Björnmöte nr 2

Vädergudarna har varit ganska så brutala den senaste tiden. Först blev det höst över en natt i slutet av augusti och temperaturen sjönk som en sten med drygt tio grader i både luften och vattnet. Sedan ångrade sig visserligen sommaren och återkom, om än i en litet svalare variant. Varje morgon har sjön legat insvept i mjölkvit dimma, men när solen äntligen lyckats bryta igenom har vi haft underbara dagar hela september. Knappt en droppe regn heller, även om det skulle ha behövts.

Dimma över sjön

Dimman lättar

Så igår kom nästa väderomslag, från vacker höst till kall vinter på bara ett dygn. Vaknade upp till en morgon där termometern visade minus fem grader. Inget vatten i kranarna och vi såg genast tusenlapparna fladdra iväg eftersom vattenpumparna naturligtvis måste ha frusit sönder. Maken fick snabbt montera ner dem och ta in dem i värmen för närmare inspektion. Som tur var hade de klarat sig, det var i slangarna som vattnet hade frusit.

Efter en helt fantastisk sommar är vi nu inne på vår sista vecka här i Paradiset och det är mycket som ska ställas i ordning inför vintern. Växthuset ska städas ur och tvättas rent och blomkrukor och blomlådor tömmas och diskas och till det behövs det vatten. Jag inser nu vilken lyx det är att få rinnande sjövatten direkt ur kökskranen och hur mycket jag älskar Maken som varje vår och höst utan knot kliver ner i den kylslagna sjön och kopplar ihop (eller i sär) några slangar med vattenpumparna. Nu blir det att hinka upp vatten från sjön de sista dagarna istället.

Maken stänger av vattnet

Elva grader i vattnet, då är det skönt att det i år är så lågt vattenstånd i sjön att det går bra att ta upp slangarna från kanadensaren.

De senaste veckorna har vi också tillbringat mycket tid med att morgon, middag och kväll köra runt på skogsvägarna och spana ut över myrar och upp längs kalhyggen i hopp om att få se en älg som är villig att posera för några bilder.

Maken har till och med införskaffat ”einen Elchlocker”, en älglockare i form av en liten burk innehållande en brunstig älgko. Ja, inte själva kon förstås, men lätet av en. Man vickar på den med lämpliga intervaller varvid det uppstår ett slags råmande läte som ska locka till sig hugade tjurar.

Älglockare

Hittills har vi inte lyckats locka fram en endaste älg, men de håller sig väl undan, medvetna om att det just nu råder älgjaktstider. Eller så kanske vi ska reklamera ljudburken, för den låter faktiskt litet märklig. Å andra sidan har jag aldrig hört en brunstig ko, så vem är jag att ha synpunkter.

Det närmast vi kommit en älg var en död en, som låg och skramlade bak på en släpkärra när vi igår mötte en bilkaravan med jägare på väg hem efter avslutad jakt.

Nej, inga älgar men däremot ännu ett björnmöte härom eftermiddagen. Som så ofta körde vi grusvägen upp till vår myr. En väg som vi vid det här laget nästan kan köra med förbundna ögon, vilket gör att vi har tid att titta oss ordentligt omkring på bägge sidor om vägen. När vi passerade ett vackert solbelyst litet kalhygge stannade Maken plötsligt bilen, vevade ner rutan och pekade mot en stor grå mossbelupen sten i kanten av hygget.

– Ser du den där stenen? Ser den inte litet konstig ut, eller är det solljuset som gör det?

Björnen som sten

Mossbelupen sten eller björnrumpa?

Just då började ”stenen” röra litet på sig och fram tonade plötsligt konturerna av en björn.

Stenen rör sig

Den här var betydligt större än den vi såg veckan innan. Vi satt båda beredda med kamerorna i knät och Maken började avfyra sin så att det lät som värsta verkanseld från någon AK4. Klart att nallen reagerade. Den vände sig om och reste sig sedan på bakbenen för att se vilka vi var och vad vi höll på med. Ingen brådska alls, verkade bara lagom nyfiken och undrande. Sedan vandrade den iväg en bit, stannade och tittade på oss igen och försvann sedan in bland buskagen.

Björnen reser sig

Undrar hur många sådana där ”stenar” som vi har passerat när vi varit ute och plockat bär och svamp?

Snart dags för björnarna att hitta sig någon lämplig inkvartering för vintern och för oss att åka hem till vårt ide i norra förorten.

Visst är den söt! Påminner om barnens teddybjörnar som de fick när de var små, och den ler ju faktiskt mot oss.

Björnen närbild

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s