Vandring med reservation

I fredags var det dags för ännu en vandring i skog och mark, den veckliga (så borde det ju heta i konsekvensens namn om man jämför med dagliga, månatliga, årliga, men nej, det låter inte bra), alltså, det var dags för vår veckovandring med vännerna. Ipad-kurs, jobb i gymet och excel-arbete gjorde att vi var en decimerad skara på endast fyra stycken denna kalla och gråmulna dag.

Maken, som är den som brukar leta rätt på lämpliga leder och turer, hade den här gången föreslagit Dammstakärrsrundan på 12 kilometer (enligt olika uppgifter från personer som gått den verkade den dock kunna vara allt från 9, 10, 12 eller 14 km) ute på Bogesundslandet utanför Vaxholm.

Inne i skogen låg fortfarande den första snön, som kom i torsdags, kvar som siktat florsocker över berghällarna.

Första snön

 

Det myckna regnandet den senaste veckan gjorde att det bitvis var både vattensjukt, lerigt och halt.

Vattensjukt 2

Vattensjukt

 

Krokodiltallen är tydligen en sevärdhet enligt anslaget på trädstammen intill. ‘Likt en reptil slingrar den sig uppför bergknallen.’

 

Det var gott om hala rötter och man fick vara uppmärksam var man satte fötterna för att inte halka.

Uppför backen

 

Därför var det skönt när det kom partier där vi litet mer avslappnat kunde gå på vanliga grusvägar njuta av utsikten och omgivningarna.

Röd stuga

Den röda stugan i trä med vita detaljer måste vara vårt vanligaste (och vackraste) svenska hus.

 

Dammstakärret låg spegelblankt och tystnaden hade varit total om inte ett par korpar hade pratat med varandra från var sin ände av skogen.

Dammstakärret

 

När fikastunden var över, det vill säga kaffet urdrucket och den obligatoriska äggmackan med fransk senap uppäten, tog Maken fram kartan som vi gått efter och sa att han hade en bekännelse att göra.

- Den här kartan har jag fått skickad till mig från Vaxholms kommun. Jag har inte vågat säga det här tidigare, men i morse upptäckte jag att kommunen häftat fast en liten brasklapp på kartan om att vi kanske inte kommer fram / hem om vi följer den. Där står att kartan är tryckt 2003 och det kan mycket väl vara så att utsatta leder har ändrats eller inte ens finns kvar längre!

Kartläsning

 

Jodå, allt gick bra och efter drygt fyra timmar (och 12 km enligt den ena stegmätaren, och 14 enligt den andra), var vi tillbaka vid parkeringsplatsen och bilen och kunde tacka Maken, och  varandra, för en härlig vandring (och ömmande benhinnor så här dagen efter).

Onsdagsrunda i november

Nollgradigt och med ett regntungt dis som låg som en våt filt över Angarnssjöängen den här morgonen, den första onsdagen i november. Det var dags för november månads onsdagsrunda och 26 morgonpigga fågelentusiaster hade samlats utanför Naturum vid Örsta, iförda kläder efter väder och med sina tubkikare käckt slängda över axeln.

Kikare

Trädkrypare, korsnäbb, sidensvansar, stjärtmesar och fjällvråk! Antar att det betydde litet extra att få se dessa att döma av glädjeropen som hördes när observationerna ropades ut. Och så en bofink i november! Bofinken är ju en flyttfågel, så kanske var det också en bonus att den fortfarande fanns kvar.

Själv hade jag i morgonbrådskan glömt kikaren hemma så den här dagen gick jag med blicken riktad neråt istället för upp mot trädtopparna eller högre. Och det var då jag upptäckte den här stolta fjällskivlingen, dock något för ålderstigen för att få följa med hem,

Stolt fjällskivling

 

Fem ormvråkar seglar över våra huvuden en bra stund och jag hör plötsligt hur en man bakom mig slänger ut frågan: ”Hur är det med ormvråken, den spegelflyttar, eller….?”

”Spegelflyttar?????” ”Flyttar speglar?”

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Fågelskådare är ett mycket speciellt släkte men oerhört kunniga, så om man lättar på mössan och lyssnar kan man lära sig mycket.

Spegelflyttning, som bland andra ormvråken kan ägna sig åt, innebär att fåglar som häckar långt norrut flyttar längre söderut och förbi de populationer som häckar i våra sydligare delar och som ofta stannar kvar.

Uppe på Midsommarberget var upphetsningen stor bland dem som hade fått in en varfågel i sina kikare.

Spaning på varfågel

 

Själv lyckades jag, genom att följa ljudet av ett intensivt borrande i en av de omgivande tallarna, till slut lokalisera upphovsmannen till oljudet, en oblyg hackspett.

Hackspett

 

När vi halvvägs runt sjön stannade för kaffepaus i Skesta hage hördes någon plötsligt ropa: ”Kolla! Fylking!”

”Fylking?” ”Gert Fylking?”

Nej, naturligtvis inte. Åter igen fick jag lära mig något nytt. Fylking är ett annat uttryck för den plog eller V-form som fåglar som gäss, svanar, änder och många andra flyger i. I det här fallet var det ett stort antal sångsvanar som trumpetande plogade sig fram ovanför våra huvuden.

Teorierna om varför vissa fåglar flyger i plog har varit många. En har varit att ju fler, desto bättre om de skulle bli attackerade av rovfåglar. En annan att ledarfågeln har ett mer utvecklat sinne för navigering.

Man har också gjort jämförelser med tävlingscyklister där luftmotståndet och energiåtgången är mindre om man ligger i klunga eller på rulle. Den som ligger / flyger först fungerar som lok för de övriga.

Forskarna har inte riktigt trott på den teorin, eftersom man inte vetat hur fåglarna kunnat hantera upp- och nergående vindar, men efter att ha placerat elektroniska mätinstrument på en flock ibisfåglar har det visat sig att fåglarna vet precis hur de ska placera sig i plogen för att utnyttja aerodynamikens lagar. Det betyder att de väljer exakt den punkt där de får fördel av en uppvind från fågeln framför. För att vingarna ska dra nytta av luftströmmen i olika positioner så flaxar fåglarna olika beroende på var i formationen de befinner sig. Snett bakom en annan fågeln gäller det att flaxa exakt i takt. Mer rakt bakom gäller det att flaxa upp när fågeln framför flaxar ner.

När ledarfågeln blir trött lägger den sig längre ner i klungan och någon annan går upp i täten – precis som i Tour de France!

Genom att flyga i ploga eller ‘fylking’ klarar fåglarna att flyga 70% längre än om de flyger ensamma. Genom att trumpeta uppmuntrar de varandra att hålla farten och inte ge upp. Om någon ändå blir trött och inte orkar längre följer alltid två andra fåglar med ner till marken och väntar tills kamraten vilat upp sig eller tillfrisknat och de kan fortsätta igen.

Ja, det var en fascinerande föreläsning vi fick.

Här har fem, sex steglitsar upptäckts i en av alarna där de satt och mumsade på kottarnas frön.

Spaning på steglits

Steglits

En sista kaffepaus vid Klosterbacken för oss som hade något kvar innan det var dags för den avslutande artredovisningen. Havsörnar, sidensvansar, domherrar, gröngöling, duvhökar, storskrake, grönfinkar, gulsparvar, knölsvanar och många fler. Och så den där bofinken i november inte att förglömma! Totalt visade det sig att vi sett 42 olika arter, sex fler än motsvarande månad förra året.

Svanungar

 

 

 

 

 

 

Ist Berlin das neue Paris?

Ist Berlin das neue Paris? Ja, snart kan jag nog svara på den frågan efter att ha tackat ja till Maken när han frågade om han fick bjuda på middag i Berlin.

Paris är annars den stad som ligger mig varmast om hjärtat, men efter att ha hört så många lovorda Berlin, är det nu upp till bevis. Berlin vs Paris!

Nästan det första vi såg när vi steg av bussen vid Alexander Platz var det 368 meter höga TV-tornet. Det har också varit vår ledstjärna under våra vandringar på Berlins gator. Blev vi någon gång osäkra, var det bara att ta sikte på tornet så kom vi alltid rätt. Men Maken skötte kartläsningen med bravur, själv insåg jag att det var dags att skaffa nya glasögon.

Berlin - TV-tornet

Trots att vi stod med båda fötterna på jorden fick vi ändå hjärtat i halsgropen och lätt svindel när vi såg tre fönsterputsare (en skymd på bilden) dingla i linor på utsidan av panoramafönstren.

Berlin - TV-tornet 2

 

Vårt hotell låg vid Spittelmarkt i forna Östberlin och efter att ha checkat in gav vi oss direkt ut igen. Oranienstrasse bort till Checkpoint Charlie och Murenmuseet. Sedan vidare till den intilliggande utomhusutställningen över den planerade utplåningen av Warszawa, som visades på en bevarad del av Berlinmuren, och den tillhörande videovisningen av ”City in Ruins”.

Efter ytterligare en utställning över Berlinmuren i en galleria vid Potzdamer Platz kände vi att dagens kvot av mänsklig grymhet var mer än fylld och sökte oss mot Unter den Linden för att hitta någonstans att slå oss ner och både vila fötterna och sortera våra intryck. Och äntligen skulle jag efter så där en nästan fyrtio års väntan och längtan åter få dricka en Berliner Weisse – veteöl och hallonsaft! Tyvärr blev inte återseendet vad jag hoppats på. Nej, det var verkligen inte gott!!!

Berlin - Berliner Weisse

Litet senare var det dags för nästa ”måste”. En Curry Wurst mit Sauerkraut på Nante Eck, där man kan uppleva det traditionella berlinska köket.

Berlin - Restaurasnt - Curry Wurst

 

Mätta och belåtna kunde vi på hemvägen njuta av Berlins ljusfestival – Berlin leuchtet – som hålls den här tiden varje år och då många av Berlins historiska byggnader ”målas” i en kaskad av färger och mönster.

Berlin - Lyskväll 2

Berlin - Lyskväll 5

En brödförsäljare, som under tiden ljusspelet pågick cyklade runt på Bebel Platz med sin ambulerande brödbutik, såg ut att göra bra affärer.

Berlin - Lyskväll 3

 

Jag har alltid föreställt mig att Berlinmuren gått som en rak linje genom Berlin, men inte alls. Den verkligen slingrade sig som en orm genom staden. Man behöver dock aldrig tveka om vilken sida man befinner sig på, det är bara att titta på trafikljusen och Herr Gårman, eller der Ampelmann som han kallas här. Är han söt och bär hatt, ja då är man i Östberlin!

Berlin - Der Ampelmann

 

Här, på Leipziger Platz – bakom brandbilarna - skulle det enligtTuristbyrån ligga ett spionmuseum, men av museet fanns inte ett spår. Nej, det hade inte brunnit vare sig ner eller opp, det var fritösen i  den intilliggande kinarestaurangen som fattat eld, men borta var museet. Kanske hade spionerna gått under jord eller blivit arbetslösa efter murens fall.

Berlin - Leipzig Platz

 

Inte heller hade vi någon tur med nästa ”spion- och övervakningsmuseum”, nämligen det fruktade Stasi, Östtysklands hemliga säkerhetstjänst. Stängt för ombyggnad! Vi gick runt på området som var som ett eget litet samhälle i sig med en massa byggnader i storlek som de svenska miljonprogrammen. I arkivet lär det bland annat finnas 111 kilometer sak- och personakter samt 12 kilometer kartotekkort!

Berlin - Stasimuséet

 

Den del av Berlin som tilltalade mig mest var Prenzlauer Berg på östsidan. Här var det lummigt och grönt med vackra husfasader i jugendstil och det kändes som tiden stått stilla . Litet anno dazumal-stämning. Här har alltid bott konstnärer, bohemer och politiskt oppositionella och det var här medborgarrättsrörelsen började, och demonstrationerna som så småningom ledde till regimens fall. Det var också här muren först öppnades den där historiskt viktiga kvällen den 9 november för 25 år sedan.

 

Den mosaik runt porten till Karl Marx Allé 106, som vi läst om i Carl-Johan Vallgrens trevliga guidebok ”Berlin på 8 kapitel” var vi tvungna att se med egna ögon. Här avbildas hammaren och skäran tillsammans med ett antikt fruktfat. Lenin goes Pompeji som Vallgren uttrycker det i sin bok.

Berlin - Karl Marx Allé 106

Berlin - Karl Marx Allé 106 2

 

Hur blev det med middagen då? Ja, det blev faktiskt två finmiddagar, en med grillad lax fastspikad på planka och flamberad i konjak. God – och utsökt dyr.Berlin - Lax

Och så en halstrad lammfilé på spenatbädd med örtsmör och potatisgratäng och till dessert en syndigt god New York style cheesecake på blåbärsspegel. Utsökt gott och sammantaget betydligt mindre dyrt. I övrigt känns det som att maten, både på restaurang och i matvaruaffärerna är något billigare än här hemma.

Berlin - Lammfilé 1

 

Berlin - Cheesecake

 

Tiden går fort när man har roligt och plötsligt var det dags att åka hem igen. Varje morgon har vi vid frukostbuffén mötts av en väderleksrapport som utlovat 85 % risk för regn och varje dag har det varit 16, 17 grader och strålande sol, vilket verkligen underlättat våra långa dagliga promenader.

Den sista dagen kom så regnet ikapp oss, men vi bestämde oss ändå för att via Köpenickerstrasse promenera de cirka tre kilometrarna ner till Schlesisches Tor för att titta på det som fortfarande finns kvar av Berlinmuren. Ett tragiskt monument över ett historiskt vansinne. Vi gick längs västsidan genom ett ruffigt, slitet och nerklottrat Kreutzberg där de gröna lindalléerna dolde en del av misären. Överallt finns dessa träd som utgör Berlins gröna lunga.

Berlin - Muren 1

urban-industrial heter ett företag som gör konst av gamla segment från Berlinmuren

Berlin - Kreutzberg

 

Snart kunde vi se muren på andra sidan floden Spree och gick över Oberbaumbrücke till östsidan för att titta på Eastside Gallery, som den kilometerlånga mursträckan kallas. Här finns färgglada målningar som särskilt inbjudna konstnärer bidragit med.

Berlin - Muren 2

Berlin - Färgglad mur

 

Regnet tilltog och vi skyndade på stegen i riktning mot TV-tornet. Tanken var att vi skulle äta lunch där, men regnet och diset gjorde att sikten där uppifrån förmodligen var obefintlig. Vi beslutade att hoppa över tornet och gav oss istället in i Nikolaiviertel, Berlins eget Gamla stan. Vi hittade en mysig liten restaurang där vi kunde få litet mat och en sista öl innan det är dags att hämta våra ryggsäckar och ta bussen ut till flygplatsen.

Berlin - Restaurang

Berlin - Öl

Berlin - Maken

 Det finns bara en av dig,
och det är du!

Tack min älskling för underbara dagar i Berlin och en härlig middag med gott vin!

Javisst ja, så var det då det där med frågan. Ist Berlin das neue Paris? För min del är svaret ”Nein, nein und wieder nein”. Berlin saknar Paris charm, elegans och lätthet men det är en spännande stad med många bottnar och med plats för allehanda subkulturer. Men staden har också en mörk och grym historia som det är viktigt att aldrig glömma, speciellt inte i tider när bruna, röda och svartmuskiga krafter börjar röra på sig och spänna musklerna litet varstans i världen.

 

Björnmöte nr 2

Vädergudarna har varit ganska så brutala den senaste tiden. Först blev det höst över en natt i slutet av augusti och temperaturen sjönk som en sten med drygt tio grader i både luften och vattnet. Sedan ångrade sig visserligen sommaren och återkom, om än i en litet svalare variant. Varje morgon har sjön legat insvept i mjölkvit dimma, men när solen äntligen lyckats bryta igenom har vi haft underbara dagar hela september. Knappt en droppe regn heller, även om det skulle ha behövts.

Dimma över sjön

Dimman lättar

Så igår kom nästa väderomslag, från vacker höst till kall vinter på bara ett dygn. Vaknade upp till en morgon där termometern visade minus fem grader. Inget vatten i kranarna och vi såg genast tusenlapparna fladdra iväg eftersom vattenpumparna naturligtvis måste ha frusit sönder. Maken fick snabbt montera ner dem och ta in dem i värmen för närmare inspektion. Som tur var hade de klarat sig, det var i slangarna som vattnet hade frusit.

Efter en helt fantastisk sommar är vi nu inne på vår sista vecka här i Paradiset och det är mycket som ska ställas i ordning inför vintern. Växthuset ska städas ur och tvättas rent och blomkrukor och blomlådor tömmas och diskas och till det behövs det vatten. Jag inser nu vilken lyx det är att få rinnande sjövatten direkt ur kökskranen och hur mycket jag älskar Maken som varje vår och höst utan knot kliver ner i den kylslagna sjön och kopplar ihop (eller i sär) några slangar med vattenpumparna. Nu blir det att hinka upp vatten från sjön de sista dagarna istället.

Maken stänger av vattnet

Elva grader i vattnet, då är det skönt att det i år är så lågt vattenstånd i sjön att det går bra att ta upp slangarna från kanadensaren.

De senaste veckorna har vi också tillbringat mycket tid med att morgon, middag och kväll köra runt på skogsvägarna och spana ut över myrar och upp längs kalhyggen i hopp om att få se en älg som är villig att posera för några bilder.

Maken har till och med införskaffat ”einen Elchlocker”, en älglockare i form av en liten burk innehållande en brunstig älgko. Ja, inte själva kon förstås, men lätet av en. Man vickar på den med lämpliga intervaller varvid det uppstår ett slags råmande läte som ska locka till sig hugade tjurar.

Älglockare

Hittills har vi inte lyckats locka fram en endaste älg, men de håller sig väl undan, medvetna om att det just nu råder älgjaktstider. Eller så kanske vi ska reklamera ljudburken, för den låter faktiskt litet märklig. Å andra sidan har jag aldrig hört en brunstig ko, så vem är jag att ha synpunkter.

Det närmast vi kommit en älg var en död en, som låg och skramlade bak på en släpkärra när vi igår mötte en bilkaravan med jägare på väg hem efter avslutad jakt.

Nej, inga älgar men däremot ännu ett björnmöte härom eftermiddagen. Som så ofta körde vi grusvägen upp till vår myr. En väg som vi vid det här laget nästan kan köra med förbundna ögon, vilket gör att vi har tid att titta oss ordentligt omkring på bägge sidor om vägen. När vi passerade ett vackert solbelyst litet kalhygge stannade Maken plötsligt bilen, vevade ner rutan och pekade mot en stor grå mossbelupen sten i kanten av hygget.

- Ser du den där stenen? Ser den inte litet konstig ut, eller är det solljuset som gör det?

Björnen som sten

Mossbelupen sten eller björnrumpa?

Just då började ”stenen” röra litet på sig och fram tonade plötsligt konturerna av en björn.

Stenen rör sig

Den här var betydligt större än den vi såg veckan innan. Vi satt båda beredda med kamerorna i knät och Maken började avfyra sin så att det lät som värsta verkanseld från någon AK4. Klart att nallen reagerade. Den vände sig om och reste sig sedan på bakbenen för att se vilka vi var och vad vi höll på med. Ingen brådska alls, verkade bara lagom nyfiken och undrande. Sedan vandrade den iväg en bit, stannade och tittade på oss igen och försvann sedan in bland buskagen.

Björnen reser sig

Undrar hur många sådana där ”stenar” som vi har passerat när vi varit ute och plockat bär och svamp?

Snart dags för björnarna att hitta sig någon lämplig inkvartering för vintern och för oss att åka hem till vårt ide i norra förorten.

Visst är den söt! Påminner om barnens teddybjörnar som de fick när de var små, och den ler ju faktiskt mot oss.

Björnen närbild

 

Dopkalas och björnmöte

Tuppen AhmedI ett fast grepp i duvhökens klor
vår stilige tupp till himlen for

R.I.P Ahmed

En vacker röd räv med tjock yvig svans har sin lya i vår skog. Han slår dessvärre också så gott som dagligen sina lovar runt grannens hönshus och hittills har fyra hönor hamnat på hans meny. Dessutom kom en duvhök i veckan och satte klorna i tuppen, den ståtlige Ahmed, och så var hans saga all. Lämnade kvar i djupaste sorg och förtvivlan var Ahmeds syster Agda och två kycklingar.

För att återställa ordningen och glädjen i hönsgården införskaffades snabbt en ny tupp och ytterligare ett par kycklingar. I helgen var vi inbjudna på dopkalas av kycklingarna och barnbarnet Jack, som vi haft hos oss en vecka, var den som fick äran och förtroendet att välja namnen. Ida och Alva tyckte han skulle passa bra.

Alva närmast kameran, därefter Ida och det svarta som breder ut sig som en skugga i bakgrunden är den nye tupp.

Alva närmast kameran, därefter Ida och det svarta som breder ut sig som en skugga i bakgrunden är den nye tuppen.

Den nye tuppen har uppkallats efter en gammal TV-profil från trakten – Putte Kock. En gång i tiden fotbollsspelare i AIK, men för de flesta som var med på den tiden (slutet 50- och 60-talet) kanske mest känd som mannen med cigarren som satt som tipsexpert i TV-rutan och försökte hjälpa oss att få 12 rätt på stryktipset (möjligheten till 13 rätt kom först 1969). Fast kanske ska namnet stavas Putte Coq eftersom coq är franskans ord för just tupp.

I övrigt bjöd veckan på mycket fiske, där Jack bidragit till lunch- och middagsmaten med bravur. Jack drog upp abborrarna medan morfar tog hand om rensningen.

Jacks abborrar

Men veckans höjdpunkt blev nog ändå nedanstående nalle som vi mötte när vi var ute och spanade efter älg. Den kom gående emot oss i diket, där jag antar att han/hon gick och letade efter något att äta. Den tog ingen notis om oss och efter en stund gick den över vägen och försvann bort i nästa dike. Mäktigt. Även om den var en bit bort var det ändå svårt att vara helt stadig på handen.

Nalle i dike

Nallen

Om en vecka vet vi svaret

Varit hemma i sta’n en vecka; Maken har arbetat medan jag tagit hand om sommarens gigantiska tvättberg och hämtat barnbarn från skola och sexårsverksamhet. Och idag ska en liten åttaåring firas innan vi återvänder till Paradiset för ytterligare några veckor.

Eftersom vi inte är hemma på valdagen passade jag igår på att utnyttja jag min demokratiska och medborgerliga rättighet (och skyldighet, som jag ser det) och förtidsröstade. Blev litet förvånad när jag blev varse alla nya småpartier som dykt upp; Feministiskt initiativ och Piratpartiet känner jag naturligtvis till, men Djurpartiet, Direktdemokraterna och Kristna värdepartiet? Aldrig hört talas om. En annan sak som slog mig var att Sverigedemokraternas valsedlar var helt blanka. Inte ett enda namn på någon av dem, vare sig till riksdag, landsting eller kommun. Måste ha blivit något fel, eller så håller de på att lägga ner. Personligen kan jag bara hoppas på det senare!

Valsedlar

 

Blev också förvånad över bristen på aktivitet och intresse bland kommunens väljare. En lördag förmiddag, när folk är lediga och ute och handlar, borde det vara full rusch på torget och politikerna i de olika valstugorna ha fullt upp med att försöka övertyga med sina argument om varför man borde lägga sin röst på just deras parti. Men ingalunda. Kanske har medborgarna tröttnat på politik och slutat att bry sig när partierna börjar likna varandra allt mer och lovar ungefär samma saker. Sossarna närmar sig sakta högerflanken och moderaterna är det nya arbetarpartiet. Vad finns det egentligen att välja emellan? Alla lovar runt men när vardagen åter infinner sig blir det förmodligen som vanligt att få vallöften kommer att infrias .

Det känns också som att det börjat gå trender i hur valstugorna ska se. Förutom de traditionella friggebodarna i trä tycks nu också containrar i stål vara på frammarsch.  I vår kommun är de populära både bland socialdemokrater och miljöpartister. Men den som får högst poäng hos mig är vänsterpartiets röda valbyrå. En enkel och helt vanlig rödmålad liten byrå med utdragna lådor som är laddade med information på tio olika språk och med lokal information dessutom på finska och arabiska. För synskadade finns inläst material samt i punktskrift. Föredömligt miljövänligt och tillgängligt för alla, oavsett om man tar sig fram på vanligt sätt eller via olika hjälpmedel.

Vänsterns valbyrå

Valstuga

 

När jag förklarade för en av de till synes sysslolösa politikerna, som försökte värva min röst, att jag redan förtidsröstat, fick jag veta att det gick att ändra på. Jag visste inte att man kan ångra sig om man känner sig osäker på att man verkligen lagt sin röst på rätt parti. Då är det bara att rösta på nytt på valdagen. Alltid lär man sig något nytt. Om vi däremot får lära oss något nytt om en vecka återstår att se.

Ingen sommar utan en auktion

Auktionsfynd 1

 

Nästan hela sommaren har gått utan ett enda auktionsbesök, det som brukar höra till våra verkliga sommarnöjen. Kanske var det värmen som avhöll oss från att i onödan ge oss ut på långa bilresor runt om i länet för att sedan sitta i timmar i gassande sol och vänta på att just den lilla prylen man siktat in sig på äntligen ska ropas ut – och som man ändå inte får.

Men så i elfte timmen, när sommaren återgått till sitt normaltillstånd, hittade vi i helgen en gårdsauktion inte alltför långt bort, i Skalet i Föne. Raden av bilar längs grusvägens dikesrenar plus en stor åker fylld av bussar, skåpbilar och släpvagnar vittnade om att vi inte skulle bli ensamma.

Trädgården var fylld av mängder med möbler med många nostalgiska igenkänningsfaktorer för oss som varit med några årtionden. Lador och bodar drog till sig gubbar i kepsar och rutiga flanellskjortor eller glipande T-tröjor över stora ölmagar som med stort intresse nagelfor traktorer, vedkapar, motorsågar och hästredskap medan kvinnorna trängdes inne i boningshuset och slet och rev i dukar, lakan och hemvävda mattor och vände och vred på kaffekoppar, skålar och tallrikar i jakt på den rätta stämpeln som skulle berätta om de höll i ett fynd eller inte.

På baksidan av huset, i skuggan av äppelträd och ståtliga tallar, hade besökarna tidigt tagit plats med stolar och kaffekorgar för att ha så bra uppsikt som möjligt när ”föreställningen” drog i gång.

Auktion

Auktion 1

 

En auktions underhållningsvärde är helt avhängigt dess auktionist – har han humor, kan han skoja med publiken och vilka historier kan han berätta om föremålen. Dagens auktionist Kjell Höök, en välkänd profil i trakten och kunnig på gamla ting, är kanske inte den som underhåller så mycket med roliga historier men han är snabb och effektiv och väntar inte alltför länge med att klubba ett bud.

Auktion, väggklocka

En snål antikhandlare ropar in ett väggur från 20-talet för femtilappen.

 

Gamla burkar brukar vara efterfrågade och den som köpte de här kakaoburkarna fick slanta upp 150 kronor.

Gamla burkar brukar vara efterfrågade och den samlare som köpte de här kakaoburkarna fick slanta upp 150 kronor.

 

Koppar står inte särskilt högt i kurs just nu och den som ropade in den här vackra ”kaffepettern” fick den för en billig penning. Vem vet, kanske är det en investering för framtiden. Trender kommer och går och plötsligt är kanske koppar helt rätt igen.

Auktion, kaffepanna i koppar

Auktion, kaffepanna i koppar 1

 

Mitt eget fynd blev det här vackra, och felfria, keramikfatet från Järvsö av Lars Hallstan. Jag fick syn på det under visningen där det stod litet undanskymt på ett bord och bestämde mig för att det ville jag ha om priset blev rätt, det vill säga att jag ansåg mig ha råd. Och så blev det och lycklig är jag!

Auktionsfynd