Vikingarännet – skridskoåkarnas Vasalopp

I regn och motvind gick i morse startskottet för Vikingarännet, det åtta mil långa skridskoloppet mellan Uppsala och Stockholm. Ingen avundsvärd åktur med tanke på vädret. Bara att önska lycka till och hoppas att åkarna orkar hela vägen in till Alvik eller hur långt nu isen bär.

Vintern 02/03 var den bästa vintern här i länet på över 20 år för den som gillar det här med långfärdsskridskor. Kallt och snöfattigt och med ett istäcke som sträckte sig ända ut till Svenska Högarna, en av de yttersta utposterna i Stockholms skärgård.

Varje helg bjöd på nya utflykter och alltid tillsammans med iskunniga åkare från Friluftsfrämjandet. Ena gången kunde det vara okristligt tidig samling vid Centralen för att åka inhyrd buss till Trosa och sedan skrinna upp till Södertälje, nästa var det egen bil till Blidö för samling och gemensam färd till Norröra (Saltkråkan) och runt Kudoxa och däremellan långa turer på Mälarens blanka salsgolv. En fantastisk vinter där vi lärde oss mycket om iskunskap och tränade upp vår skridskoåkning ordentligt.

2003 var också året när Maken och jag tillsammans med vännen M bestämde oss för att anta utmaningen att köra detta skridskoåkarnas Vasalopp – Vikingarännet. Det här var också första gången det skulle vara möjligt att genomföra loppet i hela dess tänkta sträckning, det vill säga med målgång ända inne vid Rålambshovsparken.

Det var ganska så nervöst att stå där på startlinjen vid Skarholmen i Uppsala i gryningsljuset den 19 januari tillsammans med ungefär 4000 andra elit- och motionsåkare. Tankarna var många. Hade vi tagit oss vatten över huvudet? Skulle vi verkligen klara detta och orka hela vägen? Och skulle vi hinna fram innan repet drogs vid vissa bestämda ställen längs banan, precis som i Vasaloppet? Det gällde att ha koll på klockan.

De första kilometrarna gick i viss motvind men därefter blev det en förhållandevis behaglig, om än lång, resa i lätt sidvind och på mestadels bra is. Vid ett par ställen, Eriksund och Roparudden, låg vattnet öppet och vi fick plocka av oss skridskorna och promenera över land.

Att få glida in under alla broarna mot Stockholm medan mörkret sakta sänkte sig över staden och alla ljusen tändes var en mäktig känsla och fantastisk belöning värd vart enda skär under den långa turen. Och när vi efter drygt sex timmar, på stapplande ben och mycket trötta och ömma fötter, tog oss upp på land stod Ms sambo där och väntade med bilen för att skjutsa hem oss till dukat middagsbord. Att Maken nästan somnade med ansiktet i sjömansbiffen är dock en annan histora.

Annonser

3 thoughts on “Vikingarännet – skridskoåkarnas Vasalopp

  1. Låter så trevligt med långfärdsskridskor. Något jag aldrig prövat på, men vanliga skridskor oftast inomhus lite då och då.
    Varför det inte blivit långfärd, ja kanske det är så enkelt som att det inte finns tillgång till leder för sådana aktiviteter där jag bott/bor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s