Hjortronpremiär

Igår var det den 12 juli och Herman hade namnsdag. Herman-dagen är också synonymt med hjortronpremiär, åtminstone enligt min alldeles egna, privata lilla kalender. Från början var det nog mest tillfälligheter som gjorde att det råkade bli just den 12 som vi gjorde första turen upp till ”våra” myrar, men när vi efter några år upptäckte sambandet mellan datumet och mogna hjortron bestämde vi att oss för att göra den 12 juli till just vår hjortronpremiär.

Hjortron 2014_redigerad-1

Eftersom Maken ännu inte kommit tillbaka från sin fotoresa och jag är ensam här i Paradiset utan tillgång till bil, fick det bli en cykeltur till den närbelägna Vitmyran för att se om hjortronen höll tiden. Efter en makalöst kall juni månad, åtminstone här uppe, tycks det mesta vara minst en, två veckor försenat. Smultron och jordgubbar har just börjat att mogna tack vare värmen de senaste fjorton dagarna.

På myren var det tyst och stilla. Inga björnar, vargar eller älgar, men heller inte några hjortron. Allt jag hittade var sex stycken mogna bär och ungefär lika många röda kart. Så det ser ut att bli ett magert år, åtminstone vad gäller Norrlands guld.

Hjortron i burk

Kanske är det så att plantorna behöver ett år av återhämtning efter förra årets rekordskörd. Eller så har försäsongen varit för kall och insekterna för få. Eller så har det inte varit rätt fördelning mellan han- och honblommor, vilket också sägs påverka skörden. Tur då att jag fortfarande har gott om bär i frysen eftersom jag så sällan nänns äta av det jag plockar. Man vet ju aldrig hur det blir nästa år, så den som spar, han / hon har…

Men än har jag inte helt gett upp hoppet. Så snart Maken är tillbaka där han hör hemma ska vi åka upp till de riktigt stora myrarna, där vi kanske har bättre tur att hitta det vi söker.

Två små fåglar på en gren

Två små fåglar på en gren

I påskas kunde vi här på landet följa två kärlekskranka tornfalkar som, som det verkade, planerade att bygga bo ( eller överta något gammalt övergivet bo) en av tallarna på tomten. Nyfikenheten var stor när vi kom upp i början av juni om paret hade flyttat in och hur det gått med familjebildningen.

Tornfalkens karaktäristiska läte skvallrade om att paret var kvar och i en liten glipa mellan grenarna i den täta tallkronan tyckte vi oss några dagar senare kunna se att det såg ut som om någon låg och ruvade. Runt midsommar dök så några duniga små huvuden upp över kanten på boet. Just då var det svårt att se hur många, men vi gissade på tre.

Plötsligt en morgon var det ett väldigt oväsen uppe i tallen och jag kunde tydligt se hur det rörde sig bland grenarna både här och där. Jag insåg att jag satt på första parkett när det var dags för ungarna att testa sina vingar.

Flygövning

Flygövning 1

Flygövning 2

Flygövning3Jag har nu under några veckor kunnat följa deras utveckling från det första trevande flaxet till att de nu seglar runt bland tall- och grantopparna här på tomten. Deras ständiga ”snack” med varandra och föräldrarna gör att det är lätt att hålla koll på var de uppehåller sig. Tyvärr är bildkvaliteten inte den bästa, telet klarar inte alltid avstånden, men håll tillgodo ändå.

Blir det bra så här? Om jag lutar huvudet litet på sne?

Blir det bra så här? Om jag håller huvudet litet snett?

Det var först när jag tittade på bilden i datorn som jag upptäckte vad som hände i vänsterkanten; mamman som kom med en sork till ungen.

Det var först när jag tittade på bilden i datorn som jag upptäckte vad som hände i vänsterkanten; mamman som kom med en sork till ungen.

 

Houston, we have a problem!

Houston, we have a problem, var det inte så det lät när några amerikanska rymdgubbar rapporterade ner till sambandscentralen där på Jorden och Houston att man hade fått problem med elektroniken eller vad det nu var.

Jag skulle kunna säga samma sak, Houston, I have a problem, a wasp problem, det är bara det att jag inte har någon sambandscentral som kan rycka ut och bistå mig. Sonen och barnbarnen har just rest hem och Maken befinner sig någonstans i Finland vid ryska gränsen för att skjuta björn och varg. Skjuta med kameran, inte något pangande med gevär.

Mitt problem uppdagades i morse när jag öppnade växthuset för den vanliga morgonrutinen, att säga god morgon och rufsa tomatplantorna ”i håret”. Har läst någonstans att man på så vis hjälper pollineringen på traven. Jag möttes av ett somrigt surrande av insekter, men hur jag än tittade kunde jag inte upptäcka vare sig humlor eller bin där inne.

När jag inspekterat mina gurkor och räknat tomaterna som kommit och var på väg ut upptäckte jag källan till surret, ett stort getingbo under uppbyggnad i taket. Och dom var många som tydligen planerade att flytta in där!

getingbo

Jag ville inte gärna använda giftig insektssprej inne i växthuset, så jag tog istället vattenslangen och försökte skjuta sönder boet och döda/dränka de små liven med en hård vattenstråle. Inte någon riktigt framgångsrik strategi. Det enda som hände var att de svartgula odjuren fick upp ögonen för mig och beredde sig på motattack så fort jag försökte närma mig växthuset.

Hela dagen gick utan att jag lyckades komma åt getingarna och under tiden såg jag hur mina plantor sakta höll på att duka under där inne i hettan utan vatten. Det fanns bara en sak att göra, att dra ut i krig på riktigt.

Ensam är stark eller bra kvinna reder sig själv. Så medan ni andra förmodligen satt bänkade framför Holland – Argentina-matchen på TV klädde jag mig i heltäckande klädsel, stövlar, handskar och den gamla mygghatten som inköptes inför en fjällvandring för länge sedan. Ett stadigt grepp om vattenslangen, upp med den rakt i boet och spruta, spruta , spruta och sedan springa, fort fort.

Efter en tre, fyra sådana attacker var till slut hela boet borta, upplöst i små gråa revor, och getingarna som inte dött drunkningsdöden verkade ha flytt fältet. Så vad är ett litet getingstick i tummen (trots handskar) mot att (förhoppningsvis) blivit kvitt ett hundratal getingar. Inget som inte Mjukon grankådssalva kan råda bot på.

Vandring i midsommarnatten i Hamra nationalpark

Midsommarblomster

MIDSOMMAR, helgen som vi svenskar kanske längtar allra mest efter och som ska vara de somrigaste av sommarens dagar men som så ofta för väldigt många slutar i suck och besvikelse. Och i år kanske mer än någonsin. Snö längst uppe i norr, hårda nordliga vindar och en termometer som knappt orkar sig över 10-gradersstrecket i stora delar av övriga landet. Dessutom går vi strax mot mörkare tider igen (nu är det pessimisten i mig som talar). Ska det vara något att fira, att de skira sommarklänningarna och blomsterkransarna i håret måste ersättas av täckjacka och yllemössa? Och säkert regnar det både här och där så att den urvattnade sillen blir än mer urvattnad.

I år blev det ingen midsommarstång och inga gäster på besök. Istället sov vi till långt fram på dagen, utmattade efter en vandring i midsommarnatten bland björn, troll och andra magiska väsen i Hamra nationalpark.

Vandringen i midsommarnatten är sedan några år en återkommande tradition och anordnas (och i år även sponsrad) av Länsstyrelsen i Gävleborg. Till samlingen vid Svartåentrén, en av tre ingångar till nationalparken, hade ett fyrtiotal entusiaster mött upp för att gå fem eller tio kilometer.

Efter den första kilometern på mjuk stig övergick vandringen i markerad men obanad terräng och blev plötsligt både tuff och krävande.

Långa stunder var det svårt att ens våga se sig omkring och ta sig tid att njuta av den trolska urskogen eftersom man hela tiden måste ha ögonkontakt med underlaget och se var man satte fötterna. Det var lätt att snava på rötter eller fastna med fötterna i hålor i marken eller mellan stenblock.

Vi var visserligen förvarnade om att vi på ett ställe skulle bli tvungna att vada över Svartån men det visade sig att vi kunde ta oss över relativt torrskodda. Men det var skönt med en hjälpande hand eftersom vissa av stenarna var både höga och hala.

När solen så småningom gick ner blev det ändå aldrig riktigt mörkt.

Midnatt

 

Björn och troll höll sig nogsamt undan den här kvällen, även om vi tyckte oss se dem litet här och var i både gamla rotvältor och mossbelupna stenar. Den sista kilometern blev den lättaste, på spång över en stor blötmyr. Bortsett från ljudet av våra steg på träsplankorna och det utdragna varningslätet från en orolig fågel, beckasin trodde någon, var tystnaden total. Och kanske var det ändå älvorna vi såg dansa i sina rökgrå, nästan genomskinliga klänningar över myrgräset.

Älvorna dansar på myren_redigerad-1

 

Vi hade planerat att gå milen men efter att inte kommit längre än fem kilometer på fem och en halv timme och klockan hunnit passera midnatt, klev vi av vid myrentrén, där vi blev hämtade med bil och körda till huvudentrén. Här brann en värmande eld – temperaturen var nu nere i endast 2,5 grader! – korv (tillverkad och skänkt av Björks Livs i Färila, äras den som äras bör) att grilla och en kopp kokkaffe med falsk potatisbakelse. Underbart!

Stärkta av detta gick hemresan, trots sina två timmar, som en dans medan solen sakta gick upp igen och en räv sprang över vägen.

Tack Länsstyrelsen för en fantastisk upplevelse! Stort tack också till Pia som kokat kaffe, bakat och höll elden brinnande och Karin, vår sweeper som såg till att vi inte gick vilse och som fanns där med en stöttande hand när hindren hotade att bli övermäktiga.

Senare  blev det ändå midsommarafton även för mig och Maken sedan goda grannar bjudit in till knytis med sill, min gäddpaté, snaps och jordgubbstårta.

Allt har en bakdsida

Att gå längs en grusväg med den gröna grässträngen i mitten en varm, solig och molnfri dag med doft av syrén och kaprifol som flyktigt drar förbi från sommarstugetomterna, surr från humlor och dikesrenar vita av smultronblom, det är för mig försommar i koncentrat. I måndags var just en sådan dag, när vi vandrade den där grusvägen med grönt gräs i mitten ner till viken och båten vid Norsbol på Torö för att följa med vännerna Nisse och Maj ut och rycka strömming. Äntligen!

För så där en 25 år sedan, när vi fortfarande tuffade runt i skärgården med vår lilla ruffade träbåt ”Förlicia”, tog vi ibland med våra arbetskamrater på en fisketur efter jobbet för att just rycka strömming. De fiskade och jag rensade och borstade potatis, och när alla var nöjda med sina fångster dukades nystekt strömming med färskpotatis upp i sittbrunnen.

Nu skulle vi äntligen få uppleva den där pirrande känslan igen, när man sitter med reven i hand och rycker litet på måfå och plötsligt känner det där lilla motståndet långt nere i djupet.

Roffe och Jag

Efter att Majsan kastat i ankaret och vi fått ordning på våra pilkar och spön dröjde det inte länge innan det första ”Jag har en, jag har en!” hördes.

Strömming

 

- En!? Vad då en, jag har fem! Samtidigt!

Ja, så höll det på. Med fem, sex strömmingar i stöten tog det inte särskilt lång tid att fylla två hinkar med silver.

Tillbaka i huset igen var det dags för sillunch i Nisses och Majs ”orangerie”, åtminstone känns det som ett sådant när man sitter omgiven av vackra exotiska blommor, fikon-, lager- och olivträd – lite som i Provence, och därefter kaffe och rabarberpaj ute på soldäcket.

Omgiven av grön klorofyll, fågelsång och pipen från de små talgoxeungarna i boet bakom vindskivan, då var tankarna på omhändertagandet av strömmingen långt borta. På vägen hem började dock verkligheten komma ikapp oss. Vad gör man med åtta, nio kilo strömming?

- Vi borde kanske ge bort ett par kilo till din kusin i födelsedagspresent. Det skulle ju passa bra till det vita vinet.

Makens kusin fyllde nämligen år den här dagen och eftersom vi passerar deras ställe på väg hem hade vi bestämt att stanna till i Hästhagen och gratulera.

Ännu en sommaroas. Röd liten stuga med vita detaljer, knotiga äppel- och päronträd i vit blom och så det där rogivande surret av humlor och bin som oförtrutet gör sitt jobb. Att få vara en del av detta ger en nästan pastoral upplevelse, en känsla av oändlighet.

Men allt har en baksida, kanske just för att påminna oss om att uppskatta och njuta av det goda, vackra, roliga eller vad det nu är som skänker tillfredsställelse. Att inte bara ta allt för givet.

Ja, nu var väl det här med baksidan, som då inträffade igår, inte så allvarligt. Mest träligt, när det nu var dags att ta hand om all strömming. Vad och hur skulle vi göra? Uppskjut alltid till morgondagen det du kan göra idag, det vill säga jag gjorde det enkelt för mig och frös in några kilon, orensade, i vatten i plastpåsar.

Har också testat att salta ett kilo rensade strömmingar. Bara varva grovsalt och strömming och förvara svalt. Efter ett par veckor kan man börja använda fisken efter att först ha vattnat ur den. Resten är rensade och ligger i kylen i väntan på att ryggbenen ska mjukna litet så att det går att filea dem. Sedan ska de bli till goda inläggningar på midsommarbuffén. Och några stekte jag till middag och åt i min ensamhet medan Maken var uppe i Roslagen och inredde en nybyggd friggebod modell större. Nystekt strömming, potatismos med smöröga och lingonsylt, i all sin enkelhet är det inte mycket som slår detta.

Strömmingsmiddag

Men jag ska ändå erkänna att jag har vissa tveksamheter inför att äta strömming i alltför stora mängder och allt för ofta efter alla larm om dioxiner i feta fiskar från Östersjön som just strömming och lax. Men Nisse har försäkrat mig att strömming fångad söder om Stockholm klarar Livsmedelsverkets gränsvärden med råge. Frågan är bara hur man kan vara säker på att det inte finns några invandrare från Gävle eller högre upp bland alla 08-strömmingar!

Igår kväll satt jag sedan lätt utmattad och tittade ut över fjällen i mitt silverglänsande kök. De små, skimrande strömmingsfjällen som täcker det mesta; kakel, diskbänk, fönster och kaffebryggare. Men det arbetet, att skrapa bort fjällen, får bli en annan dag.

Efterlysning: glastallrikar och mexikanska glas

Den här glastallriken, eller snarare fyra stycken, köpte jag på rea på Åhléns i slutet av 70-talet. Ibland bedrar snålheten visheten, även på rea, och jag ångrade ganska snart att jag inte köpt ytterligare några. Men då var det försent. Om det är någon som kanske har några av dessa tallrikar liggande bortglömda i ett skåp och vill bli av med dem, så är jag villig att ge dem ett nytt hem, dvs köpa dem. Om inte, kanske någon ändå vet vad serien heter och var den är tillverkade.

Glastallrik

De blå glasen nedan är handblåsta mexikanska glas, inköpta på El Indio i Gamla stan på 90-talet. De är mina favoritglas, som jag använder varje dag och jag har kompletterat allt eftersom de ”slitits ut” under åren. Modellerna har varierat.

Affären El Indio finns visserligen kvar men har gått från att vara återförsäljare av mexikanskt hantverk till att bli en kommersiell souveniraffär och jag har inte lyckats hitta någon som säljer glasen idag. Någon som vet, eller som har några att sälja. Samma sak gäller det gröna glaset, också det populärt på 90-talet.

 

Hell week och sanningen om den mystiska Siv Harj

Åren rullar på och det mesta upprepar sig i ett slags evigt kretslopp. Samma sak gäller här på bloggen. Det känns som att många av inläggen redan publicerats minst en gång tidigare och bilderna likaså; det är påskfirande på isen, Valborg med boulematch, midsommarfirande, lingonhelg varvat med litet fågelskådning och vandringar. Medge, det börjar bli litet enahanda, denna ”the same procedure as last year”. Kanske är det också därför som det går längre och längre mellan inläggen, för att undvika alltför mycket upprepning.

En sak har jag dock inte avhandlat tidigare och det är ämnet födelsedagsfirande, men först detta; jag måste ju  ändå ge er några glimtar från årets boulematch på Valborgsmässoafton, hihi….

Äntligen! Hell week is over! Fast så mycket ”hell” blev det inte, bara väldigt trevligt och precis lagom så här i backspegeln. Att fira födelsedag (min egen alltså) är inte riktigt min melodi och inte något jag gör med några större åthävor.  Jag känner mig helt enkelt inte bekväm med att stå i centrum, åtminstone inte i större sammanhang. Ju äldre man blir desto snabbare tycks tiden gå och mållinjen, i det där loppet man för ovanlighetens skull helst vill sluta sist i, kommer allt närmare. Och skulle det vara något att fira?

Den här gången satte dock Maken ner foten och sa mycket bestämt att ”det begriper du väl att du måste ha fest, nu när du fyller litet mer än vanligt”.

Vad då ”litet mer än vanligt”? Vad menar han? Betyder det att avståndet till den där oundvikliga mållinjen i all hast plötsligt blivit dubbelt så kort, eller hälften så långt? Fast, å andra sidan läste jag nyligen att 60 är det nya 40, 70 det nya 50 och 80 det nya 60, så förhoppningsvis är det ändå ett tag kvar innan det är dags att gå i mål.

Så, efter stor vånda gick jag till slut med på att ha en liten fest. Då började istället tankarna kring allt det praktiska att snurra. Skulle vi hyra lokal eller inte? Om inte, hur många får plats i lägenheten och hur gör vi med barn och barnbarn? Att ha fem underbara, men på tårta sockerstinna småbarn, som kastar sig i gardinerna som vore de lianer och kanske kraschlandar i den gravade laxen eller någon paj kändes inte optimalt. Javisst, jag överdriver naturligtvis, men bara litet, för när de här kusinerna träffas, leker och triggar varandra kan vad som helst hända – åtminstone om det sker i en lägenhet. Och hur gör vi med maten? Catering eller laga själv och hur mycket äter och dricker folk? Ja, det fanns onekligen en del att fundera över.

Något lugnare blev jag när Maken berättade att sönerna med familjer bett att få fira mig på söndagen innan den riktiga dagen och att han och jag skulle tillbringa lördagsdygnet i min barndoms hemtrakter.

- Aha, då förstår jag precis. Härliga Nynäs Havsbad Spa på lördagen och så kommer barn och barnbarn ner på söndagen eller så träffar vi dem för lunch någonstans inne i stan på vägen hem. Det blir perfekt!

Innan jag går vidare till själva firandet, och för att göra en relativt kort historia något längre, måste jag få ta er med tillbaka till slutet av mars, då ett vykort från Paris damp ner i brevlådan. Adresserat till mig, inte mig och Maken, och undertecknat ”Din tillgivna Siv Haij”.

Vykort från Paris

Kortet orsakade ett visst huvudbry och väckte genast detektiven inom mig till liv (vet inte om jag nämnt att jag som liten faktiskt fantiserade om att bli just detektiv). Jag känner inte någon Siv Haij och inte någon annan Siv heller för den delen. Kortet innehöll dessutom detaljer som knappt ens den närmaste kretsen kunde känna till, och bland dem var det inte någon som hade varit i Paris vid den här tiden.

Kortet och texten analyserades ner till minsta lilla kommatecken. Handstilen var inte bekant, det vill säga den tillhörde inte någon av sönerna eller deras fruar och inte heller Maken eller någon av de närmaste vännerna. Jag googlade på namnet Siv Haij (tillsammans med snarlika kombinationer som Siv Harj eller Liv Haij alternativt Harj) och – tro’t eller ej - det finns faktisk en 74-årig dam i Dals Långed som heter just Siv Haij. Ett tag var jag nära att skriva till henne och tacka för kortet, men jag kom aldrig till skott.

Jag bar ständigt med mig kortet i väskan och visade det för alla jag träffade i jakten på en lösning. Engagemanget från omgivningen var stort och förslagen många, men längre än så kom vi inte och till slut gav jag upp och la det på hyllan.

Strax före påsk kom så ett nytt kort, nu från Köpenhamn. Den här gången lutade det mer åt att den ”tillgivna” hette Siv Harj. Hon skrev att hon snart skulle komma till Stockholm och hoppades att vi då kunde träffas i skogen över en sats kolbullar med lingon!!!

Nu blev det ju uppenbart att någon där ute drev eller skojade med mig. Maken trodde att det kanske hade något med min kommande födelsedag att göra och misstankarna föll på äldste sonen, som älskar den här typen av practical jokes. När tillfälle gavs kunde jag därför inte låta bli att fråga hans fru, litet nonchalant så där i förbigående bara, om hon hade haft trevligt i Paris.

- Vad då? Nej, jag har inte varit i Paris.
- Nähä, jag fick för mig att det var du, men det var kanske Johan?
- Nä, det var i Skottland han var.
- Jaha, förlåt, då har jag blandat ihop det med någon annan.

Hon lät trovärdig, så ingen hjälp där alltså. Men med två kort måste det ju komma ett tredje med någon form av upplösning. Och ja, det gjorde det – på Valborgsmässoafton. Och nu skulle vi äntligen ses, Siv Harj och jag. På morgonkvisten på lördag, någonstans söder om söder, och Sivan själv skulle kännas igen på den röda ros hon bar.

Misstankarna riktades nu mot Maken istället, åtminstone måste han ju vara inblandad på något vis, och han ansattes kontinuerligt under de kommande dygnen med frågor om vem Siv Harj kunde vara och hur och var vi skulle mötas. Han hade naturligtvis ingen aaaaning, men på fredagskvällen meddelade han plötsligt att nu hade Siv ringt (fast han kände inte igen rösten och visste inte vem hon var!) och att vi skulle träffas utanför Nynäshamn.

När jag litet senare samma kväll höll på att packa ner lilla klänningen och dom högklackade, frågade den fågelskådande Maken om det var okej att vi på väg till Nynäs gjorde en avstickare till Årsta Havsbad. Han hade sett rapporter på artportalen att en småspräcklig sumphöna uppehöll sig där och det kunde ju i så fall ge honom ytterligare ett kryss på artlistan. Hm, borde jag ha anat sumphönor i mossen här? Ja, kanske.

- Småspräcklig sumphöna!? Neeej, inte den här da’n väl? Måste vi? Okej då.

Lördagen kom, Maken kollade rapporterna på artportalen en sista gång, hönan tycktes vara kvar och vi gav oss iväg. Årsta Havsbad kände jag till sedan tidigare och guidade vant Maken medan jag i tankarna pendlade mellan det förestående mötet med den mystiska Siv Harj och spa-avdelningen på Nynäs Havsbad, där jag snart skulle få njuta av väldoftande krämer och en härlig ansiktsbehandling, eller vad det nu var Maken skulle överraska mig med.

Vid Årsta brygga var det trångt och tjockt med bilar och jag hade fullt upp med att spana efter lämplig parkeringsplats samtidigt som jag försökte upptäcka om det låg någon spräcklig höna och guppade vid stranden eller i vassen. Då utbrast plötsligt Maken ”men titta, där står ju Siv Harj”.

- Va, var då? Jag tittade mot bryggan men såg bara en massa människor, som med väskor, matkassar och systempåsar väntade på att båten skulle komma och ta dem över till Utö och kanske en grillkväll i sommarstugan.

- Där, sade Maken och pekade mot lastkajen. Ser du inte? Det är ju Siv Harj.

- Var? Allt jag såg var några för mig obekanta vuxna och barn som stod på rad framför ett par varuvagnar och alla med en stor vit lapp med en bokstav på hängande runt halsen och en röd ros i handen. Från vänster till höger stavade jag mig långsamt fram till, just det - S I V  H A R J. Surprise! Bokstäverna var begynnelsebokstaven i vart och ett av mina nära och käras förnamn – och jag hade inte ens känt igen dem!!

Snipp snapp snut, här tog historien om den mystiska Siv Harj slut.

Siv Harj

Uppvaktning med rosor

 

Från Årsta brygga blev det båt över till Utö med ett härligt dygn fyllt av nya överraskningar och god mat på Utö värdshus.

Utö värdshus

Efter en god lunch blev det bland annat blev tipspromenad i Meggie-kunskap bland vitsippor, gruvhål och massor av havsluft. Sönerna hade satt ihop en ny och kul variant med 13 stycken 1 x 2-frågor där det inte fanns några i förväg givna svar på frågorna. Det var jag som fick gå sist och bestämma vilka svar som var de rätta eller åtminstone låg så nära sanningen som möjligt. Ett exempel: vad skulle mina pojkar ha hetat om de varit flickor: 1 Linda – Linnéa, x Britt-Marie – Ann-Charlotte, 2 Anna – Maria. Jag skulle inte ha valt någon av namnkombinationerna, men om dessa hade varit de enda alternativ jag haft att välja mellan hade det förmodligen blivit alt 1. Så rätt svar: Linda och Linnéa.

Trots presenter, champagne, god mat och härlig gemenskap var kvällens höjdpunkt nog ändå när sönerna spelade upp ett collage av videohälsningar från vänner och kompisar från förr och nu och när och fjärran. Hur de lyckats spåra gamla klass- och studentkamrater, vänner från tiden vi bodde i USA men inte haft kontakt med på många år och nya och gamla arbetskamrater förstår jag fortfarande inte, bara att de gjort ett jättejobb. Jag blev mycket rörd och det kom många tårar under hela visningen. Ett fint minne som jag tagit fram och tittat på flera gånger sedan vi kom hem.

Tack SIV HARJ - det vill säga  mina underbara, fantastiska söner, mina fina svärdöttrar och barnbarn, min älskade man och hans fina dotter med familj för ett oförglömligt dygn med mycket skratt och tårar. Älskar er!

Jag och pojkarna

 

Den riktiga födelsedagen firades några dagar senare med en liten, lagom fest hemma i lägenheten för närmaste vännerna, några grannar och ett par släktingar. Och med ett fint och rörande litet tal av underbara Kajsa.

Kajsas tal

 

Festen är över och gästerna har gått hem för länge sedan. Kvar är bara resterna av den hemlagade buffén som vi nu har ätit av i fem dagar. Och hade inte kajorna kalasat på en helt orörd paj på svartrötter och getost, som jag på grund av platsbrist i kylen ställt ut på balkongen under natten, hade vi väl fortfarande knaprat på rester.

PS Om ni undrar vem som låg bakom hela historien med Siv Harj, så var det svärdottern vars namn börjar på S. Hon bad en kollega, som skulle till Paris, att skriva (utifrån svärdotterns manus) och skicka ett kort därifrån. Kollegan anlitade sedan i sin tur en bekant som skulle till Köpenhamn som sändebud för kort nummer två. Det tredje kortet postades i Trelleborg men försvann tydligen någonstans i posthanteringen, så ett nytt fick i all hast införskaffas på självaste Valborgsmässoafton och lär ha levererats i smyg direkt i vår brevlåda av S själv. Det började ju bli bråttom med bara två dagar kvar till lördagen. Klurigt, kära S! Och det har varit en både roligt och spännande resa mot mötet med den mystiska Siv Harj! Det kommer att bli svårt att slå detta!

 

”.