Var det verkligen Jesus i telefonen?

Jag är döpt, har gått i söndagsskolan och är konfirmerad men bortsett från skolavslutningarna känns det som mina enda kyrkobesök, åtminstone i vuxen ålder, har varit vid begravningar, bröllop och barndop. Jag är fortfarande med i svenska kyrkan men i övrigt har jag ingen egentlig relation till vare sig kyrka eller religion.

Kanske har min något avoga inställning präglats av mina morföräldrar som var stränga missionsförbundare. Hade Missionskyrkan-R funnits som falang (som i Maranata-R) är jag övertygad om att de skulle tillhört den. Som litet barn var det en pina att varje söndag, när vi var på besök, behöva genomlida gudstjänsterna i Bönhuset där salvesfulla präster predikade om allt som var syndfullt och hotade med var man kunde hamna om man inte höll sig på mattan. Inget kärleksbudskap där, inte. Som tur är har mycket inom kyrkan ändrats och mjukats upp idag, men det finns fortfarande en hel del elände som deras företrädare behöver ta hand om. Jag har dock den största respekt för de som finner styrka och tröst i sin tro.

För mig är kyrkorummet med sin akustik framför allt en fantastisk konsertsal, men också ett ställe som jag ofta besöker när jag är utomlands. Gamla pampiga byggnader med svalka, sina vackra utsmyckningar och blyinfattade fönster. Att sitta där med sina tankar, känna doften av varmt vax från alla tända minnesljus, lugnet och stillheten och historiens vingslag är en mäktig upplevelse.

Ett varmt och glatt minne som jag dock bär med från ett gudstjänstbesök är från tiden när vi bodde i Princeton, New Jersey. Det var den 15 januari, Martin Luther Kings födelsedag, och hans minne skulle högtidlighållas vid en gudstjänst i kyrkan på universitetsområdet.

Kyrkan, som är öppen för alla religioner och trosbekännelser, hade den här söndagen bjudit in en gästpastor från en baptistkyrka i amerikanska södern. Jag hade med mig yngste sonen och vi satte oss ensamma  i en bänk ganska långt bak, precis bredvid pelaren till  en av valvbågarna. På just den här pelaren satt en stor fyrkantig låda i svart backelit med en lur och en vev på sidan.

Baptistpastorn, en äldre svart man med krulligt gråsprängt hår och grått skägg, var en glad figur med yviga gester och med den typiska sydstatsaccenten som varvade sin predikan med häftig, svängig musik från en gospelkör.

En bit in i gudstjänsten ringde det plötsligt i telefonen på pelaren där vi satt. En signal, två signaler, tre signaler…
– Vad ska vi göra, mamma, undrade sonen. Ska vi svara?
–  Nej, det törs jag inte, men dom kanske lägger på snart, sade jag samtidigt som jag förtvivlat tittade runt efter någon som skulle komma till undsättning. Just då lyfte pastorn handen och pekade med sitt finger i riktning mot mig och sonen.
– Ma’am, will you please answer the phone, it might be Jesus on the line!

Stort skratt I hela kyrkan. Jag fick dock aldrig nöjet att prata med Jesus, en vaktmästare kom ilande och hann före.

Inför det stundande valet kan det kanske värt att ha Martins Luther Kings berömda tal i minnet som han höll i anslutning till medborgarrättrörelsens demonstration i Washington den 28 augusti 1963. Hur långt har egentligen den amerikanska nationen kommit sedan den dagen?

Annonser

One thought on “Var det verkligen Jesus i telefonen?

  1. Ja, sådana här kommentarer i en kyrka kan man fundera på. Tror väl inte att Jesus var i telefonen. Men jag tror på att det finns hjälp att leva sitt liv på en god väg. Människor upplever att de får hjälp och vägledning genom att lyssna på gudstjänsternas innehåll eller genom bibelläsning. Vi bestämmer själva vad vi vill påverkas av och tro på. Jag tror att man kan be om hjälp att leva sitt liv rätt och att få vara till hjälp och uppmuntran åt andra människor. Alla människor är födda med ett samvete och där utsätts vi ständigt i konflikt mellan det onda och goda.Att välja kristen tro är att försöka förstå bibelns innehåll så gott det går. Bönen sägs vara hjärtats samtal med Gud. Och när jag läser din blogg kommer jag att tänka på filmen The Stig Helmer Story. Livet har sina kringelkrokar. Sina barn försöker man ju påverka som man tror är rätt – men ibland har det nog blivit på fel sätt. Jesus tyckte inte om fariséerna trots att de tyckte att de var näst intill ofelbara. De var självgoda och det blev fel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s