En dag på museet

Den återkommande torsdagsvandringen tillsammans med vännerna i skog och mark ersattes idag av en kulturvandring i huvudstaden. Samling vid Östra station, därifrån vandring Valhallavägen fram till Radiohuset för att titta på resterna av den nu saligen nedsågade ”radio-eken”.

Av det angripna innandömet i den resterande stubben att döma kan jag inte annat än tro att det var ett riktigt beslut att ta bort trädet innan något allvarligt hände. Naturligtvis är det sorgligt när en pampig gammal ek måste gå hädan, men någonting känns ändå fel när så stora resurser kan läggas på bevarandet av ett träd – provtagningar och nya provtagningar, polisresurser med mera – samtidigt som det inte tycks finnas nödvändiga pengar för att ge de gamla på Caremas äldreboenden (och säkert även andra älderboenden) ett värdigt omhändertagande under deras sista tid. Shame on you, Ulla Hamilton stod det på en skylt  vid ekstubben, själv säger jag Shame on you Carema, där ägarna endast tycks ha ett mål i sikte, nämligen att kunna stoppa så stora vinster som möjligt i de egna fickorna.

Nog om detta. Från Radiohuset fortsatt vi ner längs Strandvägen och vidare bort mot Skeppsholmen och Moderna Museet för att titta på utställningen Turner Monet Twombly, tre konstnärer under tre århundraden, 17-, 18- och 1900-talet. Men först blev det lunch, kålpudding på kalvfärs med rödlökschutney och vitlökskryddad sky. Alldeles utsökt gott.

Utställningen var fin även om jag hade väntat mig litet mer. Det var också roligt att se alla barn och ungdomar, allt från dagisgrupper till gymnasieelever, som med stort intresse lyssnade till vad guiderna hade att berätta om tavlorna . Och vi var många som stod litet vid sidan av och tjuvlyssnade och på så vis fick lära oss litet extra. Egentligen borde man alltid se en utställning tillsammans med en guide, det ger så mycket mer.

Jag tycker mycket om Monet, men jag saknade några av hans mer kända verk. Jag blev också mycket förtjust i några av Twomblys mindre tavlor som exploderade i färger, men det fanns också saker som inte tilltalade mig alls. Jag förundras alltid över vad det är som gör att kritiker öser sitt beröm över ett visst verk medan man föraktfullt förkastar ett annat. Vad är det som gör att en tavla, som ser ut som den är gjord av en treåring på dagis, betingar ett pris med många nollor efter? Vem bestämmer egentligen vad som får kallas konst? För mig är konst sådant som tilltalar eller på andra sätt berör mig, sen får de så kallade kännarna säga vad de vill.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s