Ingen sommar utan en auktion

Auktionsfynd 1

 

Nästan hela sommaren har gått utan ett enda auktionsbesök, det som brukar höra till våra verkliga sommarnöjen. Kanske var det värmen som avhöll oss från att i onödan ge oss ut på långa bilresor runt om i länet för att sedan sitta i timmar i gassande sol och vänta på att just den lilla prylen man siktat in sig på äntligen ska ropas ut – och som man ändå inte får.

Men så i elfte timmen, när sommaren återgått till sitt normaltillstånd, hittade vi i helgen en gårdsauktion inte alltför långt bort, i Skalet i Föne. Raden av bilar längs grusvägens dikesrenar plus en stor åker fylld av bussar, skåpbilar och släpvagnar vittnade om att vi inte skulle bli ensamma.

Trädgården var fylld av mängder med möbler med många nostalgiska igenkänningsfaktorer för oss som varit med några årtionden. Lador och bodar drog till sig gubbar i kepsar och rutiga flanellskjortor eller glipande T-tröjor över stora ölmagar som med stort intresse nagelfor traktorer, vedkapar, motorsågar och hästredskap medan kvinnorna trängdes inne i boningshuset och slet och rev i dukar, lakan och hemvävda mattor och vände och vred på kaffekoppar, skålar och tallrikar i jakt på den rätta stämpeln som skulle berätta om de höll i ett fynd eller inte.

På baksidan av huset, i skuggan av äppelträd och ståtliga tallar, hade besökarna tidigt tagit plats med stolar och kaffekorgar för att ha så bra uppsikt som möjligt när ”föreställningen” drog i gång.

Auktion

Auktion 1

 

En auktions underhållningsvärde är helt avhängigt dess auktionist – har han humor, kan han skoja med publiken och vilka historier kan han berätta om föremålen. Dagens auktionist Kjell Höök, en välkänd profil i trakten och kunnig på gamla ting, är kanske inte den som underhåller så mycket med roliga historier men han är snabb och effektiv och väntar inte alltför länge med att klubba ett bud.

Auktion, väggklocka

En snål antikhandlare ropar in ett väggur från 20-talet för femtilappen.

 

Gamla burkar brukar vara efterfrågade och den som köpte de här kakaoburkarna fick slanta upp 150 kronor.

Gamla burkar brukar vara efterfrågade och den samlare som köpte de här kakaoburkarna fick slanta upp 150 kronor.

 

Koppar står inte särskilt högt i kurs just nu och den som ropade in den här vackra ”kaffepettern” fick den för en billig penning. Vem vet, kanske är det en investering för framtiden. Trender kommer och går och plötsligt är kanske koppar helt rätt igen.

Auktion, kaffepanna i koppar

Auktion, kaffepanna i koppar 1

 

Mitt eget fynd blev det här vackra, och felfria, keramikfatet från Järvsö av Lars Hallstan. Jag fick syn på det under visningen där det stod litet undanskymt på ett bord och bestämde mig för att det ville jag ha om priset blev rätt, det vill säga att jag ansåg mig ha råd. Och så blev det och lycklig är jag!

Auktionsfynd

Hjortronpremiär

Igår var det den 12 juli och Herman hade namnsdag. Herman-dagen är också synonymt med hjortronpremiär, åtminstone enligt min alldeles egna, privata lilla kalender. Från början var det nog mest tillfälligheter som gjorde att det råkade bli just den 12 som vi gjorde första turen upp till ”våra” myrar, men när vi efter några år upptäckte sambandet mellan datumet och mogna hjortron bestämde vi att oss för att göra den 12 juli till just vår hjortronpremiär.

Hjortron 2014_redigerad-1

Eftersom Maken ännu inte kommit tillbaka från sin fotoresa och jag är ensam här i Paradiset utan tillgång till bil, fick det bli en cykeltur till den närbelägna Vitmyran för att se om hjortronen höll tiden. Efter en makalöst kall juni månad, åtminstone här uppe, tycks det mesta vara minst en, två veckor försenat. Smultron och jordgubbar har just börjat att mogna tack vare värmen de senaste fjorton dagarna.

På myren var det tyst och stilla. Inga björnar, vargar eller älgar, men heller inte några hjortron. Allt jag hittade var sex stycken mogna bär och ungefär lika många röda kart. Så det ser ut att bli ett magert år, åtminstone vad gäller Norrlands guld.

Hjortron i burk

Kanske är det så att plantorna behöver ett år av återhämtning efter förra årets rekordskörd. Eller så har försäsongen varit för kall och insekterna för få. Eller så har det inte varit rätt fördelning mellan han- och honblommor, vilket också sägs påverka skörden. Tur då att jag fortfarande har gott om bär i frysen eftersom jag så sällan nänns äta av det jag plockar. Man vet ju aldrig hur det blir nästa år, så den som spar, han / hon har…

Men än har jag inte helt gett upp hoppet. Så snart Maken är tillbaka där han hör hemma ska vi åka upp till de riktigt stora myrarna, där vi kanske har bättre tur att hitta det vi söker.

Två små fåglar på en gren

Två små fåglar på en gren

I påskas kunde vi här på landet följa två kärlekskranka tornfalkar som, som det verkade, planerade att bygga bo ( eller överta något gammalt övergivet bo) en av tallarna på tomten. Nyfikenheten var stor när vi kom upp i början av juni om paret hade flyttat in och hur det gått med familjebildningen.

Tornfalkens karaktäristiska läte skvallrade om att paret var kvar och i en liten glipa mellan grenarna i den täta tallkronan tyckte vi oss några dagar senare kunna se att det såg ut som om någon låg och ruvade. Runt midsommar dök så några duniga små huvuden upp över kanten på boet. Just då var det svårt att se hur många, men vi gissade på tre.

Plötsligt en morgon var det ett väldigt oväsen uppe i tallen och jag kunde tydligt se hur det rörde sig bland grenarna både här och där. Jag insåg att jag satt på första parkett när det var dags för ungarna att testa sina vingar.

Flygövning

Flygövning 1

Flygövning 2

Flygövning3Jag har nu under några veckor kunnat följa deras utveckling från det första trevande flaxet till att de nu seglar runt bland tall- och grantopparna här på tomten. Deras ständiga ”snack” med varandra och föräldrarna gör att det är lätt att hålla koll på var de uppehåller sig. Tyvärr är bildkvaliteten inte den bästa, telet klarar inte alltid avstånden, men håll tillgodo ändå.

Blir det bra så här? Om jag lutar huvudet litet på sne?

Blir det bra så här? Om jag håller huvudet litet snett?

Det var först när jag tittade på bilden i datorn som jag upptäckte vad som hände i vänsterkanten; mamman som kom med en sork till ungen.

Det var först när jag tittade på bilden i datorn som jag upptäckte vad som hände i vänsterkanten; mamman som kom med en sork till ungen.

 

Houston, we have a problem!

Houston, we have a problem, var det inte så det lät när några amerikanska rymdgubbar rapporterade ner till sambandscentralen där på Jorden och Houston att man hade fått problem med elektroniken eller vad det nu var.

Jag skulle kunna säga samma sak, Houston, I have a problem, a wasp problem, det är bara det att jag inte har någon sambandscentral som kan rycka ut och bistå mig. Sonen och barnbarnen har just rest hem och Maken befinner sig någonstans i Finland vid ryska gränsen för att skjuta björn och varg. Skjuta med kameran, inte något pangande med gevär.

Mitt problem uppdagades i morse när jag öppnade växthuset för den vanliga morgonrutinen, att säga god morgon och rufsa tomatplantorna ”i håret”. Har läst någonstans att man på så vis hjälper pollineringen på traven. Jag möttes av ett somrigt surrande av insekter, men hur jag än tittade kunde jag inte upptäcka vare sig humlor eller bin där inne.

När jag inspekterat mina gurkor och räknat tomaterna som kommit och var på väg ut upptäckte jag källan till surret, ett stort getingbo under uppbyggnad i taket. Och dom var många som tydligen planerade att flytta in där!

getingbo

Jag ville inte gärna använda giftig insektssprej inne i växthuset, så jag tog istället vattenslangen och försökte skjuta sönder boet och döda/dränka de små liven med en hård vattenstråle. Inte någon riktigt framgångsrik strategi. Det enda som hände var att de svartgula odjuren fick upp ögonen för mig och beredde sig på motattack så fort jag försökte närma mig växthuset.

Hela dagen gick utan att jag lyckades komma åt getingarna och under tiden såg jag hur mina plantor sakta höll på att duka under där inne i hettan utan vatten. Det fanns bara en sak att göra, att dra ut i krig på riktigt.

Ensam är stark eller bra kvinna reder sig själv. Så medan ni andra förmodligen satt bänkade framför Holland – Argentina-matchen på TV klädde jag mig i heltäckande klädsel, stövlar, handskar och den gamla mygghatten som inköptes inför en fjällvandring för länge sedan. Ett stadigt grepp om vattenslangen, upp med den rakt i boet och spruta, spruta , spruta och sedan springa, fort fort.

Efter en tre, fyra sådana attacker var till slut hela boet borta, upplöst i små gråa revor, och getingarna som inte dött drunkningsdöden verkade ha flytt fältet. Så vad är ett litet getingstick i tummen (trots handskar) mot att (förhoppningsvis) blivit kvitt ett hundratal getingar. Inget som inte Mjukon grankådssalva kan råda bot på.

Vandring i midsommarnatten i Hamra nationalpark

Midsommarblomster

MIDSOMMAR, helgen som vi svenskar kanske längtar allra mest efter och som ska vara de somrigaste av sommarens dagar men som så ofta för väldigt många slutar i suck och besvikelse. Och i år kanske mer än någonsin. Snö längst uppe i norr, hårda nordliga vindar och en termometer som knappt orkar sig över 10-gradersstrecket i stora delar av övriga landet. Dessutom går vi strax mot mörkare tider igen (nu är det pessimisten i mig som talar). Ska det vara något att fira, att de skira sommarklänningarna och blomsterkransarna i håret måste ersättas av täckjacka och yllemössa? Och säkert regnar det både här och där så att den urvattnade sillen blir än mer urvattnad.

I år blev det ingen midsommarstång och inga gäster på besök. Istället sov vi till långt fram på dagen, utmattade efter en vandring i midsommarnatten bland björn, troll och andra magiska väsen i Hamra nationalpark.

Vandringen i midsommarnatten är sedan några år en återkommande tradition och anordnas (och i år även sponsrad) av Länsstyrelsen i Gävleborg. Till samlingen vid Svartåentrén, en av tre ingångar till nationalparken, hade ett fyrtiotal entusiaster mött upp för att gå fem eller tio kilometer.

Efter den första kilometern på mjuk stig övergick vandringen i markerad men obanad terräng och blev plötsligt både tuff och krävande.

Långa stunder var det svårt att ens våga se sig omkring och ta sig tid att njuta av den trolska urskogen eftersom man hela tiden måste ha ögonkontakt med underlaget och se var man satte fötterna. Det var lätt att snava på rötter eller fastna med fötterna i hålor i marken eller mellan stenblock.

Vi var visserligen förvarnade om att vi på ett ställe skulle bli tvungna att vada över Svartån men det visade sig att vi kunde ta oss över relativt torrskodda. Men det var skönt med en hjälpande hand eftersom vissa av stenarna var både höga och hala.

När solen så småningom gick ner blev det ändå aldrig riktigt mörkt.

Midnatt

 

Björn och troll höll sig nogsamt undan den här kvällen, även om vi tyckte oss se dem litet här och var i både gamla rotvältor och mossbelupna stenar. Den sista kilometern blev den lättaste, på spång över en stor blötmyr. Bortsett från ljudet av våra steg på träsplankorna och det utdragna varningslätet från en orolig fågel, beckasin trodde någon, var tystnaden total. Och kanske var det ändå älvorna vi såg dansa i sina rökgrå, nästan genomskinliga klänningar över myrgräset.

Älvorna dansar på myren_redigerad-1

 

Vi hade planerat att gå milen men efter att inte kommit längre än fem kilometer på fem och en halv timme och klockan hunnit passera midnatt, klev vi av vid myrentrén, där vi blev hämtade med bil och körda till huvudentrén. Här brann en värmande eld – temperaturen var nu nere i endast 2,5 grader! – korv (tillverkad och skänkt av Björks Livs i Färila, äras den som äras bör) att grilla och en kopp kokkaffe med falsk potatisbakelse. Underbart!

Stärkta av detta gick hemresan, trots sina två timmar, som en dans medan solen sakta gick upp igen och en räv sprang över vägen.

Tack Länsstyrelsen för en fantastisk upplevelse! Stort tack också till Pia som kokat kaffe, bakat och höll elden brinnande och Karin, vår sweeper som såg till att vi inte gick vilse och som fanns där med en stöttande hand när hindren hotade att bli övermäktiga.

Senare  blev det ändå midsommarafton även för mig och Maken sedan goda grannar bjudit in till knytis med sill, min gäddpaté, snaps och jordgubbstårta.

Allt har en bakdsida

Att gå längs en grusväg med den gröna grässträngen i mitten en varm, solig och molnfri dag med doft av syrén och kaprifol som flyktigt drar förbi från sommarstugetomterna, surr från humlor och dikesrenar vita av smultronblom, det är för mig försommar i koncentrat. I måndags var just en sådan dag, när vi vandrade den där grusvägen med grönt gräs i mitten ner till viken och båten vid Norsbol på Torö för att följa med vännerna Nisse och Maj ut och rycka strömming. Äntligen!

För så där en 25 år sedan, när vi fortfarande tuffade runt i skärgården med vår lilla ruffade träbåt ”Förlicia”, tog vi ibland med våra arbetskamrater på en fisketur efter jobbet för att just rycka strömming. De fiskade och jag rensade och borstade potatis, och när alla var nöjda med sina fångster dukades nystekt strömming med färskpotatis upp i sittbrunnen.

Nu skulle vi äntligen få uppleva den där pirrande känslan igen, när man sitter med reven i hand och rycker litet på måfå och plötsligt känner det där lilla motståndet långt nere i djupet.

Roffe och Jag

Efter att Majsan kastat i ankaret och vi fått ordning på våra pilkar och spön dröjde det inte länge innan det första ”Jag har en, jag har en!” hördes.

Strömming

 

- En!? Vad då en, jag har fem! Samtidigt!

Ja, så höll det på. Med fem, sex strömmingar i stöten tog det inte särskilt lång tid att fylla två hinkar med silver.

Tillbaka i huset igen var det dags för sillunch i Nisses och Majs ”orangerie”, åtminstone känns det som ett sådant när man sitter omgiven av vackra exotiska blommor, fikon-, lager- och olivträd – lite som i Provence, och därefter kaffe och rabarberpaj ute på soldäcket.

Omgiven av grön klorofyll, fågelsång och pipen från de små talgoxeungarna i boet bakom vindskivan, då var tankarna på omhändertagandet av strömmingen långt borta. På vägen hem började dock verkligheten komma ikapp oss. Vad gör man med åtta, nio kilo strömming?

- Vi borde kanske ge bort ett par kilo till din kusin i födelsedagspresent. Det skulle ju passa bra till det vita vinet.

Makens kusin fyllde nämligen år den här dagen och eftersom vi passerar deras ställe på väg hem hade vi bestämt att stanna till i Hästhagen och gratulera.

Ännu en sommaroas. Röd liten stuga med vita detaljer, knotiga äppel- och päronträd i vit blom och så det där rogivande surret av humlor och bin som oförtrutet gör sitt jobb. Att få vara en del av detta ger en nästan pastoral upplevelse, en känsla av oändlighet.

Men allt har en baksida, kanske just för att påminna oss om att uppskatta och njuta av det goda, vackra, roliga eller vad det nu är som skänker tillfredsställelse. Att inte bara ta allt för givet.

Ja, nu var väl det här med baksidan, som då inträffade igår, inte så allvarligt. Mest träligt, när det nu var dags att ta hand om all strömming. Vad och hur skulle vi göra? Uppskjut alltid till morgondagen det du kan göra idag, det vill säga jag gjorde det enkelt för mig och frös in några kilon, orensade, i vatten i plastpåsar.

Har också testat att salta ett kilo rensade strömmingar. Bara varva grovsalt och strömming och förvara svalt. Efter ett par veckor kan man börja använda fisken efter att först ha vattnat ur den. Resten är rensade och ligger i kylen i väntan på att ryggbenen ska mjukna litet så att det går att filea dem. Sedan ska de bli till goda inläggningar på midsommarbuffén. Och några stekte jag till middag och åt i min ensamhet medan Maken var uppe i Roslagen och inredde en nybyggd friggebod modell större. Nystekt strömming, potatismos med smöröga och lingonsylt, i all sin enkelhet är det inte mycket som slår detta.

Strömmingsmiddag

Men jag ska ändå erkänna att jag har vissa tveksamheter inför att äta strömming i alltför stora mängder och allt för ofta efter alla larm om dioxiner i feta fiskar från Östersjön som just strömming och lax. Men Nisse har försäkrat mig att strömming fångad söder om Stockholm klarar Livsmedelsverkets gränsvärden med råge. Frågan är bara hur man kan vara säker på att det inte finns några invandrare från Gävle eller högre upp bland alla 08-strömmingar!

Igår kväll satt jag sedan lätt utmattad och tittade ut över fjällen i mitt silverglänsande kök. De små, skimrande strömmingsfjällen som täcker det mesta; kakel, diskbänk, fönster och kaffebryggare. Men det arbetet, att skrapa bort fjällen, får bli en annan dag.

Efterlysning: glastallrikar och mexikanska glas

Den här glastallriken, eller snarare fyra stycken, köpte jag på rea på Åhléns i slutet av 70-talet. Ibland bedrar snålheten visheten, även på rea, och jag ångrade ganska snart att jag inte köpt ytterligare några. Men då var det försent. Om det är någon som kanske har några av dessa tallrikar liggande bortglömda i ett skåp och vill bli av med dem, så är jag villig att ge dem ett nytt hem, dvs köpa dem. Om inte, kanske någon ändå vet vad serien heter och var den är tillverkade.

Glastallrik

De blå glasen nedan är handblåsta mexikanska glas, inköpta på El Indio i Gamla stan på 90-talet. De är mina favoritglas, som jag använder varje dag och jag har kompletterat allt eftersom de ”slitits ut” under åren. Modellerna har varierat.

Affären El Indio finns visserligen kvar men har gått från att vara återförsäljare av mexikanskt hantverk till att bli en kommersiell souveniraffär och jag har inte lyckats hitta någon som säljer glasen idag. Någon som vet, eller som har några att sälja. Samma sak gäller det gröna glaset, också det populärt på 90-talet.