis tokigt, men efter de senaste dagarnas intensiva engagemang i Morsgrisen kändes det så tomt och sorgligt, nästan litet samma känsla som när de egna ungarna flyttade hemifrån eller när barnbarnen efter en intensiv besöksvecka reser hem igen.  Till slut var jag tvungen att gå ut och ta mig runt hela tjärnen innan jag kunde acceptera att Morsgrisen faktiskt var borta. Hade gett sig av. Gone!
Smålomstjärnen

Tältet får stå kvar ett tag till och vi har återvänt ytterligare några gånger. Tänkte att familjen kanske kommer tillbaka för att sova i tjärnen. Har också läst att det händer att föräldrarna återvänder till häckningsplatsen, när ungarna lämnat boet, för att spela för varandra.

 

 

 

 

 

Annonser

2 thoughts on “Familjen Smålom – fjärde och sista delen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s