Islossning i Paradiset

Samtidigt med mig anlände också våren - på riktigt kan man hoppas - till Paradiset (det vill säga sommarstället). Det har varit några fantastiska dagar, vindstilla och strålande sol med temperaturer runt 20-gradersstecket och med hårt trädgårdsarbete omväxlande med att hålla koll på när isen skulle gå. Ingen dramatisk islossning, bara stora issjok som bröt sig loss, drev iväg och sedan sakta sjönk till botten. Det var som en utdragen förlossning som höll på i fyra dygn innan hela sjön var isfri.

När jag kom upp i fredags var isen våt och svart och det bara öppet vatten närmast stranden, men mer behövdes inte förrän sjöfåglarna anlände; måsar, knipor, skrak, sångsvanar och fyra storlommar.

Lördag morgon och isen har dragit sig allt längre ut. Några minusgrader under natten hade gjort isen vit igen.

Söndag morgon vaknade vi till ännu en fantastisk dag, vindstilla och knappt ett moln på himlen. Större delen av sjön var nu öppen, bara några stråk av is syntes i den bortre änden.

Fram emot kvällen beslutade sig Maken att sjösätta kanadensaren och likt en trapper paddla bort mot de sista kvardröjande isflaken.

Igår fortsatte arbetet med att kratta, rensa i hallonsnåren och göra i ordning alla planteringspallarna och förbereda för sådd nästa gång vi kommer upp. Ett par timmars avbrott för en tur ner till köping för att handla jord och en snabb födelsedagsfika på konditoriet innan det bar av hemåt igen för att ta rätt på de sista lövhögarna.

Idag var det så dags att styra kosan hemåt igen för nästa uppdrag. Att ta hand om barnbarnen medan sonen inkasserar sin födelsedagspresent som han fått av sin fru, en aktivitetsresa till Kroatien där de ska träna och koppla av under långhelgen inför kommande utmaningar, han för Ö till Ö-loppet (simma och springa från Sandhamn till Utö och hon för Stockholm Marathon).

Beata Bergström på Musik- och teatermuseet

Från och med idag visas fotoutställningen ”Foto: Beata Bergström – Fotografier från teater och dansföreställningar 1953 – 2004” i nyöppnade lokaler i Musik- och teatermuseet i Stockholm.

Bibi Andersson

I onsdags var det förhandsvisning av utställningen och invigningstal av kulturministern och jag och Maken var bland de inbjudna att dricka bubbel, äta snittar och mingla med gamla teaterlegendarer och andra kulturpersoner samtidigt som vi fick delta i en fantastisk resa genom svensk teaterhistoria.

Musik- och teatermuseet ligger i hörnet Riddargatan och Sibyllegatan, i det gamla Kronobageriet där det bakats bröd sedan 1645 och ända fram till 1958. I mitten av 1970-talet byggdes lokalerna om till museiverksamhet. Själva galleriet ligger i källaren, där en gång de gamla bakugnarna stod, och de vitslammade tegelväggarna med nischer och valv bildar den perfekta bakgrunden mot de kontrasterande, stora svart-vita fotografierna.

Beata Bergström, snart 92 år, arbetade under drygt trettio år som teaterfotograf på Dramaten varav tio år under Ingmar Bergman. Hon banade väg för ett helt nytt sätt att arbeta när hon började på 50-talet. Tidigare var fotografen förpassad till en kamera på stativ i salongen där skådespelarna fotograferades i arrangerade situationer, ungefär som i en fotostudio. Beata bröt mot detta genom att arbeta likt en reporter på uppdrag där hon rörde sig bland skådespelarna under pågående repetitioner och på så sätt fångade ögonblick och bild i flykten.

I den film som barnbarnet Agnes Bergström och hennes partner Sture Pallart har gjort om Beata Bergström och som visades i det lilla biorummet berättar Beata själv om hur vissa skådespelare i början muttrade över att de stördes av hennes ständiga klickande på kameran, men de vande sig och efter ett tag var det ingen som längre tog notis om henne. Utom Jarl Kulle och Ingmar Bergman. Det var också Ingmar Bergman som fick henne att till slut ta beslutet att lämna yrket 1984 efter att han kört ut henne från repetitionen.

I mitten av 1990-talet lyckades systersonen Lasse Rudolphson tillfälligt locka henne tillbaka till yrket för att hjälpa honom i arbetet med uppsättningarna av Kristina från Duvemåla i Malmö och Göteborg.

Beata Bergströms fantastiska fotografier från svenska teaterscener kan ses till den 6 januari 2014 och är väl värda ett besök liksom museet i sig.

Tussilago och fotboll

Även om snöskyffeln och piassavakvasten fortfarande står på givakt innanför porten, beredda att rycka ut vid eventuella återfall av vinter, började ändå vårtecknen till slut droppa in under den gångna veckan.

# 1. Tussilagon, om än litet motvilligt, har börjat lysa upp vägkanter och dikesrenar med sina små solar.

# 2. Den som väntar på något gott får ibland vänta (och lida) väldigt länge kan det tyckas, åtminstone tycker Maken det, men nu är den äntligen i full gång – FOTBOLLSALLSVENSKAN tillsammans med övriga fotbollsdivisioner!

# 3. Ett annat osvikligt vårtecken är den årliga Trädgårdsmässan som i helgen brett ut sig i Älvsjö. Jag vet inte vad det är med dessa mässor, som jag egentligen inte alls tycker om men ändå inte kan hålla mig ifrån. Trädgårdsmässa eller Matmässa kvittar lika och varje gång säger jag samma sak när jag lämnar stället. ”Aldrig mer! Det här var ABSOLUT sista gången, jag lovar”. Sedan går det några månader, minnet är kort och så är man där igen.

Trängsel och massor av besökare och som vanligt ett antal utställare som man undrar vad de egentligen har för anknytning till trädgård och odling. Montern med de oerhört läckra designerjackorna i mjukaste röd mocka – vill ha, vill ha skriker det i mig – och som kostade en smärre förmögenhet; kan inte tänka mig att det är meningen att man ska gå omkring i en sådan och känna sig vacker medan man krattar eller gräver i landen. Eller de romantiska vita klänningarna i skiraste bomullsbatist med stråveck, volanger och spetsar tillsammans med blomsterprydda stråhattar som för tankarna till livet på engelska gods och herresäten – fast det är klart, de skulle nog göra sig bra när man sitter i sitt vackert inredda växthus bland citron- och olivträd i italienska terrakottakrukor och läppjar på ett glas syrenblomssaft och knaprar på en liten hembakad kaka med lavendelglasyr.

Det är då, när blodsockret har sjunkit ner i skorna trots tankarna på nyss nämnda glasyr, svetten börjar lacka och köerna tycks oändliga till samtliga utskänkningsställen, det är då jag ser högarna av strimlade och skivade grönsaker, stjärnformade gurkskivor och korkskruvslockiga potatisstrimlor. Som nattfjärilen dras till ljuset dras jag mot mannen med den hypnotiserande rösten som mässar om det lilla redskapets förträfflighet. Verktyget är en liten kniv som påminner om en potatisskalare och som både skalar, strimlar och skivar. Bara kniven kostar 150 kr, men köper man den där och nu så får man en liten tingest på köpet som förvandlar potatisar till spiralformade pommes frites. Och som om detta inte vore nog, i priset som nu är nere i ”endast 100 kr” får man dessutom en liten plastbehållare att trycka ner i till exempel en citron eller apelsin och som snabbt fylls med saft när man klämmer på frukten. Jag inser ju omedelbart att detta är något som ett välutrustat kök bara inte kan vara utan, så hundralappen byter snabbt ägare och de oundgängliga redskapen försvinner ner i min väska där fyra ark bakplåtspapper i silikon redan ligger och väntar.

Större delen av gårdagen förvandlades till ett träningsläger där jag trots idoga ansträngningar aldrig lyckades komma ens i närheten av det ekvilibristiska handlag med redskapet som försäljaren med det välsmorda munlädret uppvisade. Potatiskrokarna gick av på mitten och allt som blev kvar var ett antal ihålig potatisar. Att skala gick inte alls, det enda kniven möjligen kan duga till är att strimla vitkål till salladen. Så det här ”kapet” kommer att förpassas till lådan med alla andra värdelösa ”kap” som jag gått på genom åren.

    Här står de, redo att sopa till Kung Bore om han skulle våga visa sitt fula tryne någon fler gång den här våren.

Påsken i ett nötskal

Vilken påsk det har varit! I år är det väl få som kan beklaga sig, åtminstone vad gäller den vädermässiga biten. Sällan har vi upplevt en påsk där alla fyra dagarna (inklusive dagarna dessförinnan) varit hundraprocentigt soliga utan knappt ett moln på himlen.

Det var efter mycket velande hit och dit och jämförande mellan olika vädersajter, som för en gångs skull var ganska samstämmiga, som vi till slut bestämde oss för att åka upp till stugan. Hur kallt skulle det vara, hur mycket snö hade kommit och skulle isen vara för tjock för Maken att kunna borra sig igenom så att vi kunde hinka upp vatten? Ja, gott om snö var det och den som legat på taket hade rasat ner och till min stora sorg brutit sönder vår syrenbuske och vräkt omkull och begravt rosenbuskarna nedanför. Bara att hålla tummarna för att de ska lyckas resa sig igen när snön smält undan.

Isen mätte ungefär 60 cm och det blev ett styvt jobb för Maken att utan hjälp av motorborr drilla sig igenom åtta hål för att tillverka ett som var stort nog för hinken att gå ner i.

Långfredagen blev en härlig dag i den värmande vårsolen då vi som vanligt dukade upp ärtsoppa, punsch och saffranspannkaka på isen för vänner och grannar runt sjön.

De kalla nätterna med temperaturer runt -15 grader förvandlade snötäcket på isen till hård skare, så övriga dagar blev det långa promenader på sjön med ansiktet vänt mot solen för att tanka litet D-vitamin. Trots att det fanns öppet vatten på sina ställen hade det inte kommit några sjöfåglar än.

Eller så grävde vi bivack i snön och gräddade kolbullar över öppen eld, fortfarande med ansiktet mot solen.

Och på kvällarna gick vi ut när det börjat skymma för att lyssna på den hoande pärlugglan som höll till i någon av granarna i närheten.

Åh, jag höll alldeles på att glömma, låt mig presentera familjens senaste lilla tillskott, Lucifer. Den här vackre ynglingen var en present från våra grannar till Maken när han fyllde år i december. Och nu fick vi äntligen träffa honom. Han kommer att få leva sitt liv i hagen däruppe tillsammans med de övriga getterna, kossorna och hästen och så får vi sköta om den när vi är där på somrarna.

Time out och våfflor

Long time no write! Ja, så är det, det har varit långt mellan inläggen på sistone.

Inte för att jag på något sätt vill jämföra mig med någon som drabbats av verklig utbrändhet, eller utmattningssyndrom som det officiellt heter, men litet så känner jag mig när det gäller min blogg. Från att ha varit nästan besatt av att blogga och att följa vad andra skriver känns det plötsligt som jag har gått in i ”bloggväggen”. Känner mig helt tom och dränerad på energi och idéer. Skrivkramp helt enkelt och då är det kanske dags att ta en time out. Det finns faktiskt inget som säger att man måste skriva inlägg varje eller varannan dag eller ens varje vecka. Och för vems skull skriver jag egentligen? För min egen först och främst, ett slags offentlig dagbok att kunna gå tillbaka till, men visst är det roligt om andra också läser det jag skriver och kanske till och med tycker till….. Jo, jag har några trogna läsare som tittar in emellanåt och kommenterar och ni vet vilka ni är och ni ska veta att jag verkligen uppskattar att ha fått förmånen att lära känna er, även om det bara är på avstånd.

Förra veckans höjdpunkt var en helkväll i huvudstaden med Maken och äldsta barnbarnet. Först önskemiddag på McDonalds och sedan iväg till Stadsteatern och Astrid Lindgrens ”Lotta på Bråkmakargatan” som var vår födelsedagspresent till henne tidigare i år. En väldigt trevlig och välspelad föreställning som uppskattades av såväl barn som medföljande föräldrar och mor- och farföräldrar. Här har tre olika berättelser om Lotta bakats ihop till en och vi får följa henne när hon får nog av sin familj och flyttar hemifrån, när hon fyller år och när hon lär sig cykla.

Öppningsscenen är ett rejält raseriutbrott från den snart femåriga Lotta när hon får nog av sina retstickor till äldre syskon, ett utbrott med skrik, gråt, kast på golvet och darrande underläpp som verkligen hade hög igenkänningsfaktor, åtminstone för alla oss vuxna. Lotta spelas av Lisa Larsson (en för mig helt okänd skådespelerska) med mycket charm och humor och det tog ett bra tag innan åtminstone jag insåg att hon faktiskt inte var ett barn utan bara spelade ett. Otroligt bra! Kan verkligen rekommendera föreställningen framför allt till alla som har barn eller barnbarn i åldern 6-10 år.

 

Idag är våffeldagen och den har vi verkligen firat fullt ut, det vill säga med våfflor till huvudrätt med rom, hackad rödlök och gräddfil tillsammans med ett glas bubbel och sedan som dessert med sylt och grädde. Och efter den middagen kan jag väl säga att vi mår litet som Jätten Glufs Glufs…..

Landsort i vinterskrud

När vi härom helgen besökte surfparadiset Torö Stenstrand utanför Nynäshamn och i fjärran svagt kunde ana Landsorts fyr genom det snöblandade regnet överfölls vi plötsligt av en våldsam längtan att besöka ön som vi tidigare bara upplevt sommartid. Att komma till ett Landsort i vinterskrud skulle ju faktiskt kunna vara ”second best” till vår evigt närda dröm om de kärva och vindpinade Yttre Hebriderna.

Sagt och gjort, vi for hem, bokade in oss för en natt på Landsorts vandrarhem och steg så i söndags morse ombord på MS Tuva som skulle ta oss från Ankarudden på Torö till Öja, som ön egentligen heter. Landsort är namnet på själva fyren men används lika ofta om hela ön.

SMHI hade utlovat några riktigt fina dagar med stigande temperatur och so far, so good. Strålande sol och endast små krusningar på vattnet.

Den nattgamla isen brister under MS Tuva när hon stävar mot kajen vid Ankarudden för att hämta oss.

Öja är en gammal fyr- och lotsplats, omnämnd redan på Gustav Vasas tid. Genom sitt strategiska läge vid inloppet till farlederna till Södertälje och Stockholm har ön under århundrandena också varit en viktig del i försvaret av huvudstaden.

I samband med det så kallade Skärgårdskriget 1719, när den ryska flottan härjade längs den svenska kusten och brände ner det mesta som kom i dess väg, drabbades även Öja. Den 17 juni landsteg ryssarna på ön och under två dagar brändes samtliga hus ner utom ett. Det berättas att en kvinna höll på att baka där och att stugan skonades i utbyte mot att soldaterna fick tillgång till färskt bröd.

Under andra världskriget ingick Landsort i den så kallade Havsbandslinjen som skulle skydda den svenska flottan liksom Stockholm och östersjökusten mot fientliga angrepp. Senare, när hotet om kärnvapenangrepp växte under kalla krigets dagar, ersattes Havsbandslinjen av ERSTA-batteriet (ERSättning Tungt Artilleri). År 2000 lades samtliga ERSTA-batterier ner utom det på Landsort, som efter avmilitärisering nu står kvar som ett minnesmärke över försvarets ”glansdagar”.

Många av försvarets byggnader finns fortfarande kvar, mer eller mindre välbevarade. Några av de gamla militärbarackerna  strax nedanför fyren har renoverats och är idag ett jättefint vandrarhem, ett av de bättre vi bott på faktiskt. Viss betydelse hade det kanske att vi var helt ensamma, två personer fördelade på tre sovrum, allrum, stort välutrustat kök och bastu. Här fattades ingenting!

Vandrarhemmet, inrymt i de gamla militärbarackerna.

Öja är en långsmal ö belägen i nord/sydlig riktning, knappt 5 km lång och endast 600 m bred. I södra delen av ön, mellan två av de tre naturhamnarna, växte med tiden ett litet samhälle fram med såväl affär, skola, post och telegraf. Idag är allt, förutom en liten affär sommartid, nerlagt. Nu finns bara ett tjugotal bofasta kvar samt ett stort antal sommarboende, varav många har anknytning till ön sedan generationer tillbaka.

Ön är också ett naturskyddsområde med ett rikt fågel- och växtliv. På fågelstationen, som är inhyst i militärens gamla sjukstuga, sker bland annat ringmärkning och sträckräkning av flyttfåglar vår och höst.

Nog med ord, nu får istället den nya kameran tala.

 Landsorts fyr byggdes under 1670-talet och är Sveriges äldst bevarade. 1963 automatiserades fyren och den siste fyrvaktaren slutade.

Trots det vackra vädret var de ostliga vindarna hårda och iskalla och drev upp ordentliga vågor.

Kobbar och skär glänste som nyglacerade mazariner i sina ismössor.

På väg mot Norrhamn passerar man Pestkyrkogården. Fiskaren Johan Anderssons hustru dog i pesten 1710 och begravdes här ”för storm och stankskäl” som det står på tavlan bredvid.

Vem vill inte se en solnedgång där hav och himmel möts? Jag hade tagit reda på att det den här kvällen skulle ske kl 17.06 och vi var på plats i god tid. Medan vi väntade passerade lotsbåten på väg ut för att möta och hjälpa ett ankommande lastfartyg på väg till Södertälje.

Solen höll tiden, prick 17.06 dök den ner i djupet, kanske i det berömda så kallade Landsortsdjupet, 459 m till botten.

Utsikt från Båkberget norrut över Öja – och söderut.

Delar av Storhamn by vid Västerhamn.

Västerhamn. Här får endast lotsbåtar, Waxholmsbolagets båtar samt båtar som har Landsort som hemmahamn lägga till.

Mitt i byn ligger också kyrkan, som dock verkar föra en tynande tillvaro. Senast det begav sig verkar ha varit vid advent enligt en bleknande affisch vid kyrkporten.

Kanonerna på Landsort, alla med piporna riktade österut.

Jul igen, eller….?

Äntligen börjar det märkas att vi går mot ljusare tider och att dagarna blir allt längre, nästan tre och en halv timme mer dagsljus nu jämfört med vintersolståndet. Fast efter en fantastisk skridskohelg med strålande sol och blankspolade isar efter några regniga dagar i början av förra veckan kändes det idag mer som att julen redan väntade runt hörnet igen.

Det har snöat hela dagen. Stora vita flingor, sådana som brukar kallas lapphandskar, har fallit mjukt till marken och bäddat in allt i vitt. När jag tidigare i kväll överlämnat de vattkoppssjuka barnbarnen i föräldrarnas vård igen och i mörkret, endast sparsamt upplyst av enstaka gatlyktor, pulsade till tåget var det så otroligt vackert, tyst och stilla. Som att promenera rakt in i ett julkort. Säkert är snön till glädje för många skidåkare som nog blev litet besvikna när skidspåren plötsligt regnade bort, men till sorg för alla skridskoåkare som sett fram emot turer på blanka havsisar när de nu äntligen lagt sig.