Dopkalas och björnmöte

Tuppen AhmedI ett fast grepp i duvhökens klor
vår stilige tupp till himlen for

R.I.P Ahmed

En vacker röd räv med tjock yvig svans har sin lya i vår skog. Han slår dessvärre också så gott som dagligen sina lovar runt grannens hönshus och hittills har fyra hönor hamnat på hans meny. Dessutom kom en duvhök i veckan och satte klorna i tuppen, den ståtlige Ahmed, och så var hans saga all. Lämnade kvar i djupaste sorg och förtvivlan var Ahmeds syster Agda och två kycklingar.

För att återställa ordningen och glädjen i hönsgården införskaffades snabbt en ny tupp och ytterligare ett par kycklingar. I helgen var vi inbjudna på dopkalas av kycklingarna och barnbarnet Jack, som vi haft hos oss en vecka, var den som fick äran och förtroendet att välja namnen. Ida och Alva tyckte han skulle passa bra.

Alva närmast kameran, därefter Ida och det svarta som breder ut sig som en skugga i bakgrunden är den nye tupp.

Alva närmast kameran, därefter Ida och det svarta som breder ut sig som en skugga i bakgrunden är den nye tuppen.

Den nye tuppen har uppkallats efter en gammal TV-profil från trakten – Putte Kock. En gång i tiden fotbollsspelare i AIK, men för de flesta som var med på den tiden (slutet 50- och 60-talet) kanske mest känd som mannen med cigarren som satt som tipsexpert i TV-rutan och försökte hjälpa oss att få 12 rätt på stryktipset (möjligheten till 13 rätt kom först 1969). Fast kanske ska namnet stavas Putte Coq eftersom coq är franskans ord för just tupp.

I övrigt bjöd veckan på mycket fiske, där Jack bidragit till lunch- och middagsmaten med bravur. Jack drog upp abborrarna medan morfar tog hand om rensningen.

Jacks abborrar

Men veckans höjdpunkt blev nog ändå nedanstående nalle som vi mötte när vi var ute och spanade efter älg. Den kom gående emot oss i diket, där jag antar att han/hon gick och letade efter något att äta. Den tog ingen notis om oss och efter en stund gick den över vägen och försvann bort i nästa dike. Mäktigt. Även om den var en bit bort var det ändå svårt att vara helt stadig på handen.

Nalle i dike

Nallen

Om en vecka vet vi svaret

Varit hemma i sta’n en vecka; Maken har arbetat medan jag tagit hand om sommarens gigantiska tvättberg och hämtat barnbarn från skola och sexårsverksamhet. Och idag ska en liten åttaåring firas innan vi återvänder till Paradiset för ytterligare några veckor.

Eftersom vi inte är hemma på valdagen passade jag igår på att utnyttja jag min demokratiska och medborgerliga rättighet (och skyldighet, som jag ser det) och förtidsröstade. Blev litet förvånad när jag blev varse alla nya småpartier som dykt upp; Feministiskt initiativ och Piratpartiet känner jag naturligtvis till, men Djurpartiet, Direktdemokraterna och Kristna värdepartiet? Aldrig hört talas om. En annan sak som slog mig var att Sverigedemokraternas valsedlar var helt blanka. Inte ett enda namn på någon av dem, vare sig till riksdag, landsting eller kommun. Måste ha blivit något fel, eller så håller de på att lägga ner. Personligen kan jag bara hoppas på det senare!

Valsedlar

 

Blev också förvånad över bristen på aktivitet och intresse bland kommunens väljare. En lördag förmiddag, när folk är lediga och ute och handlar, borde det vara full rusch på torget och politikerna i de olika valstugorna ha fullt upp med att försöka övertyga med sina argument om varför man borde lägga sin röst på just deras parti. Men ingalunda. Kanske har medborgarna tröttnat på politik och slutat att bry sig när partierna börjar likna varandra allt mer och lovar ungefär samma saker. Sossarna närmar sig sakta högerflanken och moderaterna är det nya arbetarpartiet. Vad finns det egentligen att välja emellan? Alla lovar runt men när vardagen åter infinner sig blir det förmodligen som vanligt att få vallöften kommer att infrias .

Det känns också som att det börjat gå trender i hur valstugorna ska se. Förutom de traditionella friggebodarna i trä tycks nu också containrar i stål vara på frammarsch.  I vår kommun är de populära både bland socialdemokrater och miljöpartister. Men den som får högst poäng hos mig är vänsterpartiets röda valbyrå. En enkel och helt vanlig rödmålad liten byrå med utdragna lådor som är laddade med information på tio olika språk och med lokal information dessutom på finska och arabiska. För synskadade finns inläst material samt i punktskrift. Föredömligt miljövänligt och tillgängligt för alla, oavsett om man tar sig fram på vanligt sätt eller via olika hjälpmedel.

Vänsterns valbyrå

Valstuga

 

När jag förklarade för en av de till synes sysslolösa politikerna, som försökte värva min röst, att jag redan förtidsröstat, fick jag veta att det gick att ändra på. Jag visste inte att man kan ångra sig om man känner sig osäker på att man verkligen lagt sin röst på rätt parti. Då är det bara att rösta på nytt på valdagen. Alltid lär man sig något nytt. Om vi däremot får lära oss något nytt om en vecka återstår att se.

Ingen sommar utan en auktion

Auktionsfynd 1

 

Nästan hela sommaren har gått utan ett enda auktionsbesök, det som brukar höra till våra verkliga sommarnöjen. Kanske var det värmen som avhöll oss från att i onödan ge oss ut på långa bilresor runt om i länet för att sedan sitta i timmar i gassande sol och vänta på att just den lilla prylen man siktat in sig på äntligen ska ropas ut – och som man ändå inte får.

Men så i elfte timmen, när sommaren återgått till sitt normaltillstånd, hittade vi i helgen en gårdsauktion inte alltför långt bort, i Skalet i Föne. Raden av bilar längs grusvägens dikesrenar plus en stor åker fylld av bussar, skåpbilar och släpvagnar vittnade om att vi inte skulle bli ensamma.

Trädgården var fylld av mängder med möbler med många nostalgiska igenkänningsfaktorer för oss som varit med några årtionden. Lador och bodar drog till sig gubbar i kepsar och rutiga flanellskjortor eller glipande T-tröjor över stora ölmagar som med stort intresse nagelfor traktorer, vedkapar, motorsågar och hästredskap medan kvinnorna trängdes inne i boningshuset och slet och rev i dukar, lakan och hemvävda mattor och vände och vred på kaffekoppar, skålar och tallrikar i jakt på den rätta stämpeln som skulle berätta om de höll i ett fynd eller inte.

På baksidan av huset, i skuggan av äppelträd och ståtliga tallar, hade besökarna tidigt tagit plats med stolar och kaffekorgar för att ha så bra uppsikt som möjligt när ”föreställningen” drog i gång.

Auktion

Auktion 1

 

En auktions underhållningsvärde är helt avhängigt dess auktionist – har han humor, kan han skoja med publiken och vilka historier kan han berätta om föremålen. Dagens auktionist Kjell Höök, en välkänd profil i trakten och kunnig på gamla ting, är kanske inte den som underhåller så mycket med roliga historier men han är snabb och effektiv och väntar inte alltför länge med att klubba ett bud.

Auktion, väggklocka

En snål antikhandlare ropar in ett väggur från 20-talet för femtilappen.

 

Gamla burkar brukar vara efterfrågade och den som köpte de här kakaoburkarna fick slanta upp 150 kronor.

Gamla burkar brukar vara efterfrågade och den samlare som köpte de här kakaoburkarna fick slanta upp 150 kronor.

 

Koppar står inte särskilt högt i kurs just nu och den som ropade in den här vackra ”kaffepettern” fick den för en billig penning. Vem vet, kanske är det en investering för framtiden. Trender kommer och går och plötsligt är kanske koppar helt rätt igen.

Auktion, kaffepanna i koppar

Auktion, kaffepanna i koppar 1

 

Mitt eget fynd blev det här vackra, och felfria, keramikfatet från Järvsö av Lars Hallstan. Jag fick syn på det under visningen där det stod litet undanskymt på ett bord och bestämde mig för att det ville jag ha om priset blev rätt, det vill säga att jag ansåg mig ha råd. Och så blev det och lycklig är jag!

Auktionsfynd

Hjortronpremiär

Igår var det den 12 juli och Herman hade namnsdag. Herman-dagen är också synonymt med hjortronpremiär, åtminstone enligt min alldeles egna, privata lilla kalender. Från början var det nog mest tillfälligheter som gjorde att det råkade bli just den 12 som vi gjorde första turen upp till ”våra” myrar, men när vi efter några år upptäckte sambandet mellan datumet och mogna hjortron bestämde vi att oss för att göra den 12 juli till just vår hjortronpremiär.

Hjortron 2014_redigerad-1

Eftersom Maken ännu inte kommit tillbaka från sin fotoresa och jag är ensam här i Paradiset utan tillgång till bil, fick det bli en cykeltur till den närbelägna Vitmyran för att se om hjortronen höll tiden. Efter en makalöst kall juni månad, åtminstone här uppe, tycks det mesta vara minst en, två veckor försenat. Smultron och jordgubbar har just börjat att mogna tack vare värmen de senaste fjorton dagarna.

På myren var det tyst och stilla. Inga björnar, vargar eller älgar, men heller inte några hjortron. Allt jag hittade var sex stycken mogna bär och ungefär lika många röda kart. Så det ser ut att bli ett magert år, åtminstone vad gäller Norrlands guld.

Hjortron i burk

Kanske är det så att plantorna behöver ett år av återhämtning efter förra årets rekordskörd. Eller så har försäsongen varit för kall och insekterna för få. Eller så har det inte varit rätt fördelning mellan han- och honblommor, vilket också sägs påverka skörden. Tur då att jag fortfarande har gott om bär i frysen eftersom jag så sällan nänns äta av det jag plockar. Man vet ju aldrig hur det blir nästa år, så den som spar, han / hon har…

Men än har jag inte helt gett upp hoppet. Så snart Maken är tillbaka där han hör hemma ska vi åka upp till de riktigt stora myrarna, där vi kanske har bättre tur att hitta det vi söker.

Två små fåglar på en gren

Två små fåglar på en gren

I påskas kunde vi här på landet följa två kärlekskranka tornfalkar som, som det verkade, planerade att bygga bo ( eller överta något gammalt övergivet bo) en av tallarna på tomten. Nyfikenheten var stor när vi kom upp i början av juni om paret hade flyttat in och hur det gått med familjebildningen.

Tornfalkens karaktäristiska läte skvallrade om att paret var kvar och i en liten glipa mellan grenarna i den täta tallkronan tyckte vi oss några dagar senare kunna se att det såg ut som om någon låg och ruvade. Runt midsommar dök så några duniga små huvuden upp över kanten på boet. Just då var det svårt att se hur många, men vi gissade på tre.

Plötsligt en morgon var det ett väldigt oväsen uppe i tallen och jag kunde tydligt se hur det rörde sig bland grenarna både här och där. Jag insåg att jag satt på första parkett när det var dags för ungarna att testa sina vingar.

Flygövning

Flygövning 1

Flygövning 2

Flygövning3Jag har nu under några veckor kunnat följa deras utveckling från det första trevande flaxet till att de nu seglar runt bland tall- och grantopparna här på tomten. Deras ständiga ”snack” med varandra och föräldrarna gör att det är lätt att hålla koll på var de uppehåller sig. Tyvärr är bildkvaliteten inte den bästa, telet klarar inte alltid avstånden, men håll tillgodo ändå.

Blir det bra så här? Om jag lutar huvudet litet på sne?

Blir det bra så här? Om jag håller huvudet litet snett?

Det var först när jag tittade på bilden i datorn som jag upptäckte vad som hände i vänsterkanten; mamman som kom med en sork till ungen.

Det var först när jag tittade på bilden i datorn som jag upptäckte vad som hände i vänsterkanten; mamman som kom med en sork till ungen.

 

Houston, we have a problem!

Houston, we have a problem, var det inte så det lät när några amerikanska rymdgubbar rapporterade ner till sambandscentralen där på Jorden och Houston att man hade fått problem med elektroniken eller vad det nu var.

Jag skulle kunna säga samma sak, Houston, I have a problem, a wasp problem, det är bara det att jag inte har någon sambandscentral som kan rycka ut och bistå mig. Sonen och barnbarnen har just rest hem och Maken befinner sig någonstans i Finland vid ryska gränsen för att skjuta björn och varg. Skjuta med kameran, inte något pangande med gevär.

Mitt problem uppdagades i morse när jag öppnade växthuset för den vanliga morgonrutinen, att säga god morgon och rufsa tomatplantorna ”i håret”. Har läst någonstans att man på så vis hjälper pollineringen på traven. Jag möttes av ett somrigt surrande av insekter, men hur jag än tittade kunde jag inte upptäcka vare sig humlor eller bin där inne.

När jag inspekterat mina gurkor och räknat tomaterna som kommit och var på väg ut upptäckte jag källan till surret, ett stort getingbo under uppbyggnad i taket. Och dom var många som tydligen planerade att flytta in där!

getingbo

Jag ville inte gärna använda giftig insektssprej inne i växthuset, så jag tog istället vattenslangen och försökte skjuta sönder boet och döda/dränka de små liven med en hård vattenstråle. Inte någon riktigt framgångsrik strategi. Det enda som hände var att de svartgula odjuren fick upp ögonen för mig och beredde sig på motattack så fort jag försökte närma mig växthuset.

Hela dagen gick utan att jag lyckades komma åt getingarna och under tiden såg jag hur mina plantor sakta höll på att duka under där inne i hettan utan vatten. Det fanns bara en sak att göra, att dra ut i krig på riktigt.

Ensam är stark eller bra kvinna reder sig själv. Så medan ni andra förmodligen satt bänkade framför Holland – Argentina-matchen på TV klädde jag mig i heltäckande klädsel, stövlar, handskar och den gamla mygghatten som inköptes inför en fjällvandring för länge sedan. Ett stadigt grepp om vattenslangen, upp med den rakt i boet och spruta, spruta , spruta och sedan springa, fort fort.

Efter en tre, fyra sådana attacker var till slut hela boet borta, upplöst i små gråa revor, och getingarna som inte dött drunkningsdöden verkade ha flytt fältet. Så vad är ett litet getingstick i tummen (trots handskar) mot att (förhoppningsvis) blivit kvitt ett hundratal getingar. Inget som inte Mjukon grankådssalva kan råda bot på.

Vandring i midsommarnatten i Hamra nationalpark

Midsommarblomster

MIDSOMMAR, helgen som vi svenskar kanske längtar allra mest efter och som ska vara de somrigaste av sommarens dagar men som så ofta för väldigt många slutar i suck och besvikelse. Och i år kanske mer än någonsin. Snö längst uppe i norr, hårda nordliga vindar och en termometer som knappt orkar sig över 10-gradersstrecket i stora delar av övriga landet. Dessutom går vi strax mot mörkare tider igen (nu är det pessimisten i mig som talar). Ska det vara något att fira, att de skira sommarklänningarna och blomsterkransarna i håret måste ersättas av täckjacka och yllemössa? Och säkert regnar det både här och där så att den urvattnade sillen blir än mer urvattnad.

I år blev det ingen midsommarstång och inga gäster på besök. Istället sov vi till långt fram på dagen, utmattade efter en vandring i midsommarnatten bland björn, troll och andra magiska väsen i Hamra nationalpark.

Vandringen i midsommarnatten är sedan några år en återkommande tradition och anordnas (och i år även sponsrad) av Länsstyrelsen i Gävleborg. Till samlingen vid Svartåentrén, en av tre ingångar till nationalparken, hade ett fyrtiotal entusiaster mött upp för att gå fem eller tio kilometer.

Efter den första kilometern på mjuk stig övergick vandringen i markerad men obanad terräng och blev plötsligt både tuff och krävande.

Långa stunder var det svårt att ens våga se sig omkring och ta sig tid att njuta av den trolska urskogen eftersom man hela tiden måste ha ögonkontakt med underlaget och se var man satte fötterna. Det var lätt att snava på rötter eller fastna med fötterna i hålor i marken eller mellan stenblock.

Vi var visserligen förvarnade om att vi på ett ställe skulle bli tvungna att vada över Svartån men det visade sig att vi kunde ta oss över relativt torrskodda. Men det var skönt med en hjälpande hand eftersom vissa av stenarna var både höga och hala.

När solen så småningom gick ner blev det ändå aldrig riktigt mörkt.

Midnatt

 

Björn och troll höll sig nogsamt undan den här kvällen, även om vi tyckte oss se dem litet här och var i både gamla rotvältor och mossbelupna stenar. Den sista kilometern blev den lättaste, på spång över en stor blötmyr. Bortsett från ljudet av våra steg på träsplankorna och det utdragna varningslätet från en orolig fågel, beckasin trodde någon, var tystnaden total. Och kanske var det ändå älvorna vi såg dansa i sina rökgrå, nästan genomskinliga klänningar över myrgräset.

Älvorna dansar på myren_redigerad-1

 

Vi hade planerat att gå milen men efter att inte kommit längre än fem kilometer på fem och en halv timme och klockan hunnit passera midnatt, klev vi av vid myrentrén, där vi blev hämtade med bil och körda till huvudentrén. Här brann en värmande eld – temperaturen var nu nere i endast 2,5 grader! – korv (tillverkad och skänkt av Björks Livs i Färila, äras den som äras bör) att grilla och en kopp kokkaffe med falsk potatisbakelse. Underbart!

Stärkta av detta gick hemresan, trots sina två timmar, som en dans medan solen sakta gick upp igen och en räv sprang över vägen.

Tack Länsstyrelsen för en fantastisk upplevelse! Stort tack också till Pia som kokat kaffe, bakat och höll elden brinnande och Karin, vår sweeper som såg till att vi inte gick vilse och som fanns där med en stöttande hand när hindren hotade att bli övermäktiga.

Senare  blev det ändå midsommarafton även för mig och Maken sedan goda grannar bjudit in till knytis med sill, min gäddpaté, snaps och jordgubbstårta.