Sköna maj välkommen!

Efter en lång och skön helg var det i morse dags att vakna till klockan igen och en ny arbetsdag.

Valborgsmässoafton skred fram i makligt tempo. Maken hjälpte sonen ett köra ett antal vändor till tippen medan jag ägnade förmiddagen åt bröd- och kakbak. På eftermiddagen samlades vi med vännerna för den traditionsenliga valborgsboulen i den värmande solen. Jag inser när jag ibland läser mina tidigare inlägg att traditioner är ett ofta återkommande ord och  att det är en hel del sådana som vi försöker upprätthålla både här och där.

Mätning, vems klot som ligger närmast Lillen, är en viktig del av boulespelet. Med måttbandets hjälp är det lätt att skipa millimeterrättvisa!

 

Efter boulespelet blev det en bit mat hemma hos oss innan vi gav oss ner till sjön för att titta på den traditionsenliga majbrasan. Tradition för kommunen, dock inte för mig den här gången. Det var faktiskt första gången jag var med om det allmänna valborgsfirandet här hemma, trots att jag bott här i förorten i omgångar under många år. Men det var så fint, sjön låg spegelblank och elden flammade stolt mot dunkla skyar (eller är det kanske flaggorna som ska göra det?), ett litet stånd med varm korv för barnen och de sedvanliga vårtalen och Vintern rasat…. Och så pricken över I:et för många, framför allt barnen kanske, (men inte för mig) ett spektakulärt, men knappast miljövänligt, fyrverkeri.

 

 

Vaknade första maj till ännu en dag som badade i sol och slogs plötsligt av tanken att man aldrig hör talas om några första majtåg, demonstrationer och vajande röda fanor till tonerna av Internationalen nu för tiden, men det är väl regeringens fel. Hörde senare på TV att det ändå varit litet samlingar och tal här och var, men det känns som det sker väldigt mycket i skymundan och i det tysta.

Hur som helst, vi hade ändå inte kunnat delta. För oss gällde det att delta i en helt annan tradition (!). Nu var det dags att plocka fram cyklarna och tillsammans med samma vänner som dagen innan premiärtrampa milen upp till Vada kyrka, där de välsignade äggmackorna med fransk senap på skulle intas i lä vid kyrkomuren. The same procedure as last year, the same procedure as every year!

 

 

Klockstapeln vid Vada kyrka är inte en klockstapel vilken som helst. Den gömmer en hemlighet! Efter ett par timmar på cykel och tre koppar kaffe är det med viss bävan man lyfter ur pinnen i låshaspen, öppnar dörren och sedan med en lättnadens suck utbrister ”Tack god gud, hemligheten, det vill säga hemlighuset, finns kvar!” Räddaren när nöden är som störst!