In search of a long lost friend

När jag för några veckor sedan rev runt i skåp och lådor efter ett förkommet papper hittade jag också längst in i en låda ett skrynkligt och illa medfaret brev från 60-talet. Det var från Jeanette, min engelska brevvän i Falmouth, Cornwall.

Vår bekantskap började när jag hade läst engelska i en och en halv termin och litet övermodigt svarade på en annons i en tidning, typ Kamratposten, där engelska ungdomar sökte svenska brevvänner. Ordförrådet var verkligen inte stort där och då. En kanal på TV (om man ens hade TV) och få hade varit längre bort än Norge och Danmark. Idag känns det som att barnen anglifieras redan med modersmjölken via TV, datorspel, pedagogiska filmer och resor världen runt – allt på engelska.

Hur som helst, när svaret på mitt första brev kom fick min engelskalärare rycka in och hjälpa mig med översättningen, men jag tror ändå att han var litet imponerad av att jag hade vågat börja brevväxla på engelska.  Genom Jeanettes brev och ett idogt slående i lexikon blev engelskan så småningom något bättre och breven flög i en jämn ström mellan våra länder och med små presenter vid födelsedagar och jul. Jag minns att min första julklapp var en ask engelsk marmeladkonfekt rullad i florsocker (spännande att smaka något jag aldrig sett här hemma men fullständigt oätligt) och en bok av den då så populära deckarförfattarinnan för barn, Enid Blyton. Vem har inte läst hennes Fem-böcker eller Mysteriet med….-böckerna?

Jag vet inte riktigt varför vi efter flera års brevväxlande tappade kontakten, men det blir kanske lätt så när man står på tröskeln till vuxenvärlden, flyttar och går vidare i studier eller arbete. Jag har dock tänkt på Jeanette många gånger under åren, framför allt varje gång vi firar äldste sonens födelsedag eftersom den sammanfaller med hennes .

Med Internets intåg i våra liv blev det plötsligt lättare att hitta igen förlorade kontakter och jag har flera gånger googlat på hennes flicknamn. Problemet med tjejer är ju bara att vi ofta gifter oss och byter namn, ibland både en och två gånger.

I det nu återfunna brevet hittar jag så lösningen. Här kan jag läsa att hon flyttat till Bristol, läser till sjuksköterska, har träffat ”the love of her life” (här namngiven med både för och efternamn) och att de planerar att gifta sig till sommaren samma år. Hon berättar detaljerat om det stundande bröllopet, brudklänningen och kläderna hon köpt inför bröllopsresan till Schweiz.

Nu har jag alltså ytterligare ett namn, makens, så tillbaka till Google igen och träff direkt. Tyvärr är det en dödsruna över mannen, men av texten förstår jag att jag förmodligen ändå träffat rätt. Googlar vidare och hittar ytterligare information som bekräftar att den här mannens hustru faktiskt måste vara min gamla brevvän, numera är bosatt i Edinburgh.

Som av en händelse, när jag kommit så här långt i mitt detektivarbete, skulle en god vän just åka på en weekend-resa till Edinburgh. Hon fick i uppdrag att leta efter Jean, som hon numera kallas, i den lokala telefonkatalogen, och kom hem med en adress.

 I förra veckan skickade jag iväg ett brev till Jean med frågan ”om hon är den jag tror att hon är” och igår fick jag ett mejl med svaret YES! So now we have a lot of catching up to do! Ska bli så spännande!

Annonser

9 thoughts on “In search of a long lost friend

  1. Att hitta brevet alldeles lagom när du hade tid att börja söka kan kallas sammanträffande med lycklig utgång. Gissar att ni kommer att träffas. Jag har också en liknande kontakt.
    Ett sk tysklandsbarn på 50- talet. Vi har inte mycket mer än jukortkontakt nu, men jag var hos henne på 60-70 talet tre ggr och hon var här med familj en gång.

    • Ja, jag är verkligen glad att vi kunnat återknyta kontakten igen och vi har redan hunnit mejla fram och tillbaka flera gånger.

      Låter trevligt med ett besök i Uppsala, en stad som jag gillar skarpt.

      Trevlig fortsättning på veckan önskar
      Meggie

  2. Hejsan, Meggie!

    Har äntligen fått ”tummen ur” och ‘klickat’ mig hit via min gamla nätvän Sylvias Portal……inte en dag försent 🙂

    Sitter här och läser och läser och läser…och åller andan stundtals.. om din brevkompis i England och det är som att läsa en liten novell 😉 En god idé är att du printar ut ditt inlägg och lägger det tillsammans med de gamla breven….för framtiden 🙂 Kuriosa!
    E-post i alla ära, men vad vore livet utan ett handskrivet brev och gärna med en riktig reservoarpenna?
    Så otroligt spännande och såklart är väl båda jag och många med mig nu på väg till ”hemliga lådan” där gamla brev och vykort ligger fr. 1960-talet… 🙂

    Ha det gott! Kram, Agneta

    • Hej Agneta!

      Vad roligt att du hälsar på hos mig, välkommen!

      Ja, det känns verkligen både speciellt och spännande att återknytya kontakten med min brevvän efter nästan ett halvt sekel. Det kommer att bli en lång vandring down memory lane innan vi har uppdaterat varandra om både glädje och sorg liksom alla trivialiteter däremellan som vi gått igenom.

      Jag har surfat runt litet hos dig också och mina komplimanger till en fantastisk hemsida (inkl musiken!). Ni verkar vara experter på det här med datorer och teknik, både du och Sylvia, själv vet jag ingenting om det som finns ”bakom” själva skärmbilden. Hur det blir som det blir, det som visas. Vet aldrig om jag ska våga trycka på en knapp eller inte.

      Må så gott och välkommen tillbaka 🙂

      Meggie

  3. Hej Meggie!

    Så spännande att läsa om ditt detektivarbete som slutade så lyckligt för dig. Måste ju säga att Internet är ett fantastiskt redskap på både gott och ont.

    Nu är det trassel med att kommentera inlägg i WordPress.com som du kanske har märkt. Hoppas de ordnar felet som varit hela helgen.

    Kommenterar nu med en gammal mejladress och låter sista raden vara blank det brukar funka!
    Kram och ha det gott! Sylvia

    • Hej Sylvia!

      Vilken tur att jag haft en datorfri helg. Jag hade aldrig kunnat klura ut vad som var fel om det här med kommenterandet drabbat mig. Hoppas det funkar nu i alla fall!? Finns det någon plats ledig på dina kurser? Känns som du skulle kunna lära mig en hel del!

      Nu är våren här på riktigt, det har SMHI sagt, och då måste det väl vara sant, även om den tog en paus igår. Så nu ska det bara till ytterligare sex snöyrväder i lärkans stjärt om man ska tro talesättet innan våren parkerat sig för gott. 🙂

      Kram, kram
      Meggan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s