Ö till Ö – hjältemod eller dumdristighet?

Vaknade i morse hes och rosslig i halsen, förmodligen orsakat av tre timmar i kall blåst vid havet igår. Inget allvarligt dock, däremot undrar jag hur sonen och hans lagkompis Rikard mår i kroppen efter gårdagens brutala utmaning i Ö till Ö-loppet.

Tävlingen, där man tävlar i par, är en simma/springa-tävling över och mellan 19 (vissa uppgifter säger 26) öar i Stockholms skärgård med start i Sandhamn och målgång på Utö. Tävlingen, som rankas som en av världens tuffaste i sitt slag, går över 7,5 mil varav 6,5 mil löpning och en mil simning.

Ö till Ö, skärgård

Vi hade åkt hem från Paradiset för att vara på plats och heja. Maken, som hade ett möte han måste närvara vid på kvällen, insåg dock till sist att han inte skulle hinna hem i tid utan var tvungen att stanna hemma. Det blev istället Exmaken och jag som bildade välkomstkommitté med applåder och hurtiga tillrop som ”Nu är det bara tre kilometer kvar”, eller ”Ölen väntar” när de tävlande efter den sista simturen allt eftersom steg iland vid Krokarna på Utös norra udde.

Ö till Ö, upp på andra sidan_redigerad-1

Stilstudie

Tävlingens upplägg gör att den inte har någon publik att tala om. Kanske någon enstaka öbo tittar ut ur sin stuga och ropar något uppmuntrande, men i övrigt är man ensam med sin lagkamrat och övriga medtävlanden. Enda stället man egentligen kan få sig en titt på dessa extrematleter är just här på Utös norra udde, men jag kan inte påstå att något publikrekord slogs den här kvällen. Vi var några frusna anhöriga som i tre timmar trotsade regnet och med hjälp av åkarbrasor försökte hålla värmen i den allt mer tilltagande vinden. Tre timmar! Men vad var det mot de tävlandes 8,5 till 14,5 timmar i och upp ur 14-15-gradigt vatten och mil efter mil på grusvägar, genom skog och över skrovliga, hala berghällar.

Precis som i Vasaloppet dras repet vid särskilda tidsstationer och har man inte hunnit dit inom den uppsatta tiden tas man av banan. Grabbarna själva menade att den kritiska punkten skulle bli tidskontrollen vid södra Ornö. Skulle de hinna fram dit i tid till kl 18? Och skulle vi kanske få stå där och vänta och frysa förgäves?

Jag kunde följa deras lag via mobilen och när klockan blev halv sex började det kännas litet oroligt. Åtta minuter över halv hade fortfarande ingen passering av södra Ornö tickat in. Var höll de hus, varför kom de aldrig, hade det hänt något och hade Rikards stukade fot inte hållit för ansträngningen? Jag önskade att jag hade kunnat fråga något av de lag som ett efter ett steg i land på Utö om de visste något om lag 62, hur långt de hade kommit och hur det gick för dem.

Så äntligen kl 17.40 kom beskedet. Hurra! De hade klarat det och passerat sista repet med tjugo minuter tillgodo. Nu var det bara att fortsätta vänta och fokusera på ön cirka hundra meter bort på andra sidan sundet. Försöka se om det var våra killar som skymtade mellan tallarna, som snubblade utför för berget och som åkte kana ner i vattnet. Det var inte lätt att veta eftersom alla såg ungefär likadana ut i sina svarta våtdräkter, simglasögon och orangea västar och badmössor.

Under den kommande en och en halv timmen följde en inte särskilt omväxlande replikväxling mellan den lätt exalterade fadern och den tålmodigt väntande och svarande modern:

Är det där Jocke?
– Nej, han är för kort
– Han som är sist i backen, är inte det Rikard?
– Nej, för lång.
Dom som kommer där då?
– Nej, ser ut som dom har skägg.
– Nu tror jag att dom kommer.
– Det är ju ett damlag ser du väl!
– Men det där måste väl ändå vara Jocke, va?
– Nej, fel färg på paddlarna (det är tillåtet med handpaddlar som simhjälpmedel), Jockes är blå.

Så där fortgick gissningarna tills plötsligt två ”grodmän” stod framför oss och sa ”Hej, vi är här nu”.  Den ena hög som ett hus av adrenalin och endorfiner, den andra mer dämpad på grund av utmattning. De hade klarat det, vilka hjältar!

Ö till Ö, J & R

We did it!

Nu var det bara tre kilometer kvar till själva målgången vid Utö Värdshus efter en dag som började på riktigt klockan sex på morgonen och nu 13,5 timmar senare och 5,5 5 timmar (rätt ska vara rätt) efter att segrarna gått i mål äntligen var över. Där väntade välbehövlig påfyllning av både vätska och mat.

Efter en Cola och en mugg med mammas varma choklad samt några smörgåsar återvände litet av energin och de kunde glädjas åt sina välförtjänta medaljer.  Jag säger det igen, HJÄLTAR!

Man kan naturligtvis undra vad det är som driver någon att frivilligt utsätta sig för liknande kraftprov och bedrifter. Är det människor som har en gen för mycket av något slag, eller kanske saknar en viktig gen? Hjältar eller bara dumdristiga, det kan man säkert ha olika uppfattningar om. Men oavsett vilket, en bedrift är det att genomföra en sådan här tävling och kanske behöver man vara både litet dumdristig och litet hjältemodig för att klara av det. Well done guys!

Annonser

7 thoughts on “Ö till Ö – hjältemod eller dumdristighet?

  1. Ja, de är verkligen hjältar! Och vilka minnen de har med sig! Sen finns det ju andra spännande tävlingar som vara flera dagar utan sömn typ Extreme challange, där folk går och sover. De har min fulla förståelse att de satsade på detta. Fantastiskt hur de kämpade!! Hade vi varit 35 år på nytt Maggan, då hade du och jag bildat ett team och genomfört detta…:)!!

  2. Hej!

    Vi har uppmärksammat din blogg tack vare kvaliteten på dina goda recept. Vi skulle bli jätteglada om du ville gå med i hittarecept.se så att vi kan länka till din blogg.

    Hittarecept.se är en sökmotor som samlar recept från de bästa svenska bloggarna och sajterna. Flera hundra bloggar har redan gått med och dragit nytta av den trafik vi skickar till deras sajter.

    För att gå med behöver du bara följa länken här: http://www.hittarecept.se/ga-med-i-matbloggstoppen

    Med vänlig hälsning,

    Emilie
    Hittarecept.se

    • Oj, tack för alla kommentarer! Snacka om att läsa ikapp, haha…. Hoppas ni haft ett härligt återbesök i gamla Svedala, det känns som ni också haft tur med vädret. Nu ser jag fram emot inlägg med tips om allt gott ni ätit. Kanske sånt som inte fanns når du emigrerade.

      Allt gott och kram
      Meggan

  3. Nu såg jag ju på filmen på TV i lördags att många deltagare hade handpaddlar vid simningen, så då hade ju den delen gått som en dans….:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s