Funderingar inför den kommande fjällvandringen

Igår vinkade vi adjö till yngsta barnbarnet, 2 år, som varit hos oss en vecka medan mamma började arbeta igen och pappa var i Norge och fiskade ”tooora fickar”. Det har varit en intensiv vecka, det söta lilla charmtrollet är mitt i värsta trotsåldern och har en vilja av stål, så det är ordentliga duster som utkämpats för att visa vem som bestämmer. Men det har varit många härliga och mysiga stunder också när vi har hjälpts åt att kratta på tomten, gått i skogen och plockat bär eller när han fått vara med morfar i snickarboden.

Putte i blåbärsskogen     Foto: Maken

Om drygt två veckor bär det av till fjällen för att med våra vänner vandra längs södra delen av Kungsleden och som vi hoppas ska bli en vandring i flammande höstfärger. Vi är dock en ganska skraltig samling och det har funnits stunder när vi alla har fruktat att Maken nog kommer att få gå ensam.

Jag, som haft väldiga besvär med mina leder den här sommaren (av någon oförklarlig anledning blir jag alltid mycket sämre på somrarna), vännen M som åker ut och in på sjukhus för elkonvertering av sitt hjärtflimmer, hans sambo V som emellanåt får så våldsamma blodtrycksfall att hon svimmar. Och så har vi K och R, där det inte är något större fel på konditionen, men som båda under sin ”lilla cykeltur” till Venedig i sommar gjorde ett par ordentliga vurpor någonstans i Tyskland efter så där en 110 mil. R först, som dock via en ytterst akrobatisk saltomortal lyckades landa på rätt sida och därmed undvika att den opererade höften gick ur led.  Och så K,  en vecka senare och inte fullt lika akrobatisk, där det gick så illa att hon hamnade på sjukhus med hjärnskakning och kotförskjutning.

Nu är ju inte K den som bara så där utan vidare accepterar en läkares ordinationer och allvarliga förmaningar med ett ”Jawohl Herr Oberartz, Nein Herr Oberartz, Natürlich Herr Oberartz, Vielen Dank Herr Oberartz, framför allt inte om densamme är en tysk Herr Oberartz med dåliga språkkunskaper i engelska och som måste förlita sig på att kollegan, som bara är en vanlig Herr Doktor, kanske till och med bara en Herr Unterartz, kan tolka när så behövs.

Nej, mellan yrselanfall, svimningar och uppkastningar är det ändå viktigt att fråga sig (eller rättare fråga Herr Oberartz) om han verkligen vet hur han ska tolka röntgenplåtarna, kan han verkligen se det han påstår att han ser och hur kan han veta att de skador han påstår sig se verkligen är nya och inte gamla skador. Och varför kan hon inte bara sitta, iförd uppstagande halskrage, och vila sig frisk på sitt lilla pensionatsrum en vecka och sedan cykla vidare mot Venedig och Rio Rialto?

Vid det här laget hade Herr Oberartz fått nog och tillkallat SOS Alarm som vänligt men bestämt kom och hämtade paret och deras cyklar och flög hem dem till Sverige.

Som tur är är K och R medlemmar i österrikiska Alpenverein, vilket innebär att så fort de befinner sig i nöd på någon topp, oavsett om det är K2, Mt Everest eller någon liten svensk fjälltopp så är det bara att ringa, så skickar de en helikopter som hämtar. Tjusigt! Under bara hur det går att ringa till Österrike om man inte har någon täckning på mobilen?

Nu hänger det på oss andra som inte är medlemmar i någon Alpenverein. Ms hjärta har slutat att dansa rock’n’roll i bröstet och tickar på, taktfast som en liten klocka, V verkar hålla sig på benen och själv har jag varit hem till stan en sväng och fått ett par kortisonsprutor i axlarna och ena knät, så nu kan jag både hänga tvätt, föna håret och gå ner för trappor igen utan problem.

To be continued…. Som det brukar stå ibland i vissa TV-deckare när det är som mest spännande.

Avslutar med en liten bild på vårt bidrag till lördagens lyskväll. Vet inte om detta var något som förekom i hela landet men här i Hälsingland flammade i lördags kväll marshaller och lyktor som irrbloss i mörkret längs kustlinjen och runt många av sjöarna. Det var inte bara marshallerna som speglade sig i vattnet, även månen, trots att den inte var full, spred sitt milda sken över sjön. Så vackert!

Lyskväll lär även kallas för Stugsista och startade när man i slutet av sommaren eldade upp gammalt skräp på stranden och åt upp all mat som fanns kvar innan man stängde igen och lämnade sommarstället.

Annonser

7 thoughts on “Funderingar inför den kommande fjällvandringen

  1. God kväll i stugan!
    Så gullig han är det lille blåbärsätande barnbarnet. Gott att han visar vad han vill, det bådar ju gott för framtiden..jag kan…jag vill…det känns igen 🙂
    Men jösses så många allvarliga krämpor gänget dras med och trots detta ska det vandras i fjällen…modigt eller dumdristigt? Ack ja, kroppen säger ifrån och då får man väl lyda. Så bra att du blir hjälpt av kortisonsprutor för det är en mardröm att jämt ha smärtor. Det tar på humöret känner jag 😦
    Fotot är ju helt magiskt!
    Ha det nu så gott i fjällen och ta´t lugnt 😉
    Kram, Agneta

    • Ja, vi är kanske litet tokiga, men man ska ju hålla igång säger dom. Och ont ska med ont fördrivas…. Men självklart hoppas vi att allt ska gå bra och att det blir en härlig upplevelse. Du lär nog få läsa mer om det hela oavsett hur det går.

      Kram, kram

  2. Härligt, spännande och farligt! Nyfiken att få höra fortsättningen på hur fjällvandringen löstes till slut. Ska ni gå någonstans i trakterna av Hemavan, eller längre norr ut? Bara ordet fjällvandringen lockar fram minnen! Go tur, säger norrmännen!

    • Ja, planerna är att gå från Ammarnäs till Hemavan/Tärnaby. Har inte blivit myckert tid i sommar för ordentliga vandringar med packning, så nu gäller det att försöka få upp litet flås under de återstående veckorna.

  3. Skrattade gott åt din beskrivning av hälsoläget i gruppen. Vår kommande vandring kan snart liknas vid TV-programmet ”Mot alla odds”! Min chef berättade ”att han blivit så arg när han hörde om min cykelvurpa: Fattar hon inte att 60-åriga tanter cyklar inte till Venedig!” Nähä, vart cyklar vi då? Runt kvarteret? Men nu blir det äventyr igen! Kul!!

  4. Härlig kille, Putte i blåbärsskogen!

    Hoppas verkligen projektet Fjällvandring går att genomföra. Lite oroväckande är det … farligt, farligt men härligt härligt…….Håller tummarna och hoppas det blir en fin upplevelse för er alla.
    Kram Sylvia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s