Vandring med reservation

I fredags var det dags för ännu en vandring i skog och mark, den veckliga (så borde det ju heta i konsekvensens namn om man jämför med dagliga, månatliga, årliga, men nej, det låter inte bra), alltså, det var dags för vår veckovandring med vännerna. Ipad-kurs, jobb i gymet och excel-arbete gjorde att vi var en decimerad skara på endast fyra stycken denna kalla och gråmulna dag.

Maken, som är den som brukar leta rätt på lämpliga leder och turer, hade den här gången föreslagit Dammstakärrsrundan på 12 kilometer (enligt olika uppgifter från personer som gått den verkade den dock kunna vara allt från 9, 10, 12 eller 14 km) ute på Bogesundslandet utanför Vaxholm.

Inne i skogen låg fortfarande den första snön, som kom i torsdags, kvar som siktat florsocker över berghällarna.

Första snön

 

Det myckna regnandet den senaste veckan gjorde att det bitvis var både vattensjukt, lerigt och halt.

Vattensjukt 2

Vattensjukt

 

Krokodiltallen är tydligen en sevärdhet enligt anslaget på trädstammen intill. ‘Likt en reptil slingrar den sig uppför bergknallen.’

 

Det var gott om hala rötter och man fick vara uppmärksam var man satte fötterna för att inte halka.

Uppför backen

 

Därför var det skönt när det kom partier där vi litet mer avslappnat kunde gå på vanliga grusvägar njuta av utsikten och omgivningarna.

Röd stuga

Den röda stugan i trä med vita detaljer måste vara vårt vanligaste (och vackraste) svenska hus.

 

Dammstakärret låg spegelblankt och tystnaden hade varit total om inte ett par korpar hade pratat med varandra från var sin ände av skogen.

Dammstakärret

 

När fikastunden var över, det vill säga kaffet urdrucket och den obligatoriska äggmackan med fransk senap uppäten, tog Maken fram kartan som vi gått efter och sa att han hade en bekännelse att göra.

– Den här kartan har jag fått skickad till mig från Vaxholms kommun. Jag har inte vågat säga det här tidigare, men i morse upptäckte jag att kommunen häftat fast en liten brasklapp på kartan om att vi kanske inte kommer fram / hem om vi följer den. Där står att kartan är tryckt 2003 och det kan mycket väl vara så att utsatta leder har ändrats eller inte ens finns kvar längre!

Kartläsning

 

Jodå, allt gick bra och efter drygt fyra timmar (och 12 km enligt den ena stegmätaren, och 14 enligt den andra), var vi tillbaka vid parkeringsplatsen och bilen och kunde tacka Maken, och  varandra, för en härlig vandring (och ömmande benhinnor så här dagen efter).

Annonser

2 thoughts on “Vandring med reservation

  1. Vilken tur att det gick bra! Annars hade han ju gått i Makans fotspår med ”jag har inte vågat säga detta tidigare, Kajsa, men jag vet inte var vi är” från kajakturen du vet…:).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s