Tycker synd om mig själv

Foto: http://www.fotoakuten.se

Sitter hemma och tycker synd om mig själv med ordentlig skrällhosta, snudd på feber och ryggspärr, som nackspärr fast i ryggen, medan Maken och vännerna går en rejäl långpromenad genom huvudstaden. Från Östra station, genom Gamla stan, över Slussen, Fjällgatan, Åsögatan, Danvikstull, Henriksdal, över gamla Skanstullsbron till Globen, tillbaka Götgatan över Slussen, Gamla stan och upp till Östra station igen. Säkert närmare ett par mil. Undrar så var de kommer att stanna och fika och ser framför mig hur de kommer sitta där och mumsa i sig präktiga, gräddiga semlor. I min värld är sådant inte tillåtet förrän den 21 februari, då först infaller fettisdagen.

Äntligen är fattigmansmånaden januari  snart över, och idag strömmar nya fräscha slantar in på lönekontot. Eller ”strömmar” var verkligen att ta i, men man får vara glad för det lilla. I övrigt är det inte så mycket som lyser upp tillvaron just nu, bara en lång räcka veckor utan avbrott förrän till påsk., de så kallade oxveckorna. Men däremellan kommer ju sportlovet, kanske någon invänder. Förvisso, för vissa privilegierade, men den tiden är sedan länge förbi för oss.

Nej, nu känns det som att jag gnäller litet väl mycket. När jag bläddrar i kalendern ser jag att det ju faktiskt finns en hel del att se fram emot. Fettisdagen och pannkakans dag som infaller samtidigt den 21 februari, därefter semlor sju tisdagar framöver. Den 23 februari är det XL-gala i Globen och den 16 mars åker Maken och jag på mord-weekend till Sundbyholms slott. Låter kanske litet scarry, men hon som drömde om att bli detektiv redan som liten ser fram emot att få sätta tänderna i en riktig mordgåta. Den 25 mars är det så dags att plocka fram våffeljärnen (Marie bebådelsedag) och sen är det inte långt till till påsk! Ja, där har ni min kalender de närmaste månaderna!

Så till sist ett litet filmtips inför helgen:  Två filmer har vi avverkat den senaste veckan. Först den amerikanska versionen av Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor”. Har man sett den svenska filmen tycker jag att man kan nöja sig med den. I mitt tycke tillför den amerikanska egentligen inte något nytt. Tycker heller inte att Rooney Mara kan matcha Noomi Rapace som Lisbeth Salander. Har aldrig riktigt förstått varför amerikanarna alltid måste göra egna versioner av filmer som redan innan är både bra och välgjorda. Det blir sällan lyckat.

Därefter den franska ”Små vita lögner” på Sture, en film som jag däremot gärna rekommenderar.

”En grupp vänner från Paris, åldersmässigt betydligt närmare fyrtio än trettiotvå, vårdar febrigt illusionen om en typ av kravlösa relationer som de egentligen borde lämnat bakom sig för länge sedan. När centralfiguren Ludo (Jean Dujardin högaktuell i ”The Artist”) råkar ut för en fatal motorcykel­olycka, skakas gänget i fogarna. Men inte mer än att de ändå åker iväg på sin årliga, gemensamma semester hemma hos hotellägarmiljonären Max (Cluzet) i dennes flotta strandhus i Cap Ferret på Atlantkusten. Drömmen om ännu en kravlös semester trasas dock sönder av att deras inbördes relationer blir allt skörare. Skålarna runt middagsbordet börjar klinga allt falskare. Gamla oförätter, plötsliga känsloutbrott och nytillkomna svek kommer upp till ytan.” (Ur DN, 20/1 2012)

Det är en lång film, drygt 2,5 timmar, som pendlar mellan allvar, en hel del skratt och litet tårar på slutet om man tillhör den känsliga typen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s