Onsdagsrundan Angarnsjöängen runt

Den första onsdagen i varje månad är det alltid tidig uppstigning för att göra Maken och hans skådarvänner sällskap på den månatliga onsdagsrundan Angarnsjöängen runt. Termometern visade -5, så det var långkalsonger på och dunjacka i ryggsäcken för säkerhets skull tillsammans med kaffetermosen och Makens goda äggmackor. Anlände till parkeringen vid Örsta i god tid före utsatt start, men vi var långt ifrån först. Tubkikarna stod redan uppradade och de mest ivriga hade börjat scanna av sjöängen i jakt på rariteter.

Onsdagsrundan Angarnsjöängen runt – 1 Spaning

Vandringsledare för dagen var Karin som till sin hjälp hade ”kökarlen” Björn som skulle hålla koll på eventuella eftersläntrare.

Onsdagsrundan Angarnsjöängen runt – 2 Ledare_redigerad-3

När alla anmält sin närvaro och klockan passerat halv åtta ringlade ledet med de 36 skådarna (enligt min räkning), som mött upp för dagen, iväg som en lång orm över det frostiga gräset i riktning mot Tältholmen.

Kanske inte någon "ringlande orm" precis, men det här är bara förtruppen.

Kanske inte någon ”ringlande orm” precis, men det här är bara förtruppen.

Jag tycker mycket om att vara ute i skog och mark men är inte särskilt duktig när det gäller fåglar, även om jag lärt mig en del genom att göra Maken sällskap emellanåt. Det känns som om fågelskådare, oavsett om de är proffs eller amatörer, är oerhört hängivna sitt intresse och hobby. Sådana som utan att tveka kan resa sig mitt i middagen för att kasta sig i bilen och köra 20, 30 mil eller längre när det kommer ett pling i mobilen att en kaspisk pipare flugit vilse och landat på Mörkö i Sörmland.

Och deras kunskaper och skärpta sinnen vad gäller syn och hörsel imponerar. Som när Björn plötsligt höjde handen för att markera ett visst läte som han utan vidare kunde urskilja genom bruset av bofinkars, talgoxars och taltrastars visslingar och flöjtanden.

Onsdagsrundan Angarnsjöängen runt – 4 Lyssna till trädlärka

- Hörde ni? Där har vi trädlärkan!

Även om trädlärkan inte är någon raritet, är den inte alls lika vanlig som sånglärkan, och den här morgonen hade vi turen att inte bara höra utan även få se den när den flög över våra huvuden. Men hur var det möjligt att uppfatta dess läte? Och hur var det möjligt att ens hinna se att det var just en trädlärka?

- Stjärten, Meggie, stjärten! Den är kortare än sånglärkans.

Hm….

Utsikten från Midsommarberget är vidsträckt. På åkern långt i fjärran syntes små vita prickar som talade om att det femtiotal sångsvanar, som brukar tillbringa dagarna där, hade landat. Över vassruggarna nedanför berget seglade två bruna kärrhökar samtidigt som Karin uppmärksammade oss på en plog av åtta storskarvar på väg norrut. Fem tranor kom in för landning på andra sidan sjön medan några hägrar fortsatte sin flykt österut. Själva fortsatte vi mot Grävlingholmen och en hägrande fikapaus.

Trots att solen värmde bra hade den inte lyckats tina upp den nattgamla isen helt. Det var kanske tur, vem vet vilka odjur som kan dölja sig i de här träskmarkerna.

Onsdagsrundan Arngarnsjöängen runt - 6 Träsket

Det låg en konstant ljudkuliss av kackel, snatter, tjatter och trumpetande över sjöängen och fåglar startade och landade som vore det en internationell flygplats.

- Där lyfter en enkelbeckasin, hördes plötsligt Per hojta. Och där en till. Dom flyger som fladdermöss!

För varje nytt utrop prickades ännu en fågel av på artlistan. Sävsparv, grågås, ängspiplärka, dubbeltrast, tofsvipa, kanadagås, gröngöling och så vidare i all oändlighet, eller åtminstone tills vi fått ihop 58 stora och små fåglar. Nytt rekord för aprilrundan!

Efter sju timmar i sol och frisk luft hade onsdagsrundan Angarnsjöängen runt nått sitt slut och vi var tillbaka där vi började, litet mörare i benen och med hettande kinder.

Onsdagsrundan Arngarnsjöängen runt - 13 tillbaka till starten

Tåget 06.11 till Arholma

Det blev inte Yttre Hebriderna i år heller, istället 36 timmar på Arholma förra torsdagen och fredagen.

Nej, det är klart jag vet att man inte kan ta tåget till Arholma! Men det var så vår resa började, med tåget 06.11 in till Östra station.

 Tåget

Där klev vi på bussen till Norrtälje, stopp i Roslags Näsby där vännen M anslöt och en timme senare var vi framme. En kaffe och kanelbulle i Pressbyrån hanns med innan det var dags att hoppa på nästa buss som skulle ta oss till Simpnäs brygga och båtfärden över till Stockholms skärgårds nordligaste utpost. Den sista bussresan gick på smala, slingriga vägar genom ett vitt och  julkortslikt Roslagen.

Efter en kort men skumpig färd över blygrått vatten kunde vi äntligen stiga iland på Arholma. En resa som tagit nästan lika lång tid som till stugan i Hälsningland och de 36 timmarna hade redan reducerats till 32, egentligen 28 timmar om vi också drar av den kommande  hemresan!

B På väg till vandrarhemmet
Medan vissa av båtresenärerna hämtades upp av fyrhjulingar med släpvagn fick andra ta sig fram till Bull-Augusts vandrarhem till fots, dragandes sitt pick och pack för hand på en lånad cykelkärra.

Efter att ha installerat oss och packat ner en termos kaffe och smörgåsar i ryggsäcken var vi redo att utforska Arholma, denna cirka 6 km långa och knappt 2 km breda ö med sina cirka 60 året runt-boende.

Första stoppet blev Batteri Arholma på öns norra udden, en f d topphemlig kustförsvarsanläggning som byggdes under kalla krigets dagar.

Högst upp på berget tronar fortfarande den stora kanonen med pipan riktad österut. Så Mr P…, tänk inte ens tanken….!

 

Genom skogen försökte vi ta oss vidare till havet på östra sidan, men nattens ymmiga snöfall gömde nogsamt alla upptrampade stigar och till slut var vi tvungna att plocka fram både karta och kompass för att försöka klura ut var vi var någonstans och hur vi skulle hitta hem utan att behöva vända tillbaka i våra gamla fotspår.

 

Tillbaka på vandrarhemmet upptäckte vi dessa märkliga fåglar, två myskankor, som pulsade runt i snön utanför köksfönstret. Lustiga typer som tydligen rörde sig fritt mellan gårdarna i grannskapet.

 

Morgonen därpå väcktes vi av att solen lyste in genom fönstret i ”Pigkammaren” där Maken och jag tillbringat natten (vännen M hade förpassats till ”Drängkammaren”). Mycket av gårdagens snö hade smält undan under natten och det såg ut att kunna bli en fin dag.

Pigkammaren

J Byväg
”På en byväg om våren är det lerigt och dant
men ojojoj och ajajaj vad det är grant”

gnolade Maken litet lagom falskt i ett försök att låta som Thore Skogman medan vi vandrade vägen ner mot Österhamn.

K Byvägen


Här och var efter byvägarna såg vi stora ansamlingar av brevlådor, alla mer eller mindre personligt designade.

O Brevlådor
Undrar om det är tänkt att man ska stoppa in tidningen i gäddgapet?

 

Många havsörnar seglade över himlen den här förmiddagen och träd och åkrar var fulla av starar.

 

Under de så kallade rysshärjningarna längs den svenska östersjökusten sommaren 1719 brändes all bebyggelse liksom båtar och fiskeredskap ner på Arholma. Ingenting finns kvar från den tiden utan allt fick byggas upp från grunden igen.

Arholma båk uppfördes 1768 och är ett fast sjömärke (inte någon fyr). Den fungerade som lotsutkik fram till senare delen av 1800-talet då verksamheten flyttades till södra Björkö. Båken har också fungerat som optisk telegrafstation på linjen Stockholm-Gävle-Åland under 1800-talet och senare som signalstation under andra världskrigets beredskapsår.

 Utsikten över Ålands hav är hänförande och milsvid.

 

Återseendet av Arholma kyrka/kapell väckte fina minnen till liv av den sista varma och vackra sommardagen i slutet av september för nio år sedan, när äldste sonen gifte sig här med sin Alexandra.

Själva kyrkobyggnaden är ett f d missionshus som tidigare stått på Kungsholmen i Stockholm och som invigdes här 1928.

 

När vi på eftermiddagen lämnade Bull-Augusts fina och trivsamma vandrarhem lyste solen fortfarande och av snön som fallit dagen innan fanns inte minsta flinga kvar. Våren är en fin årstid att uppleva skärgården och man behöver garanterat inte trängas. Flyttfåglarna återvänder, många vandrarhem har öppet året runt, priserna på skärgårdsbåtarna är ofta lägre fram till april och ska man bara vara borta ett dygn eller två är man heller inte så beroende av att det finns öppna affärer.

Så tack Arholma och Bull-August för 28 timmars  härliga upplevelser i snö, regn och sol!

 

Från vår till vinter till……

Efter en solig vårdag på Djurgården i fredags blev det vinter igen nästan över en natt. Inte roligt att vakna till snökaos igår morse. Tankarna går till alla flyttfåglar som anlänt flera veckor tidigare än vanligt, de små solarna som lyst upp dikesrenarna och blåsippan som redan ute i backarna står. Men blir det inte värre än så här, så ska de nog klara sig.

Vid det lilla Isbladskärret på södra Djurgården rådde full aktivitet bland sjöfåglarna. Sothönor som aggressivt jagade varandra, änder som letade efter den stora kärleken och vitkindade gäss som villigt poserade i solskenet.

Vitkindade gäss

Vi vill helst att du tar oss i profil. Blir det bra så här?

Gråhägrarna, som tillbringat vintern på Råstasjöns is i Solna, har återvänt till sina gamla bon i träden runt sjön. Renoveringsbehoven tyckts stora innan det är dags för tillökning, och för vissa är det bara att börja från början och bygga nytt.

Alla var inte riktigt lika arbetsvilliga utan passade på att njuta litet extra av den värmande solen, precis som en del andra som passerade här denna förmiddag.

Gråhägra på ö

När det började bli dags för det medhavda förmiddagsfikat vek vi in på Kärleksstigen för att hitta litet lä.

Kärleksstigen_redigerad-1

‘Kärleksstigen’ är Världsnaturfondens bröllopsgåva till kronprinsessan Victoria och prins Daniel.

Spaning och dokumentation på en och samma gång. - Fick du med den där som flög med kvisten i näbben?

Spaning och dokumentation på en och samma gång.
- Fick du med den där som flög med kvisten i näbben?

Bara att jobba på. Det krävs många kvistar för att få till ett tjusigt bo åt frugan och ungarna.

Bara att jobba på. Det krävs många kvistar för att få till ett tjusigt bo åt frugan och ungarna.

På hemvägen insisterade jag på att få ta en sväng genom Kungsträdgården. Ville med egna ögon få sanningshalten i Lars Epsteins inlägg i DN bekräftad, nämligen att körsbärsträden blommade. Och visst, litet sant var det i alla fall. Inte någon rosa sal att träda in i men träden var fulla av svällande knoppar och några hade redan brustit ut i små underbara, rosa blommor.

Körsbärsblom_redigerad-1

Den kändes ju så nära, VÅREN! Och då hände det igen, the same procedure as last year, as every year, det började snöa. Det ligger väl något i den gamla folktron att det ska snö tre gånger på lärkan innan våren är här på riktigt.

Första snöfallet, bara två till innan det blir vår.

Första snöfallet, bara två till innan det blir vår.

Kräftsoppa à la Maj

Nu har det varit grått, vått och eländigt i snart en månads tid. Ett riktigt ”sopväder” alltså. Men man skulle också kunna vända på det och säga att det är ett perfekt soppväder.

Maken är iväg på sin nära nog dagliga runda runt Angarnsjön i jakten på nya arter. Ny månad och ett helt blankt papper som ska fyllas i den månatliga arttävlingen när det gäller fågelobservationer i just Angarn. Bloody serious bird watchers’ stuff!

Under tiden har jag varit och inhandlat en flaska vin och litet gott bröd. Hemma igen ska jag försöka reprisera min väninna Majsans god kräftstjärtssoppa, som hon och hennes man bjöd på när vi för ett tag sedan var och hälsade på i deras fina om- och tillbyggda stuga (numera hus) på Torö.

Listan på ingredienser nedan är helt enligt Majsans recept, men som så ofta när jag ska laga efter recept brukar det bli små justeringar här och där. Ibland för att jag tror att tillsatsen av några vitlöksklyftor, litet chili eller fransk senap kan förhöja smaken ytterligare, ibland för att jag helt enkelt inte fått tag i alla ingredienser som ingår och därför tager vad jag haver. Jag kommer dock att noga ange eventuella avvikelser från originalreceptet.

Kräftsoppa à la Maj
6-8 pers

Soppan serverad

Ingredienser

Ingredienser

  • 3 stora morötter
  • 1 medelstor gul lök
  • Några matskedar smör eller rapsolja till stekning
  • 1,5 l vatten ( alt byt ut några deciliter vatten mot vitt vin)
  • 3 buljongtärningar eller motsvarande koncentrerad fiskfond (Touch of Taste eller liknande)
  • 400 gr kräftost (mjukost)
  • 1 burk creme fraiche
  • 1 burk kräftstjärtar (OBS! här har jag istället använt räkor + 2 laxfiléer)
  • 3 msk idealmjöl
  • 1 knippa dill
  • Salt och svartpeppar

Gör så här

Riv morötterna grovt och hacka löken och fräs mjuka i smör eller olja.

Här gäller det att se upp så att det inte "bidde en tumme" också

Här gäller det att se upp så att det inte ”bidde en tumme” också

Fräsa morötter och lök

Pudra över idealmjölet, rör om och tillsätt vattnet och buljongtärningarna.

Har sett runt om på olika matbloggar att det är väldigt populärt att plåta olika rinnande tillsatser, så det är bara att hänga på även om det är ganska krångligt att hantera kameran med ena handen medan man häller med den andra. Man gör så gott man kan!

Har sett runt om på olika matbloggar att det är väldigt populärt att plåta rinnande tillsatser, så det är bara att hänga på även om det är ganska krångligt att hantera kameran med ena handen medan man häller med den andra. Men man gör så gott man kan!

Eftersom jag inte hade något idealmjöl hemma hoppade jag över det här steget för att avvakta tills soppan var klar. Känns soppan för tunn kan man tillsätta litet maizenamjöl utrört i vatten.

Det är ju lördag, därför byter jag ut litet av vattnet mot en skvätt vin.

Det är ju lördag, därför byter jag ut litet av vattnet mot en skvätt vin.

Låt soppan sjuda några minuter och rör ner kräftost och creme fraiche och låt koka upp.

Eftersom kräftstjärtarna var slut på ICA fick det bli en burk räkor istället. Men när jag gick igenom receptet litet noggrannare insåg att det inte framgår hur stor burk kräftstjärtar som avses och det kändes som att den burk jag köpt (170 gr) nog var i minsta laget till den angivna mängden vätska. Så jag rekommenderar att man tar 2 burkar x 170 gr, och varför inte en av varje sort av räk- och kräftstjärtar. Orkade jag gå tillbaka till affären igen? Nej, räddningen blev istället snabbtining av ett par laxfiléer som skramlat länge nog i frysen.

Nu är det dags att kolla konsistensen på soppan. Känns den tunn kan man tillsätta 2-3 matskedar maizenamjöl utrört i litet vatten.

Skär laxfiléerna i kuber och lägg ner i den kokande soppan.

Laxkuber

Salta och peppra lätt på laxkuberna.

Häll av spadet på räkorna / kräftstjärtarna och tillsätt.

Tillsätt räkor

Drag genast kastrullen från plattan;  om räkorna eller kräftorna får koka blir de lätt sega.

Justera kryddningen med eventuellt litet salt och några varv på pepparkvarnen.

Hacka och tillsätt dillen.

Hacka dill

Räksoppa

Voilà!

Nu hör jag en nyckel i dörren och strax kliver en frusen make över tröskeln. Right on time! Dags att hälla upp resten av vinet i glasen och servera soppan med ett gott bröd till.

Soppan serverad 2

Besök i en gammal kyrka

Det här inlägg är till dig Agneta (men naturligtvis också till alla andra som av olika skäl är intresserade av gamla kyrkor). Jag tog dig på orden när du skrev att du gärna skulle vilja se hur vår kyrka ser ut invändigt. Så på väg till fågelmatningen häromdagen gick jag förbi kyrkan och kände på kyrkporten, som till min förvåning gled upp. Trodde alla kyrkor nu för tiden hölls låsta på grund av stöldriskerna.

Detta är vår kyrka av idag – Vallentuna kyrka.

Kyrka, framsida

Kyrkan, som är byggd i gråsten, tillkom i slutet av 1100-talet och är vackert belägen på sluttningen ner mot norra delen av Vallentunasjön.

Utsikt mot sjön

Under de följande århundradena byggdes kyrkan till och ut på olika sätt men vid en brand i samband med ett blixtnedslag i mitten av 1800-talet förstördes stora delar av byggnaden och nästan all inredning. När kyrkan sedan byggdes upp igen, skedde det delvis efter helt nya ritningar.

Att den här trakten var en gammal kulturbyggd långt innan kyrkans tillkomst vittnar bland annat våra många fornlämningar och runstenar om. Strax söder om kyrkan står en runsten som berättar om stormannen Jarlabanke Ingefastsson, som ägde stora jordegendomar i Täby och Vallentuna. Ett slags dåtida kommunalpamp kanske man skulle kunna säga, som redan under sin levnad själv lät resa fyra runstenar till sitt eget minne. En man med stort ego alltså!

Jarlabankes runsten

Översättningen av runorna lyder:

”Jarlabanke lät resa denna sten efter sig, medan han levde,
och han gjorde denna tingsplats, och ensam ägde han hela detta hundare”.

Den tingsplats som omnämns tros ha legat någon dryg kilometer nordväst om stenens nuvarande plats.

Men tillbaka till själva kyrkan. Jag är visserligen fortfarande medlem i Svenska kyrkan (av födsel och ohejdad vana) men därutöver har jag inte någon relation till vare sig kyrkan eller dess verksamhet, så det känns som det var länge sedan jag själv var här. Senast var nog vid någon av barnens skolavslutningar för ”hundra” år sedan, då denna fina tradition fortfarande var tillåten utan att den varje år behövde föregås av en massa tjafs.

Så jag är lika nyfiken som du, Agneta över hur det ser där inne. Häng med, så går vi in och tittar!

Östra sidan av kyrkan

Rakt framför oss ligger altarkoret med ett fantastiskt ljusinsläpp genom de höga, bågformade och gjutjärnsspröjsade fönstren och bakom altaret står det vackra altarkorset med törnekronan som är det enda som är kvar från en altaruppsats gjord 1763.

Vid den mindre kororgeln nära altaret sitter organisten och spelar och vacker musik blandar sig med brummandet från en dammsugare som dras runt av en ung, manlig lokalvårdare.

Interiör 2

I taket hänger vackra mässingskronor, några från 1500- och 1700-talet, och bakom oss har vi orgelläktaren med sina förgyllda träsniderier på fasaden.

Interiör

Jag kan inte säga att jag känner igen mig, men vid skolavslutningarna brukade det vara pyntat med björkar och mycket blommor som tillsammans med alla förväntansfulla barn kanske drog blickarna till sig mer än själva kyrkan.

Kyrkorummet är ljust, rent och vackert i all sin enkelhet. Inte en massa prål och bjäfs. Bortsett från den fasta inredningen i form av predikstol och orgelläktare är utsmyckningen i stort sett begränsad till några mässingslampetter och de elva begravningsvapnen i skulpterat trä som pryder väggarna. Dessa bars förr i begravningståg och sorgeprocessioner för att påminna allmänheten om den bortgångnes förträfflighet. Här representerar begravningsvapnen familjerna Klingspor, Appelbom, Clerck, Drake och Wernfelt.

Ja, mer än så här blir det inte, nu har du/ni sett det som finns att se här. Men innan vi går ut i den gråkalla och moddiga eftermiddagen kan vi väl sätta oss en stund i en av kyrkbänkarna och njuta några minuter till ett av spåren ur Missa Criolla, ett av mina favoritverk när det gäller sakral musik.

Gloria – Missa Criolla med Jose Carrera

Tack för att du följde med!

Dags för den årliga räkningen av småfåglar

En vacker vintersöndag med strålande sol och fem minusgrader. På vår sjö, där isen ligger sedan ett par veckor, samsades skid- och skridskoåkare med de som bara var ute och söndagspromenerade. Redan förra helgen hade jag sett fram emot att snöra på mig skridskorna, men då kom det mer snö och förstörde det roliga. Inför den här helgen hade dock ansvariga för den kommunala plogbilen bedömt att isen var tillräckligt tjock för att de skulle våga sig ut och ploga upp en rundbana.

Den här helgen pågår också den nationella räkningen av småfåglar vid våra fågelbord. Under till exempel en timme räknar, antecknar och rapporterar man det högsta sammanlagda antalet fåglar av en viss art vid ett tillfälle. Räkningsperioden började vid gryningen i fredags och pågår till skymningsdags i morgon måndag.

Så vid lunchtid gick Maken och jag  iväg för att  fylla på mat i fröautomaterna vid Makens ”fågelrestaurang”.  Sedan satte vi oss för att vänta på invasionen, som dock uteblev. Som mest blev det tio gulsparvar för mig, varvid Maken snabbt påpekade att två av dem var grönfinkar, hm…., alltså bara åtta. Själv fick han ihop elva stycken. Därutöver endast ett par koltrastar liksom några pilfinkar, talgoxar och blåmesar. Inget att yvas över direkt. Kanske gör vi ett nytt försök i morgon, när det är litet mer lugn och ro runt matbordet och inte så många som är ute och promenerar med sina hundar och stör matron.

Gulsparvar

Pilfink_redigerad-1

På vägen hem såg jag hur en familj hade gjort upp eld vid grillplatsen nere vid sjön och förföriska dofter från grillade korvar drog förbi på gångvägen.

Söndag på isen_redigerad-1

Plötsligt blev jag väldigt hungrig och skyndade på stegen. Sneddade genom hagen och passerade förbi kyrkan, vackert belyst av solen mot en bakgrund av åskblå snömoln. På takåsen till kyrktornet kunde jag räkna in ett trettiotal kajor. Hade prästen lika många själar under högmässan på söndagarna skulle han nog vara ganska nöjd.

Kyrkan

Kajan skulle utan vidare kunna kvalificera sig som vår ”kommunfågel” om det fanns sådana symboler för kommuner/städer. Vi har ”tonvis” av dem och de tillhör inte mina favoriter. De låter illa, smutsar ner och när de alla lyfter samtidigt från hustak eller träd förmörkas himlen i bästa Hitchcock-stil.

Kajor

Tillbakablick på året som gått – 2013

Januari – februari – mars

Jag vet inte hur länge det är ok att säga Gott Nytt År och önska god fortsättning, men eftersom det är tjugondag Knut idag och den glada julen (och alla därpå följande helger) därmed är slut, så är det väl hög tid. Så,

 Alla mina bloggvänner och andra som tittar in emellanåt – en riktigt god fortsättning på 2014 önskar jag er!

Så här i början av ett nytt år, som fortfarande ligger som ett oskrivet blad framför oss, känns det ändå bra att stanna upp och reflektera över det som varit. För mig och Maken har 2013 varit ett bra år. Även om allt inte gått vår väg finns det så mycket, stort som smått, att känna glädje och tacksamhet över, och där drömmarna gått i krasch får man ta nya tag och försöka hitta andra angreppssätt och lösningar på problemen. Tiden är för kort för att lägga energi på bitterhet och besvikelse.

Vi inledde 2013 med en resa till Nynäshamn, där en exotisk fågel slagit följe med gräsänderna i hamnen, en mandarinand. Vi hittade den direkt, där den låg och guppade som en färgglad italiensk keramikfågel bland alla övriga brunmurriga fåglar.

En av vinterns höjdpunkter var besöket på Landsort, Stockholms skärgårds sydligaste utpost. Kargt, kallt och isigt och trots detta hittade vi en sånglärka som lyckats överleva den stränga vintern.

Kultur i form av teater tillsammans med äldsta barnbarnen, när vi såg Astrid Lindgrens ”Lotta på Bråkmakargatan” på Stockholms stadsteater.

Påsk i vårt Paradis i norra Hälsingland, där vi som vanligt bjöd vänner och grannar runt sjön på både bländvit snö och strålande sol tillsammans med ärtsoppa, punsch och saffranspannkaka.

April – maj – juni

Ett säkert vårtecken är fotbollsallsvenskan som drar igång i början av april. Den 7 april var det allsvensk hemmapremiär för Makens lag AIK på Nya Råsunda (även kallat Friend’s Arena).

På Musik- och teatermuséet ställde väninnan Kajsas faster Beata Bergström, 92 år, ut bilder från sina 30 år som fotograf på Dramaten, bland annat under Ingmar Bergman. Maken blev ombedd att agera mingelfotograf på vernissagen.

April avslutades med traditionsenlig boule-match med vännerna och på kvällen majbrasa på Ellavallen i Täby.

Under några kalla och regniga dagar i Paris blev en utflykt till Giverny och Monets trädgård en minnesvärd upplevelse. Hemma igen var det dags att packa på nytt inför sommarens flytt till Paradiset.

Midsommaren inleddes i vackert väder med jordgubbar och sommardrink på bryggan, därefter knytis i hagen med grannarna i ”byn”.

I år var det tio år sedan vi överraskade våra vänner under en vandring längs Höga kusten-leden med att be dem vara våra bröllopsvittnen när vi dagen därpå tänkte gifta oss på båten ut till Ulvön, surströmmingens hemvist. Bröllopsklädseln var shorts och vandringskängor och brudbuketten bestod av skogens sista liljekonvaljer. Tioårsjubiléet firades med några rejäla räkmackor hos Lill-Babs på hennes Caffär i Järvsö.

Juli – augusti – september

Att få vakna till en vacker morgon med fågelsång och spegelblank sjö är en ynnest. Att sedan få följa upp med en paddeltur där kajaken skär som en kniv genom ”salsgolvet” och det enda som hörs är lommens skrik, det överträffar det mesta.

Det slår nästan aldrig fel, på Herman-dagen den 12 juli är de första hjortronen mogna och färdiga att plocka. Så även i år, och det blev en spännande utflykt för barnbarnen, som var på besök, när vi på kvällen for iväg för att inspektera ”vår myr”. Inte bara om vi skulle hitta några bär utan också om vi kanske skulle få se en skymt av en någon björn eller älg.

I augusti fick vi rå om barnbarnet Jack en hel vecka när det var dags för föräldrarna att börja jobba igen. Många fisketurer för Jack och morfar blev det, och många abborrar.

När maken senare i månaden hade namnsdag bjöds han på kolbullar och halloncheesecake i kvällssolen ute på hällorna.

I september var det dags att ta tillvara på skogens röda guld och som vanligt kom våra vänner på lingonplockarbesök. I september blev det också en resa hem till förorten för att heja på sonen och hans kompis när de som lag simmade och sprang mellan och över öarna från Sandhamn till Utö i Ö till Ö-loppet. 65 km löpning och 10 km simning!

Oktober – november – december

När naturen gick från olika nyanser av grönt till flammande gult och rött var det dags att packa ihop och flytta hem igen och återknyta kontakterna med barn, barnbarn och våra vänner. Höstlovsvandring längs Roslagsleden med stopp för lek och korvgrillning. Våra egna vandringar en gång i veckan tillsammans med våra vänner. Vid en av dessa kom vi litet vilse men fick hjälp av en get- och åsnefarmande kvinna som med säker hand förde oss genom skogen tillbaka till landsvägen.

Under november blev det två besök på Stockholmsmässan i Älvsjö. Först Matmässan som numera handlar mer om vin och andra alkoholhaltiga drycker än om mat, sedan Fotomässan där Maken hade några av sina bilder utställda.

Allhelgonahelg med gravsmyckning och varma tankar till nära och kära som inte längre finns med oss. Luciafirande på dagis där alla flickor som ville fick vara lucior och där tomtar och pepparkaksgubbar fortfarande var tillåtna, tack och lov.

Julaftonsfirande hos yngste sonen, där barnens julklapp snabbt blev pappornas leksak. Nyårsafton inleddes med att gå ut och heja fram Kajsa i Nyårsloppet. Tolv timmar senare det var dags att hälla upp champagnen och skåla, kramas och pussas och hälsa 2014 välkommet.