Lång natts färd mot dag eller när Meggie möter björn

Åh, vilken natt det blev för Maken och mig igår, och två gånger samma natt dessutom! Nej, inte så……

Så här var det; varje sommar när vi är här uppe i Paradiset står samma önskan överst på önskelistan, nämligen att få möta en livs levande björn ute i naturen. Visserligen en något tveeggad önskan eftersom jag varje gång vi är ute i skog och mark alltid öppnar med en mycket falsk version av ”Mors lilla Olle” så fort vi kliver ur bilen, så att Nalle ska veta att vi kommer och att han helst bör hålla sig borta. Låter ju litet tvärt emot och knäppt, ja, jag vet….

Hur som helst, i natt skulle det kanske ändå ske. Iklädda mer eller mindre moderiktiga myggnätshattar och insmorda i djungelolja, Mygga och med en halv gul lök i reserv, ifall det övriga inte skulle räcka i kampen mot moskiter och moscoviter (knott, kallar dem så eftersom det rimmade så bra), har Maken och jag i natt suttit halvt dubbelvikta i ett minimalt gömsle mitt ute i ingenstans i förhoppningen att äntligen få uppleva en björn på riktigt och på nära håll i guds fria natur.

Gömslet, som tillhör Hamra Konferens- och Vildmarkscenter, är en lätt kamouflerad liten barack på ungefär fyra kvadratmeter, belägen i kanten av en myr och en liten tjärn. Här steg vi in, helt på egen risk, vid halv åttatiden på kvällen. Inte helt enkelt för oss långskånkar att få plats med både oss själva och ryggsäckar med varma kläder, kikare, kamerautrustning, stativ, matsäck och en hink ifall nöden skulle bli för stor. Vi hade blivit ordentligt förmanade att vi inte under några omständigheter fick lämna gömslet under natten, och behövde vi hjälp måste vi ringa Vildmarkscentret.

Förutom vi själva och vår packning fanns här två mycket smala, galonklädda britsar, ett litet bord och två stolar, som bara de tog upp hela den fria golvytan. På den långvägg som vätte ut mot myren satt tre små öppningsbara fönster med rökfärgat, repigt plexiglas (för att försvåra för djur och fåglar att se rörelser inne i gömslet). Runt två av fönstren satt ett slags påsar av galon fastnitade. I påsarnas andra ände fanns en resåröppning, där man kunde stoppa in sitt teleobjektiv eller kikare. Antar att det är för att minska risken för djuren att känna lukten av oss och kanske också för att knott och mygg inte ska kunna ta sig in så lätt.

Tanken var ju att man skulle röra sig tyst där inne i baracken och helst inte prata alls, vilket var lättare sagt än gjort, åtminstone det där att röra sig tyst. Så fort vi ändrade ställning prasslade och gnisslade det om kläder, stövlar och stolar, och så fort vi flyttade på oss gungade hela baracken. Frågan var om någon björn verkligen skulle våga sig fram i det oväsendet?

Det var en vacker kväll och den lilla tjärnen låg blank och stilla i kvällssolen. Tyst, inte det minsta ljud eller rörelse, om man bortser från det vi själva åstadkom, bröt stillheten. Klockan nio var det dags för den första koppen kaffe. En timme senare hade solen försvunnit bakom grantopparna och fortfarande var allt alldeles stilla.

Och så, kl 22.10, var ögonblicket äntligen där. Vi hade spanat genom de repiga plexiglasen så ögonen nästan blödde och ändå märkte vi inte när han dök upp. Plötsligt stod han bara där och rev och slet i några gamla benknotor bakom en tallstam. En stor mäktig hane med skandinaviska björnprojektets GPS-halsband runt nacken.

Trots att han säkert hörde hur vi rumsterade om där inne i gömslet, för att få till det med kameror och kameravinklar, verkade han inte bry sig utan fortsatt med sitt gnagande på benen han hittat. Benen kom från slaktavfall som lagts ut, så kallad åtel, för att fototuristerna skulle vara något så när garanterade att få valuta för sina utlagda pengar.

Efter ett tag tycktes björnen dock ha fått nog av Makens oavbrutna klickande på kameran och lufsade iväg en bit bort, där han slog sig ner på rumpan och satt och blängde surt på oss.

Nu satt ju vi skyddade i gömslet (litet fusk kanske någon tycker), men det är ändå lätt att förstå att man kan drabbas av den så kallade björnfrossan om man skulle möta en sådan här bjässe utan skyddsnät.

Så förflöt ytterligare ett par timmar utan någon som helst aktivitet där ute på myren. Kände hur jag plötsligt började nicka till emellanåt, så där som man kan göra framför TVn på fredagskvällen efter arbetsveckans slut och ett par glas vin till middagen. Då stod han åter där igen, kl 00.35, bakom samma tallstam som tidigare. Kanske litet mer vaksam nu mot vad som verkade pågå där inne i gömslet. Varje gång jag försökte sticka in mobilen i galonpåsen för att få en bild att smsa till sönerna reagerade han och stack iväg en bit bort. Detta upprepades tre gånger innan vi båda, björnen och jag, gav upp på var sitt håll. Tror det var ljuset från mobilens display som oroade honom.

Så fortsatte natten, en timme i taget. Maken, som inte har så stora pretentioner på sovkomfort, tog sig en tupplur på den smala britsen men vaknade precis så att han hann se det sista av en jättelik, vacker räv som skuttade runt på myren, drack ut tjärnen och trådde en dans med älvorna innan han försvann ut till vänster bland granarna.

Så småningom insåg vi att björnen nog inte skulle dyka upp fler gånger den här natten och klockan fem bestämde vi oss för att avbryta det hela. Under en knapp timme förde vi ett ordentligt oväsen där inne i gömslet, precis som vi hade blivit tillsagda, sjöng och pratade högt med frukosten i munnen, medan vi packade ihop våra tillhörigheter. Öppnade dörren försiktigt för att kika ut och förvissa oss om att kusten var klar och att ingen nalle lagt sig att sova utanför. Vi lyckades få med oss alla ryggsäckar, påsar, liggunderlag och hinken i en vända och gick med lätt darrande steg och flackande blick de cirka 75 metrarna bort till bilen.

En spännande natt var till ända och vi hade äntligen fått uppleva vår björn på riktigt. Och även om det nu inte var alldeles på riktigt ”riktigt”, hade vi ändå fått se hur vaksam och skygg björnen är och att han lär upptäcka oss där ute i skogen långt innan vi ser honom.

Man ska alltid ha respekt för djuren, men farligast är nog de situationer som kan uppstå om man kommer emellan en hona och hennes ungar (gäller nog oavsett vilket djur) eller om en hund får upp ett spår och sedan blir rädd och springer tillbaka till husse eller matte med björnen efter sig.

PS Alla björnbilder är tagna av Maken och publiceras med hans benägna tillstånd!

Annonser

6 thoughts on “Lång natts färd mot dag eller när Meggie möter björn

  1. Hejsan, Meggie!

    Men vilken härlig natt ni fick, du och maken 😉 Så otroligt fina foton av björnen. Inte ser de ut att vara fotade genom något rispigt plexiglas inte.

    Jag sitter här och skrattar för mig själv när jag läser om hur ni sjunger och stökar i en hel timma innan det är dags för ”säker” avfärd. Nåja, det var ju tur att inte björnen gav sig på bilen 😉
    Vilket äventyr det kunde blivit…

    Samtidigt känns det ändå lite konstigt att jag sitter här med hakan mot bröstet och gapar över att få se en livs levande björn på bild i naturen där den hör hemma. Säger en del om hur människan lyckats ”ta över” marken så att djuren snart inte har utrymme kvar.

    Tänker då inte enbart på Sverige utan det verkar som om många djur snart är ett minne blott i naturlig miljö och det gillas inte alls här 😦

    Tack för att du delar med dig av en riktigt spännande och detaljerad historia som är lätt att imaginera 🙂
    Björnkramar, Agneta

    • God kväll Agneta, hoppas allt är bra i detta eviga regnande. Tur att man inte bor i Mariannelund i alla fall. Alltid lika kul att läsa dina kommentarer. Har äntligen börjat landa i björnupplevelsen, det var verkligen stort.

      Kram och god natt
      Meggie

  2. Vilken spännande läsning! Vad kul att ni fick se björnen efter allt besvär och vakande! Kram från Ronald och mig

  3. Du Meggie. Jag tror nog att man kan vara tacksam for att ha sett bjorn pa nara hall men lite skyddat. Tyck inte att det ar ”fusk”. Hade han velat ge er en kanga uppe i lilla kojjan hade han latt kunnat gora det. Givit er en match helt enkelt.
    Jag forstar att det var en fantastisk upplevelse.
    Men jag ar som sagt glad att ni ar valbehallna. Tyckte nog att aven raven var ett bonus poang. de ar inte alltid snalla de heller.
    Jag alskar natur och djur i natur (utom mygg) men tycker nog att avstand ar toppen.
    Gisela

    ps. Fotona ar jattefina!!! Halsa maken att mn tackar for lanet.

  4. Vilket spännande nattäventyr från björnriket du delar med dig av. Riktigt modigt gjort måste jag tycka. Inta hade jag krupit in i detta minimala gömsle frivilligt. Jag nöjer mig så gärna med att se vilda djur på bild 😉

    Hoppas sommaren har visat sig från sin bästa sida hos er också. Här har även åskan hälsat på några gånger och i söndags slog den ner i kraftledningen en bit bort med en vidunderlig smäll. Men nu är det fint igen och badtemperaturen ligger på 20-21grader helt perfekt för sköna, lata dagar 🙂

    Må gott och kram från Sylvia

  5. 1/8 2012: Hej, vilken känsla att få se en björn på så nära håll, och vilka fina bilder! Verkligen något att sträcka på sig för. Önskar er en fortsatt skön tid i Paradisets rike, än är det sommar kvar. Hur går det med dina tomater mm? Kylan har ju hållit produktionen nere i a f här. Det börjar närma sig, men ännu ingen mogen. Gurka från växthuset finns nästan varje dag på menyn nu när slutet juli är här.Jag njuter av den sommar vi har!//Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s